– FN har en kvinnokonvention, en barnkonvention och har ganska nyligen antagit en konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar, men ännu finns det inget motsvarande bindande internationellt dokument för hbtq-rättigheter, sade Eva Nikell från Utvecklingsenheten på Diskrimineringsombudsmannen, DO, inledningsvis.

Hon påpekade att det dock finns skäl att se positivt på utvecklingen för hbtq-personers rättigheter och lyfte bland annat fram domar från Europadomstolen förra året. I rättsfallet Eweida (med flera) mot Storbritannien, granskades flera personers anmälningar där resultatet blev att rätten att inte bli diskriminerad vägde tyngre än en persons rätt att uttrycka sin religiösa övertygelse.

Eva Nikell.

Ett av fallen gäller en vigselförrättare som utifrån sin religiösa trosuppfattning hade åberopat samvetsskäl till att vägra viga samkönade par, ett annat av fallen gäller en terapeut som också av religiösa skäl vägrat leda terapisamtal för samkönade par. I båda fallen kom Europadomstolen fram till samma slutsats, nämligen att en människa har rätt till sin religiösa övertygelse, men denna rätt får inte gå ut över andra personers rättigheter, i detta fallet rätten att inte bli diskriminerad.

– Eweidadomen kan bli vägledande också i andra frågor, exempelvis kring sjukvårdspersonal som inte vill medverka i aborter av samvetsskäl, sade Eva Nikell.

Vårdens kriterier avgörande

Den andra talaren för dagen, Malte Sundberg från föreningen Jämfota, konstaterade att det på senare år faktiskt hänt ganska mycket vad gäller hbtq-personers rättigheter i Sverige: Könsneutral äktenskapslagstiftning infördes 2009 och tvångssteriliseringen vid könskorrigering togs bort så sent som 2013.

Samtidigt finns det ett glapp mellan formella rättigheter och reella möjligheter: Homosexuella par har sedan tio år tillbaka rätt till internationell adoption, men eftersom svenska adoptionsbyråer inte har något samarbete med de länder i världen där det är tillåtet att adoptera till homosexuella par så faller adoptionsrätten.

Malte Sundberg påpekade också att det ännu finns områden där hbtq-personer inte är jämlika. Ett sådant exempel är frånvaron av könsneutral föräldrapresumtion, vilket innebär att allt ifrån myndighetsblanketter till sjukvård utgår ifrån att ett par består av en kvinna och en man. Ett annat tillkortakommande gäller frågan om juridiskt kön för de personer som varken identifierar sig som kvinna eller man, eftersom staten bara erkänner två kön, kvinna respektive man.

– Rätt till vård för transpersoner utgår i dag från sjukvårdens klassificeringssystem, och det finns en mängd kriterier som måste uppfyllas för att få diagnosen ”transsexuell” och därmed få rätt till att genomgå operationer och hormonbehandlingar och inte minst att få byta juridiskt kön. Och det är inte alla transsexuella som lever upp till sjukvårdens kriterier, sade Malte Sundberg.

En fråga om makt

Malte Sundberg menade vidare att det finns en tendens att hbtq-personer själva förväntas lösa de problem, orättvisor och fördomar de ställs inför. Men då läggs problemet över på individen, ungefär som att säga att ”du får skylla dig själv för att du mår så dåligt, för det är så jobbigt att vara så som du är”.

– Alla förändringsstrategier bygger på en idé om vad som är problemet, vad det är som ska åtgärdas. Och detta har med makt att göra. Om definitionen av problemet lägger över ansvaret på den marginaliserade gruppen, påstår att det är jag som hbtq-person som är annorlunda och som ska förändras, då blir jag bakbunden, då är mitt handlingsutrymme fråntaget mig, sade Malte Sundberg.