Feminismen vann politisk legitimitet i Frankrike på 2000-talet, men bakom de stora deklarationerna finns det ett stort hyckleri där staten använder feministisk retorik som maktinstrument enligt Sylvie Tissot, sociolog från Strasbourguniversitetet och medlem i feministkollektivet Collectif des féministes pour l’égalité. Edda Manga har läst hennes kritik av statsfeminismen i Les Mots son importants (Orden är viktiga) från 2010.
Till skillnad från tidigare feministiska frågor blev frågan om våld mot kvinnor i början av 2000 starkt associerat till rasfrågor. Den franska debatten fokuserade på några mediala fall från olika förorter och knöt frågan till slöjan och befolkningar från vissa platser: ”araber”, ”förorter”, ”muslimer”. Denna nya inramning av feministisk politik kom plötsligt men skapade snabbt ett konsensus kring uppfattningen att muslimska kvinnor var mer förtryckta än andra kvinnor och att deras muslimska män var mer våldsamma och mer sexistiska än andra män. Denna utgångspunkt hade enligt Tissot en begränsande inverkan för vilka slags åtgärder som formulerades.
Detta slags ”feminism” lanserades samtidigt som polemiken mot slöjan 2003 och förbudet mot religiösa symboler 2004. Det handlade om en feminism ovanifrån som enligt Tissot endast kunde legitimeras genom att rörelser som ”Varken hora eller kuvad” koopterades av staten och fjärmades från sin ursprungliga förankring i det civila samhället. Det är därför inte överraskande att denna statsfeminism inte bidragit till att minska ojämlikheten mellan könen utan snarare har resulterat i att könsförtrycket placerats någon annanstans, dvs. att ”västerländskt” eller ”vitt” kvinnoförtryck blivit osynliggjort.
Osynliggörande av könsförtryck
Jämställdhetsfrågan saknades helt i Nicolas Sarkozys valkampanj 2007 då han istället för politiska förslag lade stor möda på att överflytta skulden för kvinnoförtrycket på ”de som vill kuva sin fru, de som vill praktisera polygami, de som ägnar sig åt tvångsäktenskap, de som vill påtvinga sina systrar storbroderns lag, de som inte vill låta sin fru klä sig som hon vill”.
Detta osynliggörande blir ännu tydligare i Elisabeth Badinters framställning om vilka samtidens feministiska kamp handlar om: ”unga kvinnor som är första generationens invandrare eller flickor med sitt ursprung i Maghreb”. Badinter förtydligar i tidskriften L’Arche (november- december 2003) att kvinnoförtrycket bland franska judar och katoliker upphört för länge sedan.
Konstruktionen av den arabiska mannen
Detta sätt att omformulera den feministiska kampen har varit central i konstruktionen av en ny raskategori: den muslimska mannen, en våldsam individ, en potentiell våldtäktsman och mördare. Denna diskurs är enligt Tissot rasistisk därför att den enkom pekar på dessa män samtidigt som den strukturella sexismen i det franska samhället förtigs, därför att den generaliserar och kollektiviserar några enstaka spektakulära fall och därför att orsaken förläggs till en kultur som är essentiellt kvinnoförtryckande snarare än att de specifika sociala mekanismerna som är involverade i de specifika fallen analyseras.
Statsfeminismen har stängt in en kategori människor vars öde är att vara kvinnoförtryckande (med undantag från några exceptionella män som kan bryta sig ut). Det har gjort feminismen till en av ”rasismens metaforer” vilket ger rasistiska föreställningar och praktiker respektabilitet. Det har blivit legitimt att stigmatisera ”islam” i feminismens namn.
Borttagandet av rättigheter följs alltid av en legitimerande diskurs. Antingen talar man om värderingar som går emot dessa rättigheter (ekonomin, säkerheten) eller andra förment mer grundläggande eller värdefulla rättigheter (kvinnors rättigheter, nationella medborgares rättigheter gentemot migranters).
Paradoxal feminism
Detta resulterar i en paradoxal feminism som förespråkar att kvinnor bestraffas. Lagen mot religiösa symboler, till exempel, bestraffar vissa unga flickor med exkludering från utbildningssystemet i feminismens namn. Dessa kvinnors rätt till utbildning tas bort i namn av en påstått mer grundläggande och abstrakt kvinnorättighet. Staten öser pengar på Varken hora eller kuvad, som har gjort mycket lite praktisk nytta ute i stadsdelarna, medan andra kvinnoorganisationer som är mindre anpassliga men mer praktiskt aktiva behandlas med misstänksamhet.
Staten vill se att de anpassar sig till statliga definitioner av feminism, det vill säga fokusera på våld mot kvinnor och socialt stöd åt underordnade individuella kvinnor som skall knytas till samhället så att de inte utgör ett problem. Frågor som kvinnorna själva artikulerar som mer centrala: till exempel frågor som gäller det sociala våldet mot männen, utanförskapet, arbetslösheten och den strukturella diskrimineringen, vilket påverkar kvinnorna lika mycket som eller mer än invandrarmännens våld. Invandrarkvinnor lider av invandrarmännens stigmatisering.
Statsfeminismen har dessutom uppenbarat djupa splittringar inom vänstern mellan en modernistisk vänster som inte gjort upp med sitt koloniala förflutna och en antirasistisk vänster, mellan en paternalistisk vänster som ägnar sig åt att rädda offer vars politiska behov definieras ovanifrån och en vänster som utgår från mobiliseringen av de intresserade själva. Både Collectif des Féministes pour l’Egalité och Collectif des Feministes Indigènes är grupper som utgår från en kritik mot feminismens etnocentrism och från behovet att räkna med den speciella situation som kvinnor som hör till den postkoloniala migrationen lever i.
Tissot menar att trots att detta slags feminism inte får lika mycket medial uppmärksamhet är de viktiga eftersom de utgör en motvikt mot statsfeminismens användning av kvinnofrågan i legitimeringen av exkluderingspraktiker och förtryck. Det handlar om feminism som tydligt säger ifrån ”inte i vårt namn” och som tar ställning för feminismen som gräsrotsrörelse.
