En av de stora frågorna på den nationella genuskonferensen g12 var genusvetenskapens villkor i en nyliberal samtid. Utländska forskare bidrog med europeiska exempel och Mia Liinason föreslog konkreta motståndsstrategier. Evelina Johansson summerar och efterlyser större reflektion över genusvetenskapens delaktighet i att upprätthålla systemet.
Ett av de för allmänheten öppna panelsamtalen under den nationella genuskonferensen g12, som gick av stapeln i Göteborg i slutet av november, behandlade ett antal brännande frågor angående genusforskares situation i dag. Under titeln ”Academic feminism and the tension between conservatism and neoliberalism” diskuterades bland annat vilka villkoren är för akademiskt arbete i en nyliberal tid och hur dessa villkor påverkar möjligheten att bedriva genusvetenskaplig forskning. Vidare diskuterades hur feministisk kunskapsproduktion påverkas av liberaliseringen och kapitaliseringen av universitetet och huruvida det går att skapa ”levbara” situationer i arbetsmiljöer som präglas av otrygga anställningar och ökade prestationskrav.
Där för att ge oss klarhet i dessa frågor var Sabine Grentz från Humbolt universitet, Iris van der Tuin från genusinstitutionen vid Utrecht universitet samt Mia Liinason, verksam genusforskare vid Lunds universitet. Alla tre beskrev villkoren som akademiker i dag som vanskliga. Allt större tid går åt till att ansöka om pengar genom forskningsprojekt som oftast nekas av bedömare utan specifik kompetens i genusfrågor.
Till exempel är de projekt som får forskningspengar av EU, enligt Iris van der Tuin, projekt som ofta kännetecknas av väldigt platta och onyanserade föreställningar om kön, etnicitet och nationsgränser. Med andra ord är det sällan de mest genomarbetade projekten, eller akademiker på forskningsfronten, som ges forskningspengar. Istället är det de mest lättbegripliga, eller de som bedriver forskning som passar in i bilden av ”det nya Europa” som premieras. Det rör sig med andra ord om en tävling som genusvetare sällan kan vinna. Paradoxalt nog går det inte heller att dra sig ur detta akademiska spel. EU-bidragen delas ut i proportion till hur många från varje disciplin som söker. Slutar vi söka krymper med andra ord potten för studier inom humaniora.
Van der Tuin berättar om en egen erfarenhet av en misslyckad ansökning och det går inte att känna annat än indignation som åhörare. Allra främst på grund av vad det säger om genusvetenskapens situation i dag, men även eftersom den vittnar om en arbetssituation som inte kan beskrivas som annat än deprimerande. Mia Liinasons beskriver denna situation på ett fångande vis i sin presentation, där hon pekar på en viss dubbelhet i och med att vår plats vid universitetet öppnar upp möjligheter att arbeta med frågor vi brinner för samtidigt som vi utnyttjas som akademiska arbetare som förväntas arbeta under otrygga arbetsvillkor och orimligt tunga arbetsbördor.
Liinason betonar emellertid vikten av att inte betrakta oss själva som oskyldiga offer och pekar på tre olika motståndsstrategier – som hon benämner som ”tala om det”, ”konceptuell ockupation” och ”självorganisering” – som vi kan använda oss av för att motarbeta den situation som vi befinner oss i i dag. Genom att dela med oss av egna erfarenheter och skapa forum för kollektiv handling ser vi till att inte neutralisera dagens villkor och möjliggör samtidigt en gemensam kamp för förändring. Detta kan även ske genom konceptuell ockupation där begrepp såsom ”innovation” fylls med ett annat budskap och således kan användas för att arbeta mot systemet med hjälp av dess egna verktyg.
Även om jag sympatiserar med Liinasons ansatser och försök till gemensam kamp upplever jag det samtidigt som en brist att blicken inte riktas mot den egna praktiken i större utsträckning. Även om genusvetenskapen utan tvekan utgör en viktig utpost utifrån vilken man kan bedriva samhällsengagerad och kritisk forskning och genusvetare gör ett imponerande intellektuellt jobb, så vore det intressant att någon gång få bevittna ett panelsamtal där nyliberalism och feminism inte framställs som ett självklart motsatspar utan där man istället kritiskt studerar den genusvetenskapliga forskningens ibland nyliberala tendenser.
Med tanke på den självreflexivitet och förmåga till självkritik som kännetecknar en stor del av den genusvetenskapliga forskning som bedrivs i dag så tänker jag mig att det inte krävs allt för mycket för att träda ut ur rollen som nyliberalismens offer eller självklara antagonister och analysera vår egen tänkbara delaktighet i detta system.
