Stämningen är nervös i Bryssel dessa dagar. Skuldsatta Grekland och Irland har redan fått miljardlån från EU och IMF, Portugal och Spanien kan stå näst på tur och siffrorna från Italien och Belgien oroar. Efter att krisen blåst förbi finanssektorn och industrin är det staterna själva som ligger pyrt till.

Men vad händer om vi för ett ögonblick väljer att använda kön som analysenhet i stället för länder? Då framstår bilden av att den ekonomiska krisen är över för männens del, men att den just har börjat för kvinnorna.

För män och kvinnor, som grupper, agerar på olika sätt i samhällsekonomin. Kvinnor jobbar oftare deltid än män och tar fortfarande större ansvar för familjen. Framför allt jobbar män och kvinnor med olika saker: I Europa är 80 procent av de anställda inom sjukvården och den sociala sektorn kvinnor, medan 80 procent i byggbranschen är män.

På grund av detta påverkades män och kvinnor ganska olika av den globala finanskrisen. När kylan från den fastfrusna banksektorn spred sig till den reala ekonomin så var det i första hand män som drabbades: Mellan 2007 och 2010 föll mäns sysselsättningsgrad i den rika delen av världen med 3 procent, medan siffran för kvinnor bara var 0,3 procent, enligt rikelandsklubben OECD.

Att män drabbades så hårt berodde på att det var den mansdominerade bygg- och tillverkningsindustrin som åkte på den första smockan. Tusentals byggjobb gick upp i rök när de spanska och irländska bostadsbubblorna sprack, och över hela Europa varslades bilarbetare från fabriker som inte längre var konkurrenskraftiga. OECD gick så långt som att kalla nedgången för en ”mancession”.

I september 2009 var EU formellt på andra sidan lågkonjunkturen, enligt EU-kommissionens uträkningar. Det var åter tillväxt, om än svag, och därmed dags för vad som på EU-lingo kallas för fiskal konsolidering, det vill säga att hålla in magen och dra åt utgiftsbältet så hårt det bara går. I EU är Sverige nästan ensamt om att ha balans i statsfinanserna – övriga länder stramar åt. Och när staten sparar så är det kvinnor som drabbas mest.

En direkt effekt är att fler kvinnor än män nu mister jobbet, eftersom de oftare är anställda i offentlig sektor. Det är också kvinnor som, i högre utsträckning än män, täcker upp välfärdsnedrustningen genom obetalt omvårdnadsarbete. Färre platser på dagis och äldreboende ger fler kvinnor som jobbar deltid, eller inte alls.

Mindre synligt, men ack så viktigt, är att planerade reformer som skulle ha gynnat kvinnor har skjutits på framtiden. Förslaget om att utöka den europeiska lägstanivån för betald mammaledighet (ja, ”mamma-”, inte ”föräldra-”) från 14 till 18 veckor har stött på patrull hos Storbritannien, som i dagsläget inte vill lägga sten på sina företags ekonomiska börda. En tredjedel av alla EU-länder har idag kortare betald mammaledighet än 18 veckor.

Alla är överens om att kvinnor drabbas oproportionerligt hårt av dagens nedskärningar, även om det inte finns underlag för att ta fram en procentsats. Av allt att döma kommer åtstramningen att fortsätta under en lång tid framöver i flera EU-länder.

Varför pratas det så lite om det här? När tusentals bilarbetare varslas om uppsägning så syns de. De demonstrerar, medierna är på plats, vi identifierar oss med dem och politiker lyssnar på deras krav.

Men när en sjuksköterska blir av med jobbet, eller en mamma går ned på halvtid för att passa det barn som blev utan dagisplats, så märker vi inte att något viktigt är i görningen. Vare sig vi eller kvinnan själv ser henne som en del av en grupp – och den som är ensam drabbad ger sig inte ut på gatan för att protestera.