Feministiskt Perspektivs redaktör Edda Manga har i artikeln ”No sex please, we’are Swedish” recenserat anti-feministen, piratpartisten och Timbro-debattören Oscar Swartz e-bok ”A Brief History of Swedish Sex: How the Nation that Gave Us Free Love Redefined Rape and
Declared War on Julian Assange”. Det hade kunnat vara intressant att få läsa en feministisk analys av hans bok, men istället möter vi en historielös text helt utan feministiskt perspektiv.

Det finns en sak vi håller med Edda Manga om: Det vore oklokt av feminister att bara avfärda Swartz bok. Uppenbarligen kan han påverka även kända feminister till att okritiskt sprida vidare en missvisande bild av svensk sexualpolitisk historia. Vi vet att kvinnors historia sedan länge har tystats, men Mangas text visar att även den nutida, moderna feministiska historien redan är osynliggjord.

I artikeln redovisar Edda Manga Oscar Swartz skildring av sexualliberalismen, som om det
var sexualliberaler, och inte feminister, som drev fram till exempel rätten till sexualundervisning i skolorna. Den första spridda sexualupplysningsboken (med det kravet)
skrevs i själva verket av den organiserade feministen och läkaren Karolina Widerström redan 1889.

När det gäller just sexualundervisning i skolorna, liksom aborträtten, har sexualliberaler stött feministers krav. Men feminister och sexualliberaler har genom tiderna haft helt olika agendor. Medan feminister slagits för kvinnors sexuella rättigheter har sexualliberaler oftast utgått från mäns krav på sexuell tillgång till kvinnors kroppar.

Brist på samhälleligt sammanhang

Detta framgår inte av Edda Mangas recension. Helt okritiskt återanvänder Manga uttryck som
att ”pornografin skulle släppas fri” när hon skriver om den ”reform” som bland annat ledde
till att dokumentationer av sexuella övergrepp mot barn kunde spridas helt utan restriktioner i Sverige under hela 1970-talet. Det som sexualliberaler väljer att kalla ”frihet” innebar alltså motsatsen för de utsatta barnen. Det var en frihet för förövare. Det insåg de som levde då, och därför ville majoriteten av alla remissinstanser till utredningen och majoriteten av kvinnor i opinionsundersökningar då, att en gräns åtminstone skulle sättas vid pornografi som skildrade barn. Men feministerna förlorade den striden, förövarnas frihet gick före barnens.

Samma sak gällde den sexualbrottsutredning som genomfördes i mitten av 1970-talet. Att ta
bort 18-årsgränsen för det som i Edda Mangas recension först beskrivs som ”sexuella
relationer mellan personer som stod i ett beroendeförhållande till varandra” innebar alltså att avkriminalisera incest – ännu en framgång för förövarna. Utredningen bagatelliserade på
liknande sätt våldtäkt, prostitution, koppleri etc och föreslog lägre straff eller total
avkriminalisering. Att förslagen inte genomfördes berodde inte på ”radikalfeminister”, utan på att hela kvinnorörelsen – inklusive de politiska partiernas kvinnoförbund – gick samman över alla gränser och gemensamt krävde en helt ny utredning. Tack vare den samlade feministiska kampen blev det också så.

Bakom de olika förslagen på att ta bort alternativt begränsa lagstiftningen mot pornografi, prostitution och alla slags sexualbrott mot kvinnor, stod den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, själv aktiv prostitutionsförövare och centrum i den så kallade ”bordellhärvan” eller ”Geijeraffären” på 1970-talet. Högt uppsatta riksdagspolitiker från både socialdemokratin och de borgerliga partierna var inblandade, men det hela tystades ner och de fick förbli anonyma, trots att flera av männen hade utnyttjat minderåriga flickor som var omhändertagna av samhället.

Det är ingen tillfällighet att 1970- och 1980-talen samtidigt var den tid då kvinnojoursrörelsen växte fram i Sverige, liksom incestöverlevarrörelsen och rörelsen för feministiskt självförsvar.

All denna feministiska kunskap och samhälleliga verklighet lyser med sin frånvaro i Mangas
recension av en bok om sexualpolitiken vid denna tid. Det finns inget samhälleligt sammanhang, ingen feministisk kritik, inget feministiskt perspektiv att sätta emot Swartz antifeministiska historieskrivning. Varför?

