Är det ett skämt? Ett allvarligt uttryck för kvinnosolidaritet? En cynisk manöver från den transnationella skönhetsindustrin i erövringen av nya marknader och till stöd för den militära interventionen? Och vad säger om oss och våra föreställningar om frihet?

För närvarande är det oklart om skolan fortfarande existerar. Men dokumentärfilmen Beauty Academy of Kabul (2003, Liz Mermin) och boken Kabul Beauty School (2006, Deborah Rodríguez) är fortfarande storsäljare. Varför? Man kan notera att de ingår i en nutida genre som kallas för ”beauty shop saga” i vilken filmer som Steel Mangolias (1989), Legally Blonde (2001) och Beauty Shop (2005) ingår. Kort uttryckt kan man säga att de handlar om skönhetssalongen som universell kvinnlig värld och utopi. I Kabu Beauty School och Beauty Academy of Kabul kombineras det med en hjältesaga där vita kvinnor räddar afghanska kvinnor genom att modernisera ett av de få rum dit afghanska kvinnor tillåts vistas utan manlig övervakning. Dessutom anspelar både filmen och boken på begäret att få se ”bakom slöjan”.

Rodríguez framställer sig själv som en volontär som överraskades i Kabul av att nästan alla ”var desperata efter en bra hårklippning”. Hon hävdar att idén om skönhetsskola kom när hon förstod att skönhetsvård skulle kunna skapa inkomsttillfällen för kvinnor på ett socialt accepterat sätt.

Detta framställs som en fortsättning på kampen mot talibanerna som uppges stängt ner Kabuls en gång blomstrande skönhetsindustri. Underjordiska skönhetssalonger beskrivs som kvinnligt motstånd mot talibanerna samtidigt som de afghanska kvinnornas behov av bistånd för att utveckla denna affärsverksamhet förklaras genom hänvisning till deras bristande utbildning.

Rodríguez berättar att en av hennes kunder fick löss efter ett besök hos en afghansk frisörska. Dessutom var produkterna som användes inadekvata. Efter eftersökningar fick hon kontakt med ett projekt av organisationen PARSA (Physiotherapy and Rehabilitation Support for Afghanistan) kallad ”Beauty without borders” som tänkte grunda en skönhetsskola med donationer (i form av pengar och skönhetsprodukter) från bland andra Vogue och Estee Lauder, Paul Mitchel och M.A.C.

Boken berättar historien om vad som hände när donatorerna försvann och Rodríguez blev tvungen att driva skolan affärsmässigt. Hon blev tvungen att ändra kursinnehållet. Den ursprungliga kursen var orienterad mot en västerländsk smak, men den framstod i de afghanska kvinnornas ögon som oförståelig. Afghanska kvinnor föredrar mer elaborerade och tunga make up framför den ”naturliga looken” som västerlänningar odlar, berättar Rodríguez.

Skolan beskrivs som en succé, studenterna som går ut utbildningen tjänar ofta 400 procent av familjens inkomst. Efter att boken kom upp på New York Times bestsäljarlistan och berättelser om studenternas historia av misshandel och misär nådde Kabul hotades både studenter och skola. De anklagades för att bedriva propaganda mot Afghanistan. Rodríguez valde i det läget att lämna Afghanistan.

Mimi Thi Nguyen analyserar detta intressanta “utvecklingsprojekt” för kvinnor i artikeln “Biopower of Beauty: Humanitarian Imperialisms and Global Feminisms in an Age of
Terror”, som publiceras i tidskriften Signs vol. 36 nr. 2 2011. Hon börjar med att citera projektledaren Patricia O’Connor som hävdade att det inte handlade bara om att skicka läppstift, ”det handlar om att återskapa självsäkerhet och oberoende”.

Skönhetsskolan står för motsatsen till burkan menar Nguyen, och detta involverar både estetiska och politiska föreställningar. Hon citerar Kant på temat att skönheten avspeglar olika stadier av moralisk utveckling och att det är därför som européer är mästare i odlandet av kvinnlig charm. Afrikanernas dumhet och bristande moral är däremot synliga i deras fulhet, anser Kant.

I en artikel i Vogue – ”Beneath the burqua” – illustreras befrielsen av Afghanistan genom en berättelse om tjugoåriga Shahaila som avslöjade blonderat hår, läppstift och blå eyeliner när hon tar av sig burkan framför journalisten: ”Nu ser du, jag är en människa trots allt!”

Nguyen traderar berättelsen om de underjordiska skönhetssalongerna som motståndscentraler till ett CNN dokumentär som visades under invasionen 2001, “Beneath the Veil”. Skönhetssalongerna porträtterades där som ”de mest subversiva platserna av alla”. Möjligheten att vårda sin kropp har sedan dess återkommande kopplats till ett uttryck för att man tillhör ett fritt samhälle i amerikansk media, observerar Nguyen. Skönhet omtalas analogt med en mänsklig rättighet. I en nyliberal kapitalistisk värld ingår skönhet i en form av governmentality, det är en av de principer som gör en människa igenkännbar som människa för statsapparaten, menar Nguyen. I de afghanska kvinnornas fall framställs skönhetspraktiker som motsatsen depression och självmordstankar under talibanregimen, och förknippas med förmågan att överleva, skydda sin integritet och självrespekt.

I detta ser Nguyen mer generella utvecklingar i hur människor humaniserar sig själva i den nuvarande biopolitiska maktordningen. Olika praktiker av självvård införlivas i globala feministiska projekt, som räknar kroppsvården till de tillgängliga teknikerna för empowerment och i samma ögonblick blir involverad i intersektionen mellan biopolitisk makt och geopolitik.

Projektet att befria de burkaklädda kvinnorna formuleras i termer av mänskliga rättigheter och feministiska diskurser, där befrielsen föreställs som en civilisationsprocess som inkluderar införlivande av transnationella skönhetsideal. De afghanska kvinnornas ofrihet förbinds med en oförmåga att leva efter normativa krav på kvinnligt genus, som först när det efterlevs gör kvinnan riktigt mänsklig. Denna anpassning framställs som garanti för hennes värdighet.

Nguyen ser detta som en export av underordning, ett försök att omfatta afghanska kvinnor i en maktordning som disciplinerar kvinnor att ”fritt” agera enligt sitt ”egenintresse” i att vara ”vackra”.