I Edward Albees Zoo Story från 1958 får vi möta två män som diskuterar existentiella frågor. En av de viktiga frågorna som Erik Amoghli Thunberg och Henrik Wenne, skådespelare i Dramalabbets uppsättning, tar upp är mansidealet i vårt samhälle. Ett ideal minst lika aktuellt 2013 som på 1950-talet.
I september 1959 hade Edward Albees pjäs Zoo Story urpremiär i Berlin. Den skulle egentligen ha premiär på Broadway men var för kontroversiell och Berlin blev staden där denna klassiska pjäs sattes upp för första gången. Den ursprungliga titeln är Peter och Jerry, namnen på de två män vi möter på en parkbänk i Central Park på 1950-talet. Peter, som lever ett välordnat medelklassliv, och Jerry, som mestadels driver runt ensam i staden, utan egendomar och utan anhöriga. Jerry vill berätta någonting. Peter lyssnar. Det är en tragikomisk pjäs som handlar om två främlingar som möts, lär känna varandra och hur deras öden förändras totalt efter bara detta korta möte. En pjäs om ensamhet, existentiell fångenskap och en tolkning och analys av ämnet maskulinitet och vad det har för konsekvenser för karaktärerna.
Erik Amoghli Thunberg och Henrik Wenne är pjäsens skådespelare och även regissörer. De har valt att behålla handlingen i 1950-talets New York och har tidsenliga kostymer. Förutom en parkbänk och en bok finns ingen direkt scenografi och därför är det desto viktigare att det övriga verkligen klaffar, vilket det gör. Skådespeleriet är oklanderligt. Jerry (Henrik Wenne) är den som har flest repliker och stundtals känns pjäsen som en monolog.
Deras roller är svåra på olika sätt: Wennes för att han har flest repliker och Amoghli Thunbergs för att han under delar av pjäsen inte ska säga något utan visa att han lyssnar och känner genom sina ansiktuttryck. Dialogen och de snabba replikskiftena mellan skådespelarna är denna uppsättnings starkaste kort och Amoghli Thunberg och Henrik Wenne har en enorm kemi (de har båda gått samma teatergymnasium och spelat i samma band men det är första gången de spelar mot varandra i samma pjäs).
Jag hade aldrig sett Edward Albees pjäs tidigare vilket var en fördel då jag upplevde den som spännande och dynamisk, annars hade jag kanske jämfört med bättre uppsättningar (rollerna har tidigare spelats av giganter som Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg). Det jag kan känna generellt med pjäsen är att karaktären Jerry är ganska irriterande (hans ensamhet har gjort honom påflugen, bitter och egoistisk) och därför är det stundtals svårt att ta in all text. Pjäsen tar upp olika teman och efteråt tittar jag in på uppsättningens Facebooksida där det står att pjäsen kommer beröra tre huvudsakliga teman:
Ett av dessa är ensamhet: kan man vara lycklig med den? Är den mer än bara en ofrånkomlig ondska? Vilka medel är accepterade för en att använda för att finna lyckan/samhörighet med andra människor? Detta är huvudtemat i pjäsen, ett sökande att fylla sin ensamhet och det tycks alltid vara aktuellt, särskilt i en värld som fokuserar på individen.
Det andra: Hur är det att se en funktionsnedsatt på scenen i dag? Blir karaktären funktionsnedsatt? Kan man se förbi det, inkorporera det, uppskatta det? Vad berättar det? (Henrik Wenne är född med dysmeli. Namnet kommer från grekiskan och betyder onormal lem).
Och så slutligen manlighet. Vad innefattar det begreppet? Är det positivt eller negativt laddat? Finns det aspekter värda att behålla i den manliga jargongen eller är det ett föråldrat och förkastligt sätt? Hur påverkar mansidealet vårt samhälle? Jag ställer frågorna till Henrik Wenne.
– Det manliga, i dagens Sverige, innebär ett flertal saker. Det är en social konstruktion, något som skapats så konkret utifrån det outtalade att det kan räknas som en identitet. Det är något som kan anklagas som om det vore en faktisk person och samtidigt ingens ansvar. Det är en källa till trygghet, förtryck, obalans i makt samt källan till en obeskrivlig gemenskap som sträcker sig bortom alla normer. Kort och gott; det är någonting att ifrågasätta, bryta ned och utnyttja som en resurs. Det är, som alla intressanta antagonister, ett komplext fenomen.
Hur ifrågasätter ni mansidealet med Zoo Story?
– Med Zoo Story visar vi ett händelseförlopp, ett möte mellan två människor som förenar, krockar och exploderar och det är ofrånkomligt att deras ord och handlingar föds ur något manligt. Om budskapet kommer fram så visar vi en sympatisk nidbild. Något som uppenbarligen är fel och destruktivt, men som ändå har något fint att ta ifrån.
