Film är utan tvivel ett starkt politiskt media. Svunnen är dock – gud ske lov – den tid då censuren menade att tonåringar som såg Tobe Hoopers klassiska skräckfilm Motorsågsmassakern (1974) skulle börja såga upp varandra medelst tillhyggen införskaffade i välförsedda järnaffärer.

Istället utgör filmmediet en spegel som visar publiken dess önskedrömmar. Den kritiska frågan är, vilken publiks önskedrömmar är det som återspeglas?

Filmkamerans öga representerar samhällets hierarki, menar kulturkritikern bell hooks. I nutidens Hollywood motsvarar kameraögats seende, den vita heterosexuella medelålders mannens blick, oavsett filmarens egna biologiska kön, eller filmskaparens klasstillhörighet, sexuella preferenser eller kulturella ursprung. På så vis kan man säga att filmindustrin är en ideologireproducerande industri. Det som speglas är med andra ord samhällets förhärskande ideologi.

I exempelvis Hollywoods historia återspeglas samhällets skiftande ideologi, och dess syn på klass, genus och nationalitet. Därav följer att iscensättning av konflikter, förändras med olika epoker. Tydligast demonstreras det kanske då man jämför exempelvis 1970-talets New Hollywoods realistiska filmtradition, Martin Ritts Norma Rae (1979) eller Robert Bentons Kramer vs Kramer från samma år, med de spekulativa alster som senare blev förhärskande.

På samma vis skiftar tyngdpunkterna i filmiskt berättande mellan olika filmindustriers traditioner. Tittar man exempelvis på aktuella asiatiska filmer sticker tre ut som särskilt intressanta ur genusperspektiv: City of Life and Death (Kina 2009) och Joint Security Area (Sydkorea, 2000) och My Name is Khan (Indien, 2010).

Ur filmen Nanjing! Nanjing! eller City of Life and Death

City of Life and Death (Nanjing! Nanjing!)

Lu Chuans film City of Life and Death utspelas liksom flertalet av de inhemska filmer som toppar listorna i folkrepubliken, i en historisk miljö. Den tematiserar ett metrocide (stadsmord) på nationalistregeringens huvudstad Nanking med början 13 december 1937, under det andra sino-japanska kriget; Stadens medeltida stadsmur, och andra kulturellt signifikanta byggnader maldes sönder; Den japanska armén dödade 300 000 kineser och våldtog 80 000 kvinnor, under en avskyvärt gruvlig massaker.

Lu Chuans film är i svartvitt. Till sin hjälp hade han några av landets bästa fotografer ledda av cinematografen Cao Yu. De sökte konsekvent den utsattes perspektiv. Exempelvis genom att kameran placeras ovanför offrens axlar, under stadens försvarares sista desperata stormanlopp, med bajonett på, mot den såväl tekniskt som numerärt överlägsna japanska fienden.

City of Life and Death har ett tydligt genusperspektiv, inte bara genom hur den tematiserar den japanska fiendens strategiska våldtäkter, utan även genom sin diskussion om comfort women (både tillfångatagna kinesiska kvinnor och medförda japanska prostituerade, aktiva i så kallade fältbordeller), något som på senare år problematiserats av en lång rad feminister vid ostasiatiska universitet.

Men dessutom tillåts kvinnor inta både aktiva och passiva roller i motståndet mot japanerna. De spelar roller som både medlöpare och motståndare, till kejsarens armé. Genom en okonventionellt stort fokus på stadens civila försvarare bryter filmen regeln att krig är en militär fråga. På så vis blir det möjligt att genom filmen dra paralleller till andra metrocide: Kigali, Srebrenica, Hanoi; brandbombningen av Dresden eller Hamburg/Altona.

Från en affisch till filmen Gongdong gyeongbi guyeok JSA eller Joint Security Area

Joint Security Area, JSA (Gongdong gyeongbi guyeok JSA)

Vid sidan av att Park Chan-wooks moderna klassiker Joint Security Area utgör ett kammarspel i en gränspostering mellan koreanska soldater, så diskuterar filmen såväl konflikten mellan de koreanska staterna som koreansk identitet och manlighet.

Kriget om Korea kan på många sätt ses som det andra världskrigets sista oavslutade fältslag. Stridigheterna inleddes den 25 juni 1950, och avbröts temporärt av att ett vapenstilleståndsavtal undertecknades den 25 juli 1953. Liksom i en Matrjosjka (en rysk docka) dolde kriget mängder av olika underkonflikter. Den största konflikten innebar att USA, Sovjetunionen och Kina möttes i direkt konfrontation inom det kalla krigets ramar för första och enda gången. I det underordnade koreanska inbördeskriget utkämpades flera mindre inbördeskonflikter, som så ofta i inbördeskrig.

Antalet döda och sårade var astronomiskt; sammanlagt omkom uppskattningsvis 4 miljoner människor, varav 33 600 amerikaner, 16 000 FN-soldater, 415 000 Sydkoreaner, 520 000 Nordkoreaner och 900 000 kineser. Under kriget inkom otaliga rapporter om brott mot den humanitära rätten.

Då stridigheterna upphörde hade man enats om att den 38 breddgraden skulle utgöra gränsen mellan Syd- och Nordkorea. På båda sidorna hade diktatorer tagit makten, högernationalisten Syngman Rhee satt med ett amerikanskt mandat i Sydkorea, och i Nordkorea satt den Kinaallierade Kim Il-sung. Därtill en 250 kilometer lång och ungefär 4 kilometer djup demilitariserad zon med en Joint Security Area, den plats där de koreanska soldaterna står öga mot öga, nära byn Panmunjom.

