Afrah Nasser, en av Mellanösterns viktigaste bloggare under den arabiska våren, har bott i Sverige ett par år. I en krönika berättar hon om sina intryck om feminismen där och här. Hon oroar sig för den generaliserande bilden av araber och arabiska kvinnor som finns i Sverige och att arabiska kvinnors outtröttliga aktivism osynliggörs.
Han och hon.
Nej, hon och han.
Han kommer först för han är husets herre
Hon kommer först enligt etiketten
Det har pratats om jämställdhet och det tackar vi för
För diskriminering är allt för stor
Han är starkare än hon
Hon är smartare än han
Han är mäktigare än hon
Hon är vackrare än han
Den här texten inleder ledmotivet till en gammal känd egyptisk tv-serie med titeln ”Han och Hon”. Hjälten och hjältinnan utbyter tankar med varandra, där var och en också bekräftar den enes betydelse före den andre. Serien sändes under åttio- och nittiotalet i flertalet olika arabiska TV-kanaler och kretsade kring förhållandet mellan man och kvinna och maktkampen som fanns mellan dem. Varje avsnitt tog upp olika aspekter av könsrollerna och det i sig genererade flera frågor om betydelsen av dessa roller. Många arabiska feminister i min generation är väl förtrogna med serien ”Han och hon” och den har påverkat vår inledande känsla för feminism och patriarkatet.
Jag är 29 år gammal. De första 26 levnadsåren bodde jag i Jemen, men jag bor sedan tre år tillbaka i Sverige. Jag har haft möjligheten att uppleva hur det är att leva i två länder som ofta beskrivs som raka motsatsen till varandra när det kommer till könsindexrapporter om jämställdhet: Sverige som ligger bland de allra högsta och Jemen bland de allra lägsta. Denna erfarenhet har gett mig en ny dimension och ett annat perspektiv på hur jag uppfattar feminism i allmänhet.
”Han och Hon” var inte den enda avgörande erfarenheten som påverkade min känsla för feminism. Att som åskådare tvingas se hur min mor fick utstå misshandel i hemmet är det som påverkat mig allra mest. Att se henne stångas med ett statligt lagstiftningssystem som behandlar män och kvinnor olika och anser kvinnor tillhöra andra klassens medborgare, hade också en stark inverkan på mig. Allt blev synligt i min mammas kamp för rätt till laglig skilsmässa som pågick under fem års tid och var ett ständigt pendlande mellan polisstationer och domstolar.
Men frågar du om det var just det som var den tändande gnistan som fick feminism att framstå klart för mig, skulle jag nog ändå svara nej. En annan stark upplevelse handlade om min första pojkvän i Sana’a och den fick mig att inse att det genom historien finns strukturer som används som ett sätt att legitimera förtryck av kvinnor. Med en pojkväns självsäkra röst berättar han för mig hur profeten Mohammad skulle ha sagt att kvinnor utgör majoriteten av människorna i helvetet. Jag blev chockad när jag förstod att mitt kön ansågs som så bristfälligt att det skulle beröva mig en plats i paradiset.
Med tiden insåg jag att de bästa feministerna jag kände till var de som såg sig själva som likvärdiga oavsett kön men inte definierade sig som feminister, först och främst för att de inte kände till att det fanns. Bästa exemplet är nog min gamla mormor. Trots att hon var analfabet och kom från en mycket fattig familj kämpade hon för att bli en affärskvinna och hon skulle aldrig någonsin få för sig att hennes kön satte gränser för vad hon kunde uppnå. Hon var en ensamstående mor som blev ekonomiskt oberoende och vägrade tro att en man var viktigare än hon själv var.
Min mormors feministiska anda lever kvar i hela familjen, vilket resulterade i en feministisk dotter och ett feministiskt barnbarn, trots att vi aldrig kallade det för feminism . Kampen för vårt egenvärde som kvinnor blev till en livsstil. Det är kanske inte alls förvånande att jag därför svarade den där ganska muntligt aggressiva pojkvännen: ”då kommer alltså din mamma stå vid min sida när vi kliver in i helvetet”. Jag ville få honom att inse sin egen direkta anknytning till kvinnor, i det här fallet hans mor, och det gjorde honom förbryllad.
Det ”F”-ord i Jemen som anses vara tabu är i själva verket feminism. Till och med ordet ”genus” betraktas som ett socialt syndigt ord och broschyrer som anger att det är ”Haram” (förbjudet) delas ut i moskéer. Det finns en lång historia av fientlighet mot kvinnors rättigheter som förespråkas i Jemen. 1974 tog till exempel en grupp islamister över och stängde den jemenitiska kvinnoföreningen i Sana’a. Föreningen förblev stängd tills den återinvigdes 1979 av den jemenitiska aktivisten dr. Raufa Hassan. Han medverkade på många sätt till att islams feminina historia återupptäcktes och lugnade de tvivel som fanns att feminism enbart var en västerländsk produkt. Både den feminism som idag förespråkas av sekulära arabiska forskare och islamiska feminister tilltalar mig mycket. Själv är jag starkt påverkad av författare som Nawal Al Saadawi vars skrifter är ingenting annat än radikala.
I och med den arabiska våren blev jag politisk flykting i Sverige. Jag medverkade i debatter om kvinnors rättigheter i arabvärlden, och genom de svenska mediernas ögon insåg jag att det inte fanns en global homogeniserad feminism utan olika feminism(er). Det som förvirrande mig var den motsatta tolkning av vissa kvinnliga kulturella sedvänjor om kvinnor i arabvärlden; så som huvudbonad (vilket jag brukade bära) innebar förtryck i Sverige, trots att det innebär ära för många kvinnor i arabvärlden. Det fanns ett inslag av nedlåtenhet och jag stötte ofta på många fördomar och generaliseringar om kvinnor i arabvärlden. De porträtterades som offer för religiösa krafter men folk insåg inte alltid att det var det försämrade kulturella och sociopolitiska klimatet i MÖNA-regionen som borde klandras istället.
Mitt första intryck i Sverige när det diskuterades om kvinnors rättigheter i Jemen och MÖNA-regionen i allmänhet var att det var väldigt generaliserande. För det första var det svårt för medierna att se Jemen som ett eget land med en egen kultur. För det andra kunde de, när de talade om Jemen, låta det representera hela den arabiska regionen och förstärka en allmän beskrivning av kvinnor i arabvärlden. Som den gången förra året då jag inbjöds att medverka i nyhetsmorgon på TV4 och intervjuades om sexuellt våld i Egypten.
Presentatören frågade mig: ”Har den arabiska våren verkligen gynnat kvinnors rättigheter i Mellanöstern?” Som om alla kvinnor i Mellanöstern är en solid enhet. Jag drar likheter med de arabiska medierna där liknade allmänna beskrivningar görs när de talar om kvinnor och hänvisar till dem som ”al emra’ah” (kvinnan) medan det bör vara ”al nesa’a” (kvinnor). Jag tyckte att det var viktigt att påpeka det under tv-intervjun för att undvika denna allt för snäva syn på kvinnor i regionen.
I huvudsak oroar det mig hur i den svenska debatten som förs fortsätter implementera denna kvinnobild av araber. I kölvattnet av den arabiska våren och de många kvinnors outtröttliga aktivism bör det finnas ett utrymme för en mer exakt beskrivning av kvinnor i arabvärlden. Det är dags att vi börjar ifrågasätta våra egna antaganden eftersom det finns många olika syner på feminism. Att pådyvla generaliseringar leder i längden bara till en större kulturell okunskap.
