Melina Söelund har systematiskt granskat skillnaden mellan bevisvärderingen i rånmål och i våldtäktsmål i fall där ord står mot ord, och där offrets vittnesmål är den huvudsakliga bevisningen. Att hon ville undersöka just våldtäktsmål kom hon på efter att ha tagit del av flera domar i våldtäktsmål där det verkade finnas en underliggande förmodan om att offret ljög. Melina Söelund blev nyfiken på om det såg likadant ut i andra straffrättsliga mål, eller om misstron mot brottsoffret var någonting specifikt specifik för våldtäkt.

– Det kändes viktigt att undersöka varför våldtäktsmål inte kan diskuteras på samma sakliga nivå som andra rättsområden och varför det just vid våldtäkt verkar finns så många fördomar och åsikter involverade när det gäller offer och gärningsmän.

Melina Söelund hänvisar till tidigare forskning av Christian Diesen och Eva F. Diesen. Inför arbetet med sin bok Övergrepp mot kvinnor och barn – den rättsliga hanteringen (2013) har de gått igenom uppemot 1000 våldtäktsdomar från tingsrätter, och funnit att domstolen ofta bygger sina värderingar på stereotypa föreställningar om hur ett våldtäktsoffer ska bete sig. Samt att domstolens värderingar färgas av fördomar, exempelvis om offrets alkoholvanor eller sexualvanor, även om detta inte längre skrivs ut öppet i domskälen.

Få fällande domar

En viktig bakgrund till Melina Söelunds examensarbete är att en oproportionerligt stor andel våldtäktsåtal inte leder till fällande domar. I Den nationella trygghetsundersökningen från 2011 bedöms antalet våldtäkter bland befolkningen i Sverige vara cirka 18 000 per år, men långt ifrån alla våldtäkter anmäls. Sedan 1965 har antalet anmälda våldtäkter i Sverige ökat tjugofalt, men det är fortfarande bara cirka 200 personer som fälls för våldtäkt varje år. Oavsett hur många våldtäktsanmälningarna är, ligger alltså antalet fall som leder till fällande dom på samma nivå. Det har också varit ungefär samma antal personer som har ställts inför rätta, cirka 200-300 personer årligen, de senaste 40 åren.

Den allmänna friandefrekvensen för samtliga brott ligger under fem procent. Men i våldtäkt har friandefrekvensen ökat från 10 procent på 1980-talet till 22 procent 2006. 2013 åtalades 313 personer men 34 procent friades.

– En brist på fällande domar skulle i det långa loppet kunna leda till att färre anmäler brott och att förtroende för rättsregler och rättsstaten urholkas, säger Melina Söelund.

Att Melina Söelund valde just rånmål att jämföra med hänger ihop med att både personrån och våldtäkt ofta sker i situationer utan vittnen och teknisk bevisning.

– Personrån och våldtäkt sker ofta i mörka rum och på öde gator, genom hot och tvång men utan vittnen. Det är bara de två parterna som vet vad som har hänt eller om något har hänt. Den ena säger att ett rån har begåtts och den andre nekar till att ha varit på platsen. En person kan ångra ett samlag precis som en annan person vet att hen bara får ut pengar från försäkringen om hen blir av med sin egendom genom rån. Om alla moraliska betänkligheter och förutfattade meningar om sex skalas bort, är då inte våldtäkt en likvärdig situation som ett personrån utan vittnen? undrar Melina Söelund och tillägger:

– Det kan vara omöjligt för rätten att reda ut vad som hänt i de två situationerna, men utgångspunkten borde vara densamma. Att individer går in i en rättsprocess som jämbördiga individer som inte ifrågasätts, bedöms och värderas på något annat sätt än sakligt.

Ett idealt brottsofffer

Samtidigt påpekar Melina Söelund att det givetvis också finns skillnader mellan personrån och våldtäkt, till exempel är offer och gärningsman oftare bekanta i våldtäktsmål. Inte minst denna skillnad är intressant ur ett viktimologiskt perspektiv, det vill säga ett perspektiv som tar sin utgångspunkt i forskning och teorier om brottsoffer. Melina Söelund baserar sig här på den norske kriminologen Nils Christies teori om det ideala brottsoffret, det vill säga teorin om vem som har lättats att få en legitim och fullständig status som offer i en brottssituation. För att betraktas som ett idealt offer krävs till exempel att den utsatta personen anses som svag, inte känner gärningsmannen, att hen rör sig på klanderfria platser och själv är upptagen med ett respektabelt projekt.

– I våldtäktssituationer är det idealiska offret kvinnan som på dagtid är på väg hem efter hon tagit hand om sin sjuka mormor och som först efter hot eller våld ger upp. Kvinnan som blir våldtagen efter en utekväll på krogen uppnår däremot inte samma status.

Angående förställningar om hur ett offer bör eller inte bör bete sig förklarar Melina Söelund:

– Ett offer, som är på en plats som kan kritiseras, borde ha skyddat sig själv genom att inte vara på platsen anses det. Den våldtagna kan kritiseras för att hon inte gjorde tillräckligt med motstånd, för sin klädstil, för att hon var berusad eller för att hon inte försökte ta sig från platsen när möjlighet fanns.

I en del av de våldtäktsmål Melina Söelund undersökt fanns det kritik och ifrågasättande av kvinnans beteende. Det kunde handla om att kvinnan inte hade lämnat lägenheten direkt efter händelsen, att hon hade gått till jobbet eller att hon flirtat med andra äldre män under kvällen.

