Judy Chicago är konstnären och feministikonen som myntade begreppet feministisk konst i början på 70-talet och har ägnat större delen av sitt liv åt att utforska och återupprätta kvinnans roll genom historien.

– Konst är en spegel av samhället. Och därmed en spegelbild av en patriarkal värld, som jag utmanar genom min konst – jag behövde inte göra annat är konst, konstaterar Judy Chicago som fyller 75 år och firar med att ställa ut sina samlade verk från fem decennier på olika platser från den amerikanska östkusten i Kalifornien, där allt startade en gång, till New York i väst.

Hon har brutit ny mark och tabun och synliggjort tidigare dolda sanningar om kvinnor i konsthistorien genom hela sin karriär. Feministisk konst existerade inte som begrepp innan Judy Chicago själv började använda det i samband med att hon startade just en feministisk konstkurs 1970 på Fresno State University i Kalifornien.

– Hur jag föreställde mig feministisk konst? Det förklaras nog bäst genom ett citat från Muriel Rukeyser (amerikansk poet och politisk aktivist, red. anm.): ”Vad skulle hända om en kvinna sade sanningen om sitt liv? Världen skulle slitas upp.”, säger Judy Chicago på en knackig telefonlinje från New Mexiko.

Judy Chicago beskriver sin uppväxt som en tid då den rådande synen var att kvinnor inte hade bidragit till historien. Samtidigt kände hon själv tidigt att hon ville skriva historia. Men det hela fick en trevande start.

– Under de inledande åren försökte jag bara passa in och hänga med grabbarna, det fanns knappt några kvinnliga konstnärer på den tiden, säger Judy Chicago om sitt första decennium som verksam konstnär.

Ganska snart tröttnade hon på att ständigt ta kampen inom den manscentrerade konstvärlden och bestämde sig för att själv titta tillbaka på historien.

– Ju mer jag undersökte desto roligare blev det. Jag upptäckte nämligen en systematisk radering av kvinnors prestationer genom historien, berättar Judy Chicago.

Resultatet blev Judy Chicagos mest kända verk, The Dinner Party (1974-79), som sedan 2007 har sin permanenta plats hos Elizabeth A. Sackler Center for Feminist Art på Brooklyn Museum. Jag åkte dit för att se den och en temporär utställning av hennes tidigare verk.

The Dinner Party foto: Christin Sandberg

Detalj från The Dinner Party foto: Christin Sandberg

Tallrik från The Dinner Party foto: Christin Sandberg

The Dinner Party är ett triangulärt bord dukat med 39 tallrikar, som alla bär en målning av en vulva inspirerad av fjärilar och blommor. Varje plats är en hyllning till en tidigare undanpetad kvinna från historien eller mytologin. På golvet finns ytterligare 999 kvinnors namn inskrivna i guld på vitt kakel.

Konstverket sträcker sig från förhistorisk till nutid och jag imponeras allra mest av hur kombinationen i dukningen, valet av material och teknik har en relation till varje kvinnas respektive tidsepok och liv. Varje kvinnas berättelse fascinerar och väcker både respekt och vördnad.

Det är dock många som har reagerat med avsky på installationen. Judy Chicago själv menar att hon först i efterhand har förstått varför.

– The Dinner Party satte kvinnan i centrum, talade direkt till publiken och utmanade hierarkin mellan konst och hantverk. Det bröt därmed mot både rådande konstformer och konventioner, säger hon.

– Ingen hade helt enkelt sett något liknande, tillägger hon.

Men själv hade hon skrivit in sig i historien redan när hon gjorde världens första konstverk om mens, ”Red Flag”, en målning som visar hur en tar ut en tampong, och Menstruation Bathroom, som en del av installationen Womanhouse, i Kalifornien 1972.

– Har Skandinavien upptäckt att kvinnor har mens förresten? frågar Judy Chicago skrattande under intervjun.

Hon menar att det verkar finnas ett alldeles nyväckt intresse för hennes konst – särskilt i relation till mens – i Skandinavien.

Lösa upp hierarkier

Genom att jämföra med hennes tidiga verk, som ställs ut i ett rum bredvid, framstår The Dinner Party som starkt explicit i sitt uttryck. Och med den upplevelsen nära inpå blir det lättare att även uppfatta målningarna och skulpturerna i pastellfärgad akryllack från ett decennium tidigare som en hyllning till kvinnan.

Judy Chicago experimenterande tidigt med olika konstformer, material, och hantverk.

– Många stoppar skapande impulser för att de begränsar sig till att tänka att en viss teknik är särskilt lämpad för kvinnor eller män. Jag har aldrig låtit mig hämmas av mitt kön på något sätt, säger hon.

Judy Chicago gick till en bilskola för att lära sig att använda en air-brush, behärskar både pyroteknik och svetsning och letade upp den bästa läraren när det var dags för kinesisk porslinsmålning. Det sistnämnda, som liksom knyppling och broderi, har ansetts vara lågstatus-konst hade ett symboliskt starkt värde för henne.

Med en enorm produktion, som skapande konstnär, författare och konstpedagog, bakom sig, är Judy Chicago glad över att ha ”blivit så gammal”. Det tog nämligen ett tag innan hela hennes livsverk började utforskas. Något som hon menar beror på att The Dinner Party länge stod i vägen.

Och än i dag är hon oerhört aktiv. I mars i år kom hennes senaste bok, Institutional Time, vilket är en kritik av dagens konstutbildningar.

Judy Chicago har själv undervisat parallellt nästan hela sitt verksamma konstnärsliv och har utvecklat både feminstisk konst som begrepp och innehåll och egen pedagogik med fokus på deltagande.

Innan vi avslutar vill jag veta vad Judy Chicago tänker om att feminismen i dag oftast används och riktas mot individer för att sälja in en vara eller ett märke snarare än att vara en kraft för social förändring i samhället.

– Vi bor i en kapitalistisk värld i vilken allt förvandlas till marknadsdelar. Så vi behöver utveckla ett kritiskt tänkande för att genomskåda samhället och det sätt på vilket vi blir manipulerade, annars blir vi offer, konstaterar Judy Chicago.

Judy Chicago har inte låtit sig hindras av könad teknik