Feministiskt Perspektiv har varit i kontakt med Brottsförebyggande rådet, Säkerhetspolisen, Säpo, olika enheter inom polisen samt flera åklagare och bilden är tydlig – det saknas kunskap om hur utbredd antifeminismen är, vad den bottnar i och därför också hur den bäst bör bekämpas.

Rikard Ekman är förundersökningsledare på polisen i Söderort och ansvarig för utredningen kring de hot som riktats mot Turteaterns uppsättning av Scummanifestet i Kärrtorp. För att ta reda på vem som ligger bakom hoten gör polisen olika typer av tekniska undersökningar, men någon mer djupgående undersökning av de antifeministiska grupperingar som kan ligga bakom görs inte. Polisens fokus ligger i stället på det enskilda brottet.

– Det är klart att vi gör en initial hotbedömning, men jag ska inte påstå att vi gör någon större kartläggning av hotbilden rent generellt. Vi kollar på just det enskilda brottet, säger han.

Rikard Ekman menar också att det finns gränser för hur mycket polisen kan göra, dels om det är så att hotet kommer utomlands ifrån, vilket försvårar, men också med hänsyn till hur mycket resurser som krävs och vad vidare undersökningar förväntas ge för resultat.

Ingen helhetsbild

Kristina Nilsson är inspektör inom polisen i City och har det senaste året arbetat med ett fall av olaga hot med antifeministiskt motiv. Hon uppfattar inte den här typen av brott som särskilt vanliga, men kan inte hänvisa till någon statistik eller några uppgifter som bekräftar det. Det kan inte heller någon annan av de poliser eller åklagare som Feministiskt Perspektiv har varit i kontakt med.

Inte heller Säpo har någon klar bild av hot och hat som riktas mot feminister. Ahn-Za Hagström är chefsanalytiker för otillåten påverkan hos Säpo, den grupp som framför allt arbetar med att kartlägga svenska extremistmiljöer.

– Av de aktörer som vi bedömer begår brott för sina politiska åsikters skull och de grupper som ägnar sig åt säkerhetshotande verksamhet, så är det primärt vit makt-miljön som har ett antifeministiskt förhållningssätt, men det är inte någon sakfråga som de agerar på. Extremistmiljöerna är i huvudsak upptagna med att motverka varandra, säger hon.

Precis som många andra inom polis- och rättsväsende har Ahn-Za Hagström svårt att säga något generellt om antifeminismens utbredning eller hur allvarlig hotbilden är. Hon tror att det är svårt att hitta någon som har ett helhetsperspektiv på frågan.

– Det är ingen som har hela perspektivet över just den sakfrågan, alla sitter med en liten pusselbit och vår pusselbit blir att utgå ifrån de aktörer som vi följer, hur de resonerar och vilka brott de begår med anledning av den sakfrågan, och där ser vi som sagt inte särskilt mycket när det handlar om antifeminism.

Ingen statistik

Hat och hot mot feminister är inte definierat som ett hatbrott. Det är därför ingenting som statistikförs och rapporteras om i Brottsförebyggande rådets hatbrottsrapport. Att försöka gå igenom polisutredningar i jakt på antifeministiska brottsmotiv skulle vara som att leta efter en nål i en höstack, menar Erik Grevholm som är enhetschef på Brå:s enhet för statistiska undersökningar.

Han upplever att det är många intressegrupper som vill att deras grupp ska ha en egen brottskod och finnas med i statistiken över den allmänna brottsligheten. Dels menar Erik Grevholm att det skulle vara tekniskt omöjligt, dels tror han inte att det skulle ge så mycket.

– Som bäst kan vi hitta de fall där det finns en koppling till det här fenomenet i de fall som har polisanmälts, men det ger ju inte en bild av hur mycket som egentligen sker. Ibland är det ju snarare det man är intresserad av. Och vill man ha god kunskap om fenomenet i vårt samhälle, så skulle inte vägen vara att ha med det i vår hatbrottsstatistik till exempel.

För att skapa kunskap på området tror han att det skulle behövas göras intervjustudier och en surveyundersökning där potentiella offergrupper får berätta om de är utsatta och vilka erfarenheter de har. Men omfattande surveyundersökningar görs väldigt sällan och nästan enbart på direkt uppdrag av regeringen. I dagsläget görs tre stycken; nationella trygghetsundersökningen, niondeklassundersökningen och en undersökning om politikers utsatthet för brott.

Erik Grevholm påpekar att precis som att många grupper vill finnas med i statistiken vill många grupper gärna att det görs en särskild undersökning om deras frågor. Önskemål som Brå sällan kan tillmötesgå.

– Än så länge har inte den här enskilda frågan om antifeminism dykt upp på vårt bord. Den har liksom inte figurerat och etablerats och blivit en fråga i den politiska debatten, det har inte tjatats i riksdagen under många år, det har inte skapats ett tryck på att nu måste vi ha fram kunskap om det här, och vi har inga resurser att hoppa på alla intressanta, och i och för sig jätteangelägna frågor, säger Erik Grevholm.

Justitieminister Beatrice Ask har avböjt att kommentera frågan.