De senaste dagarna har riksbankschefen Stefan Ingves figurerat flitigt i ekonominyheterna. Visserligen har han sänkt räntan till noll procent, ställt i utsikt att behålla den på den nivån de närmaste två åren och lovat ta till ytterligare åtgärder, som att införa negativ ränta eller sätta fart på sedelpressarna, om nollräntan inte räcker för att få fart på inflationen, men han porträtteras ändå som misslyckad av en näst intill enig kör av ekonomijournalister. Han har nämligen inte lyckats nå inflationsmålet på 2 procent.

Inflationsmålet? Jag måste erkänna att jag länge trodde att 2 procent var en övre gräns; högre än så borde inflationen inte bli. Men sen visade det sig vara en undre gräns; lägre än så bör inflationen inte vara, för då går landet och befolkningen tydligen under. Exakt varför gränsen satts just där har ingen förklarat, inte heller är det helt glasklart vem eller vilka det är som slagit fast att penningvärdet bör försvagas med just 2 procent om året. Det är bara så, och vana som vi är vid att så mycket i världen är obegripligt är det nästan ingen som ifrågasätter detta axiom. Herrens vägar äro outgrundliga.

Och varför ställa en massa onödiga frågor när så många gläds åt att det är nästan gratis att låna pengar? Inte så få gläds samtidigt åt att de låga räntorna drivit upp aktiekurserna, och andra åt att nollräntestrategin verkar ha lyckats i sitt uppsåt att försvaga den svenska kronan. Det finns skäl att ställa frågan cui bono, vem gynnas av detta, men också att fråga sig vilka som förlorar, och framför allt vilka riskerna är.

Bisarra inflationsberäkningar

Men låt mig börja med inflationen. Inflation betyder att penningvärdet urholkas och att vi därmed får mindre för våra pengar i slutet av året än i början.

Det finns flera olika sätt att beräkna inflationen, men det vanligaste sättet, KPI, konsumentprisindex, har två häpnadsväckande svagheter. Det räknar med räntenivån men inte bostadspriserna. De allt lägre räntorna har ju möjliggjort de allt högre bostadspriserna, men det är bara de förra, inte de senare som man tar med vid beräkningen av hur hög inflationen är. När Riksbanken sänker räntan för att få fart på inflationen sjunker alltså paradoxalt nog den på detta sätt beräknade inflationen, vilket leder till att räntan måste sänkas ännu mer, och så vidare och så vidare i en evig ond cirkel. Samma mekanism gäller, mutatis mutandis, om inflationen stiger. Det är så dumt att man knappt kan tro att det är sant, men det är det tyvärr.

Det finns ett par mindre debila metoder för att beräkna inflationen, men KPI är den vanligaste. Hur man beräknar ”tyngden” av olika prisförändringar vet jag uppriktigt sagt inte, men jag har ett par konkreta exempel på hur konstigt SCB och därefter ekonomijournalisterna presenterar prisförändringar. På sensommaren förra året hävdade SCB att vi praktiskt taget inte hade någon inflation. Visserligen hade mat och hyror blivit dyrare, men räntor och elektronikvaror hade blivit billigare. Så den som hade svårt att få råd med maten och hyran kunde alltså lösa sina problem genom att låna mer och köpa en ny TV eller iphone?

I september i år var inflationen enligt SCB -0,4 procent. Siffrorna presenterades så här: ”De lägre räntorna på lån bidrar starkt. De har på ett år fallit med 8,2 procent, enligt SCB. Även priserna på el har blivit lägre.”

Jaha. Var ligger problemet? Om de lägre räntorna är ett problem är det onekligen inte bara självförvållat utan avsiktligt skapat. Och alla skulle nog inte hålla med om att lägre elpriser är ett problem. Men båda dessa faktorer bidrar till att ”vi” och Riksbanken inte når det magiska 2-procentiga inflationsmålet, och lösningen är förstås att sänka räntan ytterligare, nu till 0 procent. Nästa steg blir att betala människor för att låna pengar.

Vem vinner och vem förlorar på inflation?

Men låt oss tills vidare bortse från det inte försumbara problemet med hur man beräknar inflationen och fråga oss varför Riksbanken har som mål att inflationen ska vara just 2 procent, och vad ett sådant mål egentligen innebär.

