Fatou Diomes första roman Atlantens mage från 2003 fick ett enormt genomslag i den franskspråkiga världen. För några månader sedan översattes den till svenska. Berättelsen kretsar kring Diomes upplevelser som migrant – hon flyttade till Frankrike 1992 – och är enligt författaren själv till 90% sann.

I boken skildras relationen till hembyn och till brodern som blivit kvar i Senegal men vill göra allt för att ta sig till Europa. Men Diomes bästa romaner är utan tvekan de efterföljande (ännu inte översatta från franskan). De tar reflektionerna kring migranttillståndet och relationen mellan Afrika och Europa ett steg längre och gör dem allmängiltiga frågor om samhörighet, ensamhet och längtan (Ketala, 2006 och Inassouvies, nos vies, 2008).

Den senaste boken, Celles qui attendent (De som väntar), lanserades på franska i september, varför hon inte kunde tacka ja till inbjudan att delta i bokmässan i Göteborg. I denna, hennes fjärde roman, handlar det om kvinnorna som blir kvar i hemlandet när männen migrerar till Europa.

Under kulturfestivalen FESMAN, i december, höll Fatou Diome ett litterärt kafé om boken Kétala. I den berättas en ung kvinnas liv och död av möblerna som omgett henne. Romanen berör återigen migration och kraven på migranten från hemlandet att skicka hem pengar samtidigt som de där hemma visar liten förståelse, intresse eller respekt för hennes liv och situation.

Dessutom behandlas den starka kommunitarismen i afrikanska samhällen eftersom huvudpersonen Memoria i början av boken tvingas gifta sig med en homosexuell kusin för att rädda de båda familjernas ära.

– Jag ville visa på skenheligheten i våra samhällen. I det här fallet förstörs två människors liv bara för att det inte ska bli känt utåt att en person har andra sexuella preferenser. Heder är alltså viktigare än dessa båda unga människors lycka.

När Fatou Diome säger detta går en susning genom den stora salen där litteraturkaféet hålls. Liksom i många afrikanska länder är homosexualitet ett extremt känsligt ämne i Senegal. För några år sedan utbröt en häxjakt i medierna, påhejade av landets imamer, då flera homosexuella män arresterats 2008 för ett påstått homosexuellt bröllop.

– Rasism och homofobi är egentligen två sidor av samma mynt – bristen på respekt för medmänniskorna. För vem är det egentligen som är mest pervers – den som är homosexuell eller den som tillbringar sin tid med att föreställa sig vad som händer i andra människors sängkammare? Respekt för varje människas intimitet och liv är fundamentalt. Här i Senegal accepterar man i bästa fall homosexuella som galna men inte som personer med vanliga liv.

Fatou Diome berättar hur hon mitt på Dakars största marknad blev vittne till hur en man med feminin gångstil blev attackerad av en grupp män.

– Jag gick fram och frågade dem: den här mannen ni slår på stjäl inte och är inte våldsam, så varför stör han er? Kanske var det snarare så att männen själva kände sig hotade i sin egen identitet och innerst inne önskade att de själva också vågade göra som den man de attackerade.

Hon får applåder. Fatou Diome påverkar, ställer frågor som får det att krypa i folk när hon presenterar hur enkelt förståelse och respekt kan vara. Och hon berör när hon talar direkt till publikens erfarenheter.

När jag senare får tillfälle att intervjua henne frågar jag hur det känns att tala inför en så engagerad senegalesisk publik.

– Det är väldigt annorlunda att hålla ett litteraturkafé kring mina böcker här i Dakar jämfört med i Europa. Medan det i Europa främst blir en litterär, stilistisk eller möjligtvis politisk diskussion är det känslosamt här på ett annat sätt. Människor har direkta erfarenheter av varje ord jag skriver.

Innebär det också att du förväntas att alltid stå på den afrikanska publikens sida?

