Matthew Shepard från Wyoming i USA avled vid tjugoett års ålder efter att ha blivit misshandlad på grund av sin homosexualitet. Förra fredagen fick hans föräldrar Judy och Dennis Shepard stående ovationer i Stockholm från en publik bestående av cirka femhundra lärare, socialarbetare, hbtq-aktivister, poliser, fritidsledare, vårdanställda och personal inom annan stödjande verksamhet från hela landet. Anledningen till applåderna var deras berättelse om sonen och om det politiska hbtq-rättighetsarbete i USA, där Matthew Shepard-fallet lyfts som symbol för hatbrott mot homosexuella.

Judy och Dennis Shepard var, tillsammans med ett flertal svenska hatbrottsexperter, inbjudna talare vid en konferens med fokus på hat och våld mot hbtq-personer, anordnad av Ungdomsstyrelsen i samarbete med RFSL. I en rapport som släpptes under konferensen publicerar RFSL statistik som tyder på att mer än hälften av alla hbtq-personer har bristande tillit gentemot polis och andra hjälpinstanser. Mörkertalet kring hatbrott är stort eftersom många inte anmäler. En anledning är rädslan att inte bli tagen på allvar eller att på annat sätt bli illa bemött på grund av bristande hbtq-kompetens.

– De som bryter mot normen förväntar sig inte ens trygghet, sade Alice Bah Kuhnke, generaldirektör på Ungdomsstyrelsen, då hon tillsammans med RFSL:s förbundsordförande Ulrika Westerlund invigde konferensen. Sedan 2008 har polisen inte längre hatbrott som prioriterat område, vilket enligt Ulrika Westerlund leder till sämre markarbete.

Bristande bemötande

I en föreläsning om hatets ideologier sade religionshistorikern Mattias Gardell att förövaren vanligtvis inte vet något om den som utsätts för hatbrott. Personen angrips inte för vem den är utan för vad den representerar i förövarens föreställningsvärld. Mattias Gardell exemplifierade med hur vanligt det är att personer som bär slöja görs till symboler för fördomar och nedlåtande värderingar kring islam utan att förövaren vet något om den trakasserade som person.

– Våldet kan få långtgående konsekvenser. Brottsoffret tillägnar sig förövarens blick och uppfattar sin kropp som ett objekt som utgör måltavla för aggression.

Vid anmälan, påpekade Mattias Gardell, får förövaren kännedom om anmälarens identitet. Rädsla för att man själv eller närstående ska utsättas ytterligare och hängas ut offentligt är en orsak till att inte anmäla.

Kriminologen Eva Tiby förklarade att brister i professionellas bemötande när man söker hjälp efter att ha blivit utsatt för brott kan skada minst lika mycket som brottet i sig. Exempel på bristande bemötande kan vara antydningar om att den utsatte får skylla sig själv för att den visat sin identitet öppet eller befunnit sig på en plats som kan innebära ökad risk. Det kan handla om att bortförklara eller normalisera det som hänt eller att försöka framstå som så opartisk att det istället upplevs som avvisande. På fackspråk talar man om att brottet leder till primär viktimisering medan bristerna i bemötande efteråt leder till sekundär viktimisering, som inte är mindre allvarligt. Professionalitet, sade Eva Tiby, är inget man har utan något man ständigt jobbar för att uppnå. Här är det viktigt att i yrkesrollen se sin egen del i det som händer.

Steg mot förändring

Teaterpjäsen No tears for queers som handlar om tre hatbrottbrottsfall, varav misshandeln av Matthew Shepard är ett, spelades runtom i Sverige som skolföreställning under 2010 – 2011. Dramatikern Mattias Brunn berättade tillsammans med Carl Åkerlund från RFSL Ungdom, som efter föreställningarna ansvarade för uppföljande samtal, om hur kultur kan användas som verktyg för att medvetandegöra samhällsfrågor. Något både Mattias Brunn och Carl Åkerlund reagerade på under teaterarbetet var människors tendens att lägga problemet någon annanstans än hos sig själva. Carl Åkerlund berättade att de blev varnade för elevgrupper och att det ofta handlade om att killar som rasifierades eller beskrevs som arbetarklass också fick vissa åsikter lagda på sig. I mötet med grupperna visade det sig att verkligheten var långt mer nyanserad. De tydliga skillnader de såg mellan grupper var att på ställen där lärarna visade brist på engagemang var det svårare att jobba.

Många har, enligt psykoterapeuten Anneli Svensson, sökt hjälp utan att tala om våldet på grund av rädsla. I en kommande bok om hatbrott, där även Eva Tiby medverkar, skriver hon om förövare och utsatta. Enligt Anneli Svensson finns det en rak linje som går att följa i förändringsarbete, även om det tar tid. Steg ett är att inse vad man gjort och förstå. Steg två är att hitta villighet till förändring. Steg tre är att ta ansvar.