Det betyder att den som lånar 100 kronor kan glädjas åt att lånet minskar med 2 kronor om året, medan den som sparar 100 kronor straffas med att få sin hundralapp reducerad till 98 kronor. En löneökning på 2 procent efter skatt är uppäten av inflationen vid årets slut. Den svenska riksbankens uttryckliga mål är alltså att inflationen ska äta upp löntagarnas löneökningar och spararnas sparslantar – och efterskänka en del av låntagarnas skulder.

För att ytterligare gynna skuldsättning är räntorna dessutom avdragsgilla. Andra skattebetalare står för 30 procent av folks skuldräntor. Avdragen ger ett skattebortfall på 32 miljarder om året, pengar som i huvudsak är en ren subvention till högavlönade med dyra ”ägda” bostäder.

Hur ser då det önskvärda scenario man vill uppnå ut? En förhoppning är att en lägre ränta försvagar den svenska kronan och därmed leder till högre inflation. Som en ekonomireporter formulerar det är en kronförsvagning ”ett sätt att få upp inflationen via importen”.

Det verkar som om den här förhoppningen infriats. Kronan har försvagats mot både dollarn och euron. Men återigen finns det skäl att ställa frågan vem som tjänar på detta. ”Om strategin skulle fungera beror det alltså på att vi satt reaprislappar på svenska exportvaror och sänkt köpkraften för alla som får lön i kronor”, skrev nationalekonomen Andreas Bergh i en för ovanlighetens skull kritisk artikel i Svenska Dagbladet. (I rättvisans namn: Andreas Cervenka skriver ofta klokt om ekonomi i just SvD.)

Cui bono? Vilka tjänar på att kronan försvagas? Exportföretagen. Personer som får pensionsutbetalningar eller andra inkomster i valutor som förstärks i förhållande till kronan. Personer som har besparingar utomlands. Dit hör faktiskt de flesta pensionssparare: huvuddelen av svenskarnas pensionspengar placeras nämligen utomlands. (Även detta skulle man kunna diskutera: varför investeras svenska pensionspengar i utlandet i stället för i Sverige?) Alla andra förlorar, men många är samtidigt både vinnare och förlorare. Kapital som redan investerats i utländska fonder blir mer värt i kronor räknat, men den som fortsätter spara får färre andelar för pengarna.

Varför är det dåligt om priserna står stilla eller sjunker?

Den enkla fråga som ett oförstört barn skulle kunna ställa är: varför är det bra att priserna stiger och dåligt om de står stilla eller sjunker? Varför är det bra att straffa dem som sparar och gynna dem som lånar och därmed locka allt fler att skuldsätta sig? Varför är det önskvärt att minska den svenska kronans värde?

Nu är det ju inte på det sättet som räntesänkningarna motiveras. Det är gubevars av omtanke om jobben som vi bokstavligen måste betala folk för att de ska låna pengar. Tanken är att om det blir (ännu) billigare att låna kommer företagen att låna till investeringar och anställa folk. En annan tanke är att de som lånar kommer att köpa varor och tjänster för de lånade pengarna och på det sättet få de så kallade hjulen att rulla ännu fortare. En bärande tanke (jag frestas hela tiden att använda citationstecken: ”tanke”) är att det gäller att få människor att tro att det de tänker köpa kommer att bli dyrare senare och därmed få dem att påskynda sina köp. Tror de däremot att priset kommer att sjunka kanske de väntar med sina inköp, och då stannar den konsumtionskarusell som är förutsättningen för vår typ av samhälle.

Men det sättet att tänka kan möjligen gälla för bostäder (som paradoxalt nog alltså inte ingår i inflationsberäkningarna) eller för den senaste modellen av någon elektronisk pryl, men knappast för andra varor. Det är svårt att vänta med att äta eller betala hyran eller värma och lysa upp bostaden i förhoppning om att priserna ska sjunka nästa år.

Och handen på hjärtat: om någon väntade med att köpa något tills hen fick råd att betala med egna pengar – skulle det verkligen vara så katastrofalt?

Ingen trettiotalsdeflation

Det är viktigt att lära av historien, men det gäller att tolka historien rätt. När ekonomer och kommentatorer talar om ”deflation”, motsatsen till inflation, hänvisar de ofta till de katastrofala följderna av trettiotalets deflation efter börskraschen.

