Andersson menar att relationen mellan välfärdsstaten och olika slags könsordningar är dialektisk i meningen att könsnormer både format och formats av välfärdssystemet. Olika försäkringsmodeller institutionaliserar olika idéer om kön. I ett internationellt jämförande perspektiv kan man observera att olika välfärdsstater opererar utifrån olika könsregimer. I länder där en stor del av ansvaret ligger på arbetsgivaren, familjen eller marknaden finns det andra könsnormer än i länder där staten tar ett stort ansvar. Vidare uttrycker olika försäkringsmodeller olika ideal om hur förhållandet mellan kvinnor och män bör vara.

Den statliga organiseringen av välfärd som rådde i Sverige på 1970-talet knöt välfärden till jämställdhetspolitiska ambitioner. Privatiseringsvågen under 1990-talet har däremot inneburit att tvåförsörjarmodellen försvagats. Sysselsättningen för kvinnor har sjunkit och i synnerhet ensamstående mammor har fått försämrade villkor. Privatiseringen av äldreomsorgen har också inneburit ökat obetalat arbete för kvinnor.

Andersson använder statsvetaren Diane Sainsburys analysram för välfärdsinstitutionernas utformning och vilka principer och normer som reglerar kvinnors och mäns uppgifter, skyldigheter och rättigheter. Hon delar upp dem i tre modeller: ”den manliga familjeförsörjarregimen”, ”den separata könsrollsregimen” och ”den individuella
försörjar-omsorgs-regimen”.

Familjeförsörjarregimen kännetecknas av en strikt könsarbetsdelning. Män antas ha försörjningsplikten medan kvinnorna antas ta hand om familjen. Familjeförsörjaren ses som förmånstagaren medan gifta kvinnor antas försörjas av maken. Ogifta mödrar och frånskilda kvinnor är avvikande i denna modell och fallet utanför skyddsnätet. I familjeförsörjarregimer appliceras oftast sambeskattning.

Könsrollsregimen tilldelar förmåner baserat på olika tänkta funktioner för kvinnor och män. Män tilldelas rollen som lönearbetande och kvinnor rollen som omsorgsgivare. Det innebär att även ogifta kvinnor kan få förmåner knutna till omsorgsansvar.

I den individuella regimen tilldelas könen både försörjar- och omsorgsansvar och förmåner oberoende av kön. Kvinnor ska kunna lönearbeta och män ska kunna ta ansvar för familjens omsorg. Rättigheter är knutna till individer istället för familjen och kostnader för barn delas av alla. Den individuella modellen har setts som mest gynnsam för kvinnor. Men Andersson menar att även den individuella modellen präglas av könade föreställningar. Exempelvis befäster ”arbetslinjens” normer om heltidsarbete den rådande ordningen mellan könen. Dess förmenta könsneutralitet resulterar diskriminerande eftersom kvinnors och mäns villkor är olika men lagarna utgår från mäns villkor.

Perioden 1969-1990 framstår i avhandlingen som en historisk parentes då sjukförsäkringens inverkan på jämställdhet mellan könen politiseras. I politiska dokument uttrycktes en vilja att utforma sjukförsäkringen så att den skulle bidra till jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta skedde i en kontext då den så kallade könsrollsdebatten gett könsfrågan en framstående plats i den politiska diskursen. Hemmafrudiskursen och den komplementära könsordning den byggde på ifrågasattes.

På 1960-talet krävde LO att familjeförsörjarbegreppet inom sjukförsäkringen skulle avskaffas då arbetsmarknadens utveckling gjorden det gammalmodigt. Istället skulle tvåförsörjarfamiljen göras till norm. Från denna period präglas tolkningsramen av en tvåförsörjardiskurs och kritik av könsbundna positioner. Hemmafruförsäkringen föreslogs exempelvis omvandlas till hemmamakeförsäkring och det lyftes fram som diskriminerande mot hemmamännen att försäkringens könsbundna bestämning exkluderade dem. På samma sätt konstruerades barntilläggen på så sätt att män och kvinnor förutsattes ha lika stort ansvar och förutsättningar att försörja och ge omsorg till sina barn.

Reformerna av sjukförsäkringen efter 1990-talet präglas av en nyliberal politisk filosofi enligt vilken välfärdstaten är skadlig för medborgarna och samhällets utveckling eftersom den gör dem beroende av bidrag. Ett könsrelaterat problem som tas upp är symptomdiagnoser, dvs. tillstånd där läkaren inte kan fastställa diagnos på såkallade objektiva medicinska fynd utan där patientens beskrivning är avgörande. Symptomdiagnoser är vanligare hos kvinnor och har under lång tid problematiserats och misstänkliggjorts inom socialförsäkringssystemet.

Kostnaderna för omsorgsarbete hade synliggjorts när de överflyttats till den offentliga sektorn, men i ljuset av den nyliberala ekonomiska teorin sågs denna sektor som icke produktiv och alltför kostsam. Den offentliga sektor som gjort det möjligt för många kvinnor att lönearbeta och få egen försörjning framställdes som en onödig belastning för statskassan. Vid sidan av statsekonomin politiserade reformerna av sjukförsäkringssystemet även sjukfrånvaron och en ny struktur för sjukförsäkringen föreslogs för att minska den. Detta skulle ske genom att göra försäkringen mer ”försäkringsmässig”, dvs. mer likt marknadsförsäkringar.

Personer med systemdiagnoser – till stor del kvinnor – beskrivs som egentligen inte sjuka utan som ett slags ekonomiska aktörer som väljer att sjukskriva sig för att undkomma de utmaningar som arbetslivet innebär. Om dessa personer tillåts sjukskriva sig hamnar de i en destruktiv process, där de väljer att vara ”sjuka” istället för att arbeta. Medan könsaspekter lyfts fram i problemformuleringen är kön osynligt i lösningsförslagen och analysen av dess förväntade konsekvenser.

Andersson påpekar att när frågor om kön lyftes fram i utredningar av sjukförsäkringssystemet från 1990 och framåt finns det noteringar om kvinnors missgynnade situation på arbetsmarknaden men det beskrivs som ett tillstånd som ligger utanför socialförsäkringens uppgift. Socialförsäkringen är inte till för att kompensera inkomstskillnader utan i den mån dessa är otillbörliga bör det lösas inom ramen för utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Den enda omfördelningen sjukförsäkringen legitimt kan göra är från friska till sjuka.

Från nyliberalt perspektiv ses en omfördelning från höginkomsttagare till låginkomsttagare, från män till kvinnor genom sjukförsäkringssystemet som orättvis. Om marknadsmässiga villkor skulle appliceras så skulle kvinnor betala högre premier än män eftersom de löpte större risk att bli sjukskrivna. Det argumenterades att löneskillnaden mellan kvinnor och män kunde ses som en anpassning till en enhetlig försäkring. Männen fick genom högre lön kompensation för det de förlorade genom det solidariska sjukförsäkringssystemet. På så sätt framställdes ett solidariskt försäkringssystem som ett hinder för jämställdhet.

Eva-Lotta Anderssons avhandling synliggör hur föreställningar om kön präglar olika välfärdsmodeller och ger perspektiv till de mekanismer genom vilka de senaste decenniernas marknadsanpassning och privatisering av det offentliga välfärdssystemet drabbat kvinnor. Utvecklingen framstår som en återgång från ett allmänt statligt skyddsnät där kostnaderna för omsorgsarbetet synliggjordes och ansvar för kvinnors försörjning under sjukdom lades på staten till att kvinnor marginaliseras eller utesluts genom manligt kodade normer och ansvar över deras försörjning under sjukdom återigen läggs på familjen och det civila samhället.