Förvanskad historieskrivning

När Manga beskriver sexualliberalerna finns Hans Nestius med som exempel, och hon presenterar honom som ”RFSU:s ordförande 1979-1987”. Men hon – liksom Swartz? –
berättar inte att Hans Nestius ändrade uppfattning, och konstaterade att han själv och de
övriga sexualliberalerna under 1960-talet haft fel när de trott att konstnärer och författare
skulle tävla om att framställa erotiska skildringar om bara porren blev ”fri”. Istället blev det tvärtom, konstaterade Nestius. Det var porrindustrin som gynnades. Som ordförande i RFSU
var Hans Nestius drivande i RFSU:s egen kampanj för att bekämpa porren. RFSU bekostade
också i mitten av 1980-talet mångfaldigandet av det diabildföredrag om pornografi ”Vad vet
du om porren – EGENTLIGEN?” som Kvinnofronten framställt och som Folkaktionen mot
Pornografi (FmP) tog över vid sitt bildande. Förutom FmP:s egna föredragshållare reste
dåvarande RFSU-profiler som Hans Nestius och Maj Fant runt med diabildföredraget och Carl-Gustaf Boëthius, tidigare ordförande i RFSU, var även drivande i styrelsen för FmP. RFSU var dessutom en av de mest aktiva organisationerna vid startandet av FmP.

Att beskriva Hans Nestius som sexualliberal utan att nämna hans ändrade uppfattning, liksom
att osynliggöra RFSU:s dåvarande ställningstagande mot pornografi, är att förvanska den
sexualpolitiska historien.

Då och då i sin recension av Oscar Swartz bok har Edda Manga lagt in ett ”enligt Swartz”.
Det gäller exempelvis när hon tar upp ”Testiklarnas herravälde” av historikern Hjördis Levin – som ägnat hela sitt forskarliv åt sexualpolitiken i Sverige. (Levin kallas dock genomgående för ”Lewis” i Mangas artikel.) Vi hoppas ändå att den som vill veta mer om feministisk sexualpolitisk historia ska läsa Levins bok själv, hellre än att lita på en anti-feminists beskrivning av den.

Även när det gäller nutida händelser är det endast en sexualliberal historieskrivning som
gäller i Mangas recension. Den feministiska kritiken av allvarliga sakfel och vetenskapliga
brister i Susanne Dodillets doktorsavhandling om svensk kontra tysk prostitutionsdebatt förvandlas i recensionen till ett ”bevis” för ”radikalfeministernas” påstådda makt: ”Avvikande uppfattningar tolererades inte”.

Ingen pornografi utan puritanism

I denna sexualliberala historieskrivning är feminister sexualfientliga och bakåtsträvande. För att få det att framstå så, klumpar sexualliberaler ihop feministers historiska krav på sexualupplysning i skolorna, rätten till abort och kvinnors rätt till en sexualitet på egna villkor med sina egna patriarkala krav på offentliga bordeller och ”fri” pornografi, och låtsas att det är en hotfull ”radikalfeminism” som nu går emot allt. Därför försöker de också osynliggöra all feministisk kamp mot puritanismen, inklusive den puritanism som den kommersiella pornografin sprider.

Sexualliberaler vill inte kännas vid den feministiska analys som avslöjar symbiosen mellan
pornografi och puritanism; att pornografins grundläggande gränsöverskridningstema
förutsätter att en puritansk gräns ständigt måste reproduceras, för att sedan kunna överskridas. Dagens sexualliberaler vill inte ha någon diskussion om att vi i takt med porrens ökade spridning fått en samhälleligt allt mer växande pornofierad puritanism.

En feministisk analys

Det går att invända att Edda Mangas artikel endast är ett referat, och därmed utan egna
värderingar. Men det är även det, som vi kritiserar. Vi är redan vana vid att mansmedia
osynliggör kvinnors kunskap och erfarenheter i allmänhet – och feministers i synnerhet. Vi är
vana vid avsaknad av både maktanalys och könsperspektiv i mansmedia.

Men under en avdelning med namnet ”Feminism”, i en tidning som heter ”Feministiskt
Perspektiv”, förväntar vi oss ett annat perspektiv än mansmedias, och en annan
historieskrivning än patriarkatets.

Det går inte att, som Manga avslutningsvis uppmanar, ”ta oss an” en patriarkal, sexualliberal tolkning av den sexualpolitiska historien och ur den ”vidareutveckla” analysen av sexualpolitiken. Swartz skildring har ju utelämnat och osynliggjort all feministisk kunskap och erfarenhet – det vill säga det som är grundläggande för att kunna göra en feministisk analys.

Det vi behöver är ett feministiskt perspektiv.