Men de prissänkningar som sker i dag är oftast följden av något positivt. Effektivare produktionsmetoder sänker priserna på industriprodukter. Är det verkligen dåligt att en dator i dag är så mycket billigare än vad en mycket sämre produkt var i datorernas barndom? Lägre elpriser just nu beror på en kombination av en (hittills) varm vinter och att elproduktionen fungerar utan störningar. Vindkraften har dessutom gett ett mycket större tillskott än vad någon vågat hoppas på. Ska vi gråta över detta? De lägre oljepriserna åter beror på en kombination av faktorer som det skulle föra för långt att gå in på här, men vilka förklaringarna än må vara har de det gemensamt att de inte kan påverkas av Riksbankens räntepolitik.

Ändå kommer alla de här faktorerna att leda till krav på ytterligare åtgärder, eftersom nollräntan inte verkar vara tillräcklig för att få upp inflationen till de magiska (och fullkomligt godtyckligt valda) 2 procenten.

Vilka ytterligare åtgärder finns då att tillgå sedan räntan sänkts till noll? Jag hörde en gång Lars O E Svensson, den guru som dyrkas av många svenska ekonomer och som tidigare satt i Riksbankens styrelse, svara på den frågan. Så här sa han: ”Då ringer jag till ECB (Europeiska Centralbanken) och erbjuder mig att köpa euro för tretton kronor.”

Många kollegor beundrar Svensson för hans kontakter med amerikanska big shots som Greenspan och Bernanke och för hans forskning, men en och annan fackekonom har börjat ifrågasätta honom. Enligt en av Sveriges främsta ekonomer, Lars Jonung, ” finns inte pengar, krediter och finansiell stabilitet med i hans modeller”. Vilket för en vanlig dödlig låter som en rätt allvarlig brist. Trots detta har hans käpphästar övertagits av Stefan Ingves, som tydligen kapitulerat totalt för dessa verklighetsfrämmande teorier.

Hur motsägelsefull får politiken vara?

Ofta känner jag mig som barnet i HC Anderssons saga. Ser de verkligen inte att han är naken? Ser alla dessa så kallade experter verkligen inte hur motsägelsefull politiken är?

Å ena sidan blir allt fler människor medvetna om att vi bara har ett jordklot och att det är omöjligt att fortsätta konsumera allt mer, samtidigt som befolkningen växer. Å andra sidan är målet för så gott som all politik att ”öka tillväxten”, och då inte i första hand för att tillfredsställa basala behov hos dem som har minst utan för att förmå dem som redan har (för) mycket att konsumera ännu mer, och att göra det med lånade pengar. Allt genast.

En annan motsägelse finner vi i Riksbankens och regeringarnas politik när det gäller hushållens skuldsättning. Å ena sidan uttrycker man med jämna mellanrum sin berättigade oro över att svenska hushåll har så stora lån, å andra sidan stimulerar man till ökad skuldsättning genom nollräntor och ränteavdrag. De åtgärder som tas till för att hejda skuldsättningen – bolånetak, amorteringskrav – är ineffektiva och slår väldigt orättvist. Den typen av åtgärder borde snarare ligga inom de utlånande bankernas ansvarsområde, inte hos myndigheterna.

Det var ett tragiskt misstag att ränteavdragen inte togs bort samtidigt som fastighetsskatten förändrades. Då skulle de senaste årens prisökning på bostäder aldrig ha ägt rum. Förr eller senare måste den förändringen ske, lämpligen nu när räntorna är historiskt låga.

En tredje motsägelse har slagit mig de senaste dagarna. Å ena sidan verkar de flesta ekonomiska kommentatorer vara nöjda över att nollräntan lett till att kronans värde sjunkit. De tycker tydligen att det är bra att svenska produkter reas ut på den internationella marknaden och att vi får betala mer för det vi köper från utlandet. Men när samma sak händer i Ryssland (om än i mer dramatisk skala, det ska medges) gläder de sig över att sanktionerna från EU har lyckats skada den ryska ekonomin. Regeln är alltså: det är bra för Sverige att värdet på den svenska kronan sjunker men dåligt för Ryssland att rubelns värde sjunker.

Medan jag håller på att skriva detta gör jag en paus för att se Rapport. Där rapporteras från Ryssland att människor tidigarelägger sina inköp, framför allt av kapitalvaror och lyxbilar, av rädsla för att rubeln ska falla ytterligare. Det är faktiskt, om än i förstorad och förgrovad version, precis vad inflationsivrarna vill få oss att göra. Köp i dag – i morgon kan det vara för sent. Och efter oss syndafloden.