Sydkorea fick till sist en demokratisk författning efter omfattande oroligheter, pådrivna av en arbetarledd opposition. Detta medan Nordkorea utvecklade sin egen form av konfuciansk statssocialism. Kriget mellan koreorna pågår officiellt alltjämt – det är huvudsakligen ett kallt krig som med jämna mellanrum hettar till. Den ena sidan påstår att den andra sidan skjutit mot dem, och att de därför måste besvara elden.

Park Chan-wooks film gestaltar ett sådant tillfälle. Soldater från syd och nord har börjat umgås och de uppskattar varandras sällskap. Men så händer något som leder till flera av soldaternas död. Till platsen anländer en neutral delegation betående av en schweizisk och svensk officer, ledda av major Sophie E. Jean (Yeong-ae Lee) – chefsutredare och filmens kvinnliga huvudperson.

Genom sina tydliga homoerotiska undertoner har det föreslagits att filmen lika gärna speglar homosexuellas situation i det koreanska samhället: det är lika förbjudet att ha en homosexuell relation för en man, som för syd- och nordkoreanska soldater att umgås över gränsen. I en av filmens nyckelscener brister en av de koreanska soldaterna ut i gråt, på ett sätt som inte är tänkbart i en anglosaxisk film, men vanligt bland män i ostasiatisk film. Under mötena i gränsposteringarna gestaltar den lysande ensamblen alla tänkbara manliga stereotyper. Då Sophie E. Jean framträder i bild är det alltid ensamt. Hon ingår inte i det manliga kollektivet.

Kriget mellan de koreanska staterna skär genom filmen, men ingen framstår som fienden.

Ur filmen My name is Khan

My Name is Khan

Bollywoodfilm har på många platser i världen uppfattats som subversiv. Filmindustrin har länge stått nära socialistpartiet, men den har verkat omstörtande även på andra sätt. I väst har den uppfattats som pryd, medan den på platser i Mellanöstern och i Nordafrika uppfattats frivol. På vissa platser, i nordafrika och i arabländerna, har det formats kvinnoseperatiskiska filmklubbar endast för medlemmar, där man samlas för att se filmerna som anses skadliga av ländernas patriarkala strukturer.

Men att en bollywoodfilm skulle kunna ställa till rabalder även i USA hade nog få väntat sig. My Name is Khan stötte på problem redan innan första tagningen, på flygplatsen i Los Angeles där filmens huvudrollsinnehavare Shah Rukh Khan stoppades. Shah Rukh Khan är en av Bollywoods i särklass största skådespelare, och därmed en av världens mest välkända aktörer på vita duken. Men på flygplatsen visste ingen vem han var. Den amerikanska tullpersonalen vägrade släppa in honom därför att de misstänkte att han var terrorist.

I en av filmens nyckelscener där den indiska muslimen Rizwan Khan, som lider av Aspbergers syndrom, ska flyga till Washington för att tala om för Amerikas folk och president att han heter Khan och inte är någon terrorist, iscensattes den olustiga incidenten vid flygplatsen. Den dumma amerikanska tulltjänstemannen ber Khan säga hej till USA:s president.

My Name is Khan gestaltar huvudsakligen Indiens syn på USAs krig mot terrorismen. Men liksom i många av Indiens filmer kläms det in mängder med andra konflikter och subteman. Det får plats action, melodram, kärlekssaga, sång, dans, thrillerelement och politik. Filmen är över tre timmar lång och mycket underhållande. Naturligtvis därför att den indiska publikens användning av film är annorlunda än den svenska publikens.

I Indien går hela familjen gemensamt på bio. Bollywoodfilm är i första hand ett söndagsnöje. Därför måste en bredare publikgrupp tillfredsställas på en och samma gång. En film bör ha något för alla. My Name is Khan blev en succé i Indien, och den fick inviga förra årets filmfestival i Berlin.

Film med andra perspektiv

De tre filmerna jag berört skildrar världen ur olika andra perspektiv än det västerländska. Mycket i narativen är sig likt, dels genom att berättarelementen är universella, dels genom att hela världens filmberättande påverkats av Hollywood. Men på andra avgörande punkter skiljer dessa filmer sig från de som vi i väst vant oss vid.

Filmerna skildrar genomgående tillsynes hårda konflikter, men inte genom att de antagonistiska individerna befinner sig i ett binärt motsatsförhållande till varandra; en betydande skillnad från filmer i anglosaxisk berättartradition. Filmernas narativ rör specifika konflikter, men dess teman är allmängiltiga. City of Life and Death skildrar visserligen extremt våld, men gör det påfallande balanserat.

Genusrollerna är generellt luddiga i filmerna, och gränsöverskridande i Joint Security Area, utan att halka ned i stereotypträsket. I My Name is Khan utgör islam, liksom tredje världen, inget hot – som ofta är fallet i amerikansk film. Istället argumenterar filmen för brobyggande och konfliktförebyggande.

Det avgörande är inte vilka som gjort filmerna; alla tre filmer här ovan har regiserats av män, sannolikt från samma sociala strata som gör filmer i väst. Istället är det vad och hur filmerna berättar. Det är på detta vis filmerna blir intressanta såväl för den som själv gör film – och för den som studerar samhället genom film.

Andra maktstrukturer är möjliga. Som politiskt intresserad, är det fruktbart att se film ur andra ideologier. För att på så vis förstå sig själv, och de Andra. Samma sak gäller de som arbetar med film.

Ur filmen Norma Rae.