”Jag kan inte leva utan kvinnan” konstaterade Björn Ranelid på Internationella kvinnodagens hundraårsjubileum förra året i Dagens Nyheter. Internationella kvinnodagen instiftades för att visa stöd gentemot den kvinnliga rösträtten och har sedan 1910 firats, och debatterats, mer eller mindre kontinuerligt i Sverige varje år den åttonde mars. Ranelids text har ingenting med kvinnlig rösträtt att göra och är på så vis ett utmärkt exempel på hur kvinnodagen har kommit att bli en dag då ”kvinnan” gestaltas och beskrivs i ganska vid mening. Nästintill alla dagstidningar ägnar utrymme åt denna dag och dess mittpunkt: ”kvinnan”.

För att lovorda denna ”kvinna”, eller för att mana till förändringar inom samhällets strukturer används ett bildspråk – troper och figurer – och däribland finner vi metaforen. Metaforen kopplas kanske vanligen till poesi, men den har givetvis fler funktioner: George Lakoff och Mark Johnson menar i sin bok Metaphors We Live By (1980) att metaforen inte bara formar vårt sätt att uttrycka oss utan även vårt sätt att tänka och på så vis vårt agerande. Ett pedagogiskt exempel är metaforen ”time is money”. Utifrån denna metafor talar vi sedan om ”tid” som något vi kan ”tjäna” eller ”förlora” på samma sätt som vi talar om pengar. Frågan är då varför det är intressant att undersöka dagspressens bildspråk på just Internationella kvinnodagen?

Utan att gå in vidare djupt på genusforskaren Judith Butlers resonemang kan vi ändå konstatera en av hennes mest centrala teser: kön skapas ur diskurs. En vidareutveckling av bland annat Simone de Beauvoirs kända uttalande: ”man föds inte till kvinna, man blir det.” Om vi lägger ihop denna teoretiska utgångspunkt med Lakoff och Johnsons teorier om metaforer (som jag hädanefter väljer att kalla troper då metaforbegreppet som sådant kräver åtskilliga sidor att vrida och vända på) som förändrar vårt synsätt och vårt sätt att agera blir Internationella kvinnodagen ett givande fenomen att studera. Då nästan alla dagstidningar väljer att debattera eller ”fira” kvinnodagen i någon mån är det nyttigt att även söka de troper som används då både kvinnan och ”kvinnan” diskuteras. Dessa troper kan sedan reproducera eller omvandla vår syn på vad en kvinna ska vara och hur hon ska bete sig och mer långsiktigt: styra våra förväntingar på den människa vi väljer att kalla ”kvinna”.
Det mest intressanta är hur kvinnan ofta objektifieras till ett högre väsen eller en moder i dagspress denna dag. Då mödrar ofta är kvinnor kan inte detta ses som något spektakulärt i sig, men sättet tematiken tas upp på är häpnadsväckande. Reduceringen av kvinnan till en förprogrammerad barnaföderska bör inte bara uppmärksammas, utan även diskuteras.

Förutom Björn Ranelids ovan citerade text, där han beskriver modern/kvinnan som något gudomligt väsen med ena foten i himmelen och den andra långt nergrävd i jorden, återfinns andra artiklar, kanske lite mer seriösa, med samma tematik. På samma uppslag i Dagens Nyheter skrev Katarina Wennstam till exempel att ”i förlossningen är alla kvinnor [min kursivering] en och samma kropp”, ett påstående som kanske sätter många kvinnor i dagens samhälle i en konstig situation. Sitter själva ”kvinnligheten” i moderskapet?

Svenska Dagbladet publicerade en artikel om vilken förälder som egentligen ska ta hand om barnen där psykologen Eva Rusz fick uttala sig och påpeka att kvinnan är ”förprogrammerad” att ta hand om barn. På samma sida gick att läsa en annan artikel där Carlos Rojas och flickfotografen Bingo Rimér uppmanar män att ta ut mer barnaledighet; detta gjordes genom att ikläda sig lösgravidmagar. Dessa båda artiklar pekar åt samma håll: kvinnan ska vara hemma. Om inte detta går att lösa får männen ta på sig kvinnans roll och på så vis ”lura” biologin för att kunna ge barnen en god framtid.

I en artikel ur Aftonbladet får vi följa Anna och Helena som fick sparken när de berättade för sin arbetsgivare att de var gravida. Återigen tas detta upp som ett problem för ”kvinnor”, istället för ”mödrar”. Anna och Helena ”är två exempel på hur det är att vara kvinna i Sverige 2010.” Givetvis är dessa båda kvinnor, och kvinnorörelsen har trots allt sitt ursprung i kvinnans låsning till hemmet och hennes rättigheter där. Men återigen, detta är kvinnodagens hundraårsjubileum och att skriva om kvinnan som en moder reproducerar snarare Eva Rusz tankar än utvecklar jämställdheten.

Parallellt med ovan nämnda alster publicerades det samma dag även artiklar som fokuserar på kvinnan som företagare. Där kan vi läsa om hur svårt kvinnor har det i det offentliga, att de ”arbetar i motvind”. En destruktiv metafor då en naturkraft kan vara tuff att bekämpa. Aftonbladet konstaterar samtidigt enkelt: ”Det är svårt att ta sig fram som kvinna”.
Detta är några få artiklar ur urvalet som använder ett bildspråk där kvinnan definieras som något alla inte är helt bekväma med. Det finns fler.

Sett till de mönster som går att skönja i den journalistiska debatten som jag pekat på går det alltså att i definitionen (om vi nu ska ha en sådan) ”kvinna” lägga till vissa egenskaper: kvinnan är i första rummet en moder och när hon ska göra karriär kan hon räkna med motvind. Detta är långtifrån alla artiklars explicita teser, men det finns där och skapar på så vis en obekväm diskurs som exkluderar stora delar av den till synes homogena gruppen ”kvinnor”.