Över två veckor har gått sedan den våldsamma massakern i Marikana i nordvästra Sydafrika den 16 augusti. Mycket har sagts av regeringen, gruvan, gruvföretaget Lonmin, akademiker, debattörer och organisationer från det civila samhället, men vi har hört väldigt lite direkt från de strejkande, och nästan ingenting från kvinnorna i Marikana. De vi hör ifrån är de med makt, de som är synliga och har tillgång till media, och kvinnorna i Marikana har väldigt få av dessa privilegier. Men de är där – de mobiliserar i sina områden, väljer delegationer till domstolen, samlar ihop pengar för att ta sig dit, och demonstrerar med passion och mod mot polisen.

För ett par lördagar sedan besökte en grupp kvinnoaktivister från olika gräsrotsorganisationer och utomparlamentariska organisationer det informella bostadsområdet Wonderkop för att visa solidaritet med kvinnorna från Marikana. Där fick vi höra historier om polisens nattliga räder i deras områden, och om misshandel, arrest och kidnappning av andra män. En kvinna sade:

– Våra makar, bröder och fäder har blivit dödade som ormar...

Kvinnorna är skräckslagna för polisen, helt naturligt efter morden och den brutala framfarten. Några kvinnor kan ha erfarit könsrelaterat våld från kriminalsystemet, och rapporter om att kvinnor har våldtagits av polisen trillar in. En kvinna sade:

– Vi är rädda att sova i våra hus...vi sover utomhus för att vara trygga.” En annan kvinna sade:

– Vi är rädda för polisen....de är som brottslingar. De slår in våra dörrar och tar oss...

I de informella bostadsområdena som kvinnorna kallar "hem" är de just nu på frontlinjen, de försvarar och beskyddar sina familjer och områden. Precis som under dagarna för kampen mot apartheid, är det kvinnor som håller vakt och ser efter deras familjer och grannar, som håller koll på polisens rörelser och rapporterar polisbrutalitet och trakasserier till kyrkorna och andra organ i det civila samhället.

Majoriteten av de som strejkar i Marikana bor i de informella områdena som omger Lonmingruvan. Dessa områden är inte annorlunda än dem vi kan se i våra största städer eller småstäder, men vad som gör dem annorlunda är att de ligger precis intill gruvornas infrastruktur och schakt – en väldigt fysisk representation av den enorma rikedom som genereras genom att gräva upp platina, en rikedom som inte kommer dessa områden till gagn.

I det informella bostadsområdet Wonderkop, ett av flera liknande i Marikana, rinner avloppsvatten bokstavligt talat på gatorna. Vatten köps från de få som har råd att installera en vattenkran på gården, sneda skjul står mittemot smala alléer eller djupt eroderade grusvägar. Här finns ingen sjukvård, ingen elektricitet, och skolorna ligger långt borta. Arbetarna är anställda av världens tredje största platinaproducent, som har dragit stor nytta av två separata vågor av väldigt lönsamma investeringar under 2000-talet. De lever i en demokrati, men ändå lever de och deras familjer under desperata och bedrövliga omständigheter. Det är en stor och allvarlig orättvisa som visas Marikanaarbetarna och deras samhälle, och det är den här verkligheten, kombinerad med exploaterande löner, som gav upphov till strejken som nu sprider sig genom gruvsektorn.

Med en stat som är helt frånvarande och gruvföretag som plundrar nationens resurser utan att investera nämnvärt i den lokala ekonomin, så är det kvinnorna i Marikana som – på grund av den genusbaserade arbetsuppdelningen – bär bördan av frånvaron av offentliga och sociala tjänster. Det är kvinnorna (med stöd av barnen) som dagligen reproducerar de manliga arbetarna: De samlar ved, de förhandlar om och bär hem vattnet, de lagar mat, städar och diskar, och de tar hand om barnen. Om de uthärdar det hårda livet tillsammans med sina män, så är det kvinnorna som med sitt obetalda arbete ersätter statens misslyckande och Lonmins och andra företags vårdslösa plundring.

Majoriteten av kvinnorna vi träffade i Wonderkop är migranter. Det verkar inte som om de identifierar Marikana som sitt "hem", något som utan tvivel kommer sig av den totala ogästvänligheten på denna plats. Fattigdomen är enorm; uppskattat så är 67 procent av hushållens inkomst 1 600 rand (cirka 1 400 kronor) eller mindre i månaden. Människor befinner sig här enbart för att arbeta och överleva – männen är i Marikana för att arbeta eller få en chans till arbete i gruvorna. Kvinnorna har antingen följt med sina män eller är här för sin egen överlevnad: Antingen genom att arbeta i gruvorna eller för att dra nytta av de många manliga arbetare som befinner sig där, en del av dem ensamma och långt borta från sina familjer. Männen behöver varor och service, inkluderat sex och tillgivenhet, vilket kvinnorna – i brist på andra arbetsmöjligheter – kan tillhandahålla. Men alla kvinnor är inte där av eget val. En rapport från the Benchmark Foundation från 2012 citerar flera anstötliga exempel på hur kvinnor "importerats&" från Moçambique för att användas som sexslavar.

När det gäller kvinnor som arbetar i gruvorna – en annan osynlig grupp – visar rapporten hur de förväntas ställa upp på sex i utbyte mot ett jobb, och väl i arbete trakasseras de sexuellt av manliga chefer och arbetskollegor. När vi talade med kvinnorna i Wonderkop visade det sig att byte av sex mot pengar och andra former av försörjning från männen är vanligt, både bland kvinnliga arbetare i gruvorna och i de informella bostadsområdena runt omkring gruvorna. En kvinna från Wonderkop sade:

– Folk pekar ut oss och säger att vi säljer sex, men vad har vi för val, enda sättet vi kan överleva är genom att sälja våra kroppar.

Översättning och redigering: Linn Hjort