– Ja, jag har en annan frihet när jag talar till en europeisk publik. Jag betraktas som en författare som är fri att reflektera. Här i Afrika säger folk i första hand ”du är vår syster”, du måste tycka om oss. Och det är som att man kräver av mig att jag ska kritisera Europa – vilket jag vägrar göra bara för att vara till lags.

Vad tycker din familj om kontroversiella uttalanden som att kvinnor kan leva ett bra liv utan att skaffa barn?

– Min familj har accepterat. Jag flyttade från min by och bodde själv redan när jag var 13 och arbetade som hembiträde för att kunna fortsätta studera. Så jag var väldigt fri och självständig och har ju trots allt klarat mig rätt bra. Det var svårt tidigare men nu respekterar de mitt liv. Ingen kan säga något för de har alltid sagt nej och jag har ändå gjort som jag velat.

Men du kanske kan inspirera andra unga kvinnor till att kämpa för att förverkliga sig på andra sätt än genom äktenskapet?

– Jag försöker säga till senegalesiska unga tjejer att de ska tänka vad de kan göra för sig själva istället för att tänka att de måste söka en bra make. Istället för att söka en man som har arbete – försök att skaffa arbete själva för att bli autonoma. Om ni vill få respekt så måste ni vara självständiga. Förbättrandet av kvinnans situation går genom hennes ekonomiska frigörelse.

Upplever du att du som senegalesisk författare måste skriva om Afrika?

– Mina problem och reflektioner berör inte bara Europa men inte heller bara Afrika. Jag har inte pluggat och börjat skriva bara för att obligatoriskt prata om Afrika – jag är författare, jag är fri. Om jag åker till Shanghai och ser en historia som berör mig så kan jag skriva om det. Varför måste afrikaner bara prata om Afrika? Om en västerlänning kommer till Afrika och betraktar människors verklighet och gör en film om det – då tycker man att det är en intellektuell europé som har ett öppet sinne och betraktar världen. Men om jag gör samma sak säger man att Fatou Diome är avkulturaliserad och förvästligad.

Handlar det inte främst om att européer tar för givet att de själva ska kunna resa ut och studera världen men tycker inte om att själva bli studerade och betraktade?

– Det är ett komplex som kommer ur att tro sig vara överordnad; de är inte bekväma i rollen att bli betraktade. Européerna studerade Afrika medan Afrika inte kunde studera dem. Nu är det snarare så att vi alla betraktar varandra. Och det finns många européer som fortfarande är väldigt obekväma och ovana vid att svartas livsvillkor har förändrats. Många gånger har det hänt att vita kvinnor kommit fram till mig på hotell och tagit mig för en städare eller servitris.

– Jag kommer också ihåg när jag en gång behövde en sekreterare och en fransk kvinna sökte jobbet. När hon upptäckte att jag var svart och ville anställa henne för att hålla koll på huset och posten var det svårt för henne. I hennes sinne var hon fortfarande den vita och jag svart som arbetar för henne. Men jag ser det inte så. Jag har pengarna, jag vill ha en viss tjänst utförd och jag betalar. Svart eller vit hudfärg är inte mitt problem. När jag pluggade städade jag hos människor som inte alls hade studerat – men de hade pengar för att betala mig.

Tror du att det handlar om att man får lite vidare perspektiv på tillvaron när man reser från sitt normala sammanhang?

– Resan utbildar dig, definitivt. Innan jag reste tror jag att jag var argare, mer brinnande och skrikande. Men när man reser så lär man sig av den andra platsen, man blir lugnare, klokare. Jag har lidit mycket i Europa också. Det är ingen mening med att vara hård, elak och arrogant. Livet är enkelt: det viktigaste för människor är samma sak i Dakar, Paris eller Berlin.

– Det finns alltid en kvinna som kan gråta i Berlin som jag kan förstå. Det finns alltid en kvinna som kan skratta eller skämta i Paris eller i Dakar som jag kan förstå. Det är bara anledningarna som kan skilja sig åt. Men i centrum står alltid människan. Jag kan hitta lika elaka människor i Dakar som jag kan hitta trevliga i Berlin. Det är lugnare att betrakta det så. Man blir friare.