Maria Jacobson gör en summering av de vanligaste invändningarna journalister kommer med när det blir tal om praktiskt jämställdhetsarbete på redaktionen. Och levererar motargumenten.
Plötsligt fick jag lust. Att åter utbilda en redaktion om jämställdhet och genus i journalistiskt innehåll. Under en period har jag känt leda av bara tanken, trött på motståndet, okunskapen och den ständiga yrvakenheten i journalistkåren. Men chefredaktören svepte med mig med sitt engagemang.
Idén att representera kvinnor i nyhetsförmedlingen har gott och väl 100 år på nacken, enligt presshistorien. Svenska Dagbladet, till exempel, bestämde sig i slutet av 1800-talet för att bli en tidning för fler än en exklusiv elit med manliga förtecken. Därefter har frågan aktualiserats i vågor som följt kvinnorättsrörelsens framväxt.
I drygt 15 år jag föreläst och utbildat om genus och jämställdhet i medierna. Med fog kan jag påstå att journalister inte varit mer ivriga än andra att ta till sig kunskapen, snarare tvärtom. Ändå vill kåren gärna se sig som upplyst och hyfsat bildad. Och alla är ju för jämställdhet. I princip.
Jag har avverkat ett antal redaktioner och ibland gjort en granskning inför utbildningstillfället. Till och med när de har svart på vitt om hur det ser ut i den egna tidningen är det svårt för journalister att erkänna att det finns problem med bristande jämställdhet. Att bortförklara är en form av motstånd. Förutom ”den snabba produktionstakten” återkommer ett antal förklaringar, ofta i kombination med varandra:
• Vi har inga problem med jämställdhet – vi tänker på det hela tiden.
Vissa menar att eftersom de ser sig själva som jämställda så blir tidningsinnehållet per definition jämställt, som genom tankekraft. Denna grupp blir förvånad över att andelen kvinnor i text och bild är mellan 25 och 30 procent. De ”har en känsla” av att det är 50/50. Trots att de tänker mycket vet denna grupp sällan skillnaden på genus och jämställdhet, eller vad kvotering innebär, bara att det inte ”känns bra”.
• ”Vi kommer att ha fler kvinnor i tidningen – vi ska snart tillsätta en kvinnlig nyhetschef/fotochef/sportchef.”
Den här gruppen tror att biologiskt kön är en viktig förändringsfaktor. Stackars den kvinna som får hela ansvaret för att dels bryta invanda normer på arbetsplatsen, dels bryta den maskulint färgade nyhetstraditionen. Gruppen har stora svårigheten att se strukturer, eller att den egna tidningen är ideologiproducent.
• ”Vadå, vi speglar ju bara verkligheten – och det är ju mest män på olika maktpositioner.”
Spegelteorin, det vill säga att hävda att nyheterna skildrar verkligheten på ett korrekt och rättvisande sätt, lever kvar bland vissa. Ett journalistiskt uppdrag är att granska makten – och makten innehas till stor del fortfarande av män. Den här gruppen är systembevarande, snarare än systemkritisk. De har inte förstått att jämställdhet är en maktfråga och ska bevakas som sådan.
• ”Kvinnor vill inte ställa upp – vad ska vi då göra?”
Ert jobb, svarar jag. Det är bekvämt att göra kvinnor själva till problemet. Duktiga journalister vet att man ibland måste bearbeta källor. Ibland måste vi också vara pedagogiska och förklara att det är viktigt att tidningen bryter mansdominansen. När kvinnor ser kvinnor i tidningen blir det legitimt att ställa upp, visar erfarenheten.
• ”Feminism är ett särintresse bland många – vi kan inte bevaka alla.”
Jämställdhet ses som synonymt med feminism – ett rött skynke för en del. Jag kontrar med att fråga om det är ett journalistiskt uppdrag att varje dag legitimera en patriarkal ideologi.