– Dessa beteenden stämmer inte överens med de stereotypa föreställningar som finns om hur ett offer ska bete sig, konstaterar Melina Söelund.

Vidare sysselsatte sig offren inte med något ”respektabelt projekt”, två hade själva frivilligt tagit med eller följt med gärningsmannen till någon av parternas hem, två var tillsammans med gärningsmannen och valde att inte anmäla denna direkt och en misstro för att hon gått hem till den tilltalade frivilligt, trots att hon visste att gärningsmannen tidigare beskrivit sig som sexuellt upphetsad.

Allt detta är sådant som kan medverka till att kvinnan har svårare att få status som brottsoffer när hon blivit våldtagen. Dessutom verkar det finnas en olikhet i förutsättningarna att få en saklig prövning redan från start:

– I rånmål verkar det finnas en grundläggande acceptans för att händelsen kan ha inträffat medan det i våldtäktsmål inledningsvis verkar finnas en skepsis mot sanningshalten i målsägandens utsaga. Våldtäktsoffer kan ha en högre tröskel att ta sig över för att bli trodda.

I rånmålen konstaterade tingsrätten relativt snabbt att brottsoffrets berättelse var trovärdig, tillförlitlig eller att det inte fanns någon anledning att betvivla den. Men i våldtäktsmålen blev det i merparten av fallen en hårdare granskning, ofta på detaljnivå. Det tycktes också råda stereotypa föreställningar om våldtäktsoffer, samt olika normer för vad våldtäktsoffer och rånoffer kan göra utan att förlora sin trovärdighet. Våldtäktsoffret blir mer ifrågasatt än rånoffret.

Våldtäktsåtalad mer trovärdig

Till exempel anser tingsrätten i ett av fallen att det rimliga varit att kvinnan direkt efter händelsen skulle ha avlägsnat sig från lägenheten om hon blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Men motsvarande ifrågasättande offrets beteende finns exempelvis inte i det rånmål, där offret, trots uppgifter om att vara rädd för att gå ut själv, gick tillbaka till brottsplatsen efter händelsen.

Överlag får brottsoffrets beteende efter händelsen stort fokus i våldtäktsmål till skillnad från rånmål där det inte betonas alls. Och de som åtalas för våldtäkt verkar uppfattas som mer trovärdiga och blir inte lika ifrågasatta som de som åtalas för rån.

Exempelvis anses en misstänkt rånares påstående om att han fått låna jackan som han påstods ha stulit inte som trovärdigt. Men det finns inget motsvarande ifrågasättande av trovärdigheten hos en åtalad man, som påstår att samlaget ägt rum frivilligt – trots att samlaget var med en lesbisk kvinna, som aldrig visat sexuellt intresse för män, och som efter händelsen mått så dåligt att hon behövt psykologhjälp och inte kunnat bo kvar i sin lägenhet. Inte heller bedöms en våldtäktsåtalad mans påstående om att samlaget var frivilligt som icke trovärdigt – trots att det konstaterats att han misshandlat kvinnan före samlaget.

I ett par av våldtäktsmålen tas det upp att kvinnorna kan ha haft motiv för att komma med falska anklagelser, exempelvis svartsjuka eller obesvarad kärlek. Men i rånmålen tas det desto oftare upp att det inte finns något motiv för att komma med en falsk anklagelse. Detta kan tyckas märkligt. Likväl som domstolen kan spekulera i om ”svartsjuka” eller ”obesvarad kärlek” kan vara motiv för våldtäktsanklagelser, skulle de ha kunnat ta upp omständigheter som att gärningsmannen tidigare misshandlat målsäganden, och att hämnd för misshandeln potentiellt kunde utföra ett motiv för att komma med rånanklagelse. Men en sådan tanke tycks inte falla rätten in, eller åtminstone inte ligga lika nära till hands som att leta efter motiv för falsk anklagelse om våldtäkt – i en av domarna hade den misstänkte rånaren en månad tidigare misshandlat rånoffret, men det var någonting som överhuvudtaget inte diskuterades i domen. Men om förutfattade meningar om sex skalas bort – skulle inte hämnd för misshandel kunna vara ett motiv, likväl som ”obesvarad kärlek”?

Större krav på stödbevisning

Ännu en typ av motiv för falskanklagelse om rån som Melina Söelund nämner, men som tingsrätten inte tar upp, är att den som lyckas göra gällande att hen blivit rånad kan få ersättning från försäkringsbolag.

Stödbevisningen är ytterligare ett område där det skiljer sig mellan de olika brottstyperna. Det åberopas mer stödbevisning i våldtäktsmål, men det verkar som om stödbevisningen sällan är tillräcklig.

– Det verkar finnas ett större krav på direkt stödbevisning, samt större krav på stödbevisningens bevisvärde i våldtäktsmål jämfört med rånmål, säger Melina Söelund, som undrar om det i praktiken är så att domstolen har ett höjt beviskrav i våldtäktsmål jämfört med rånmål.

Vad skulle det då det kunna bero på om domstolen ställer högre krav på bevisningen i våldtäktsmål än i andra mål? Enligt kriminologen Nils Christies teori kan samhällets sällan identifiera sig med någon som begår exempelvis ett rån mot en mer eller mindre obekant person. Och det finns en stor vilja från inflytelserika personer i samhället att skydda människor från att bli överfallna på gatan. Däremot finns det inte en lika stark vilja att personer, som kan identifieras med dem med inflytande i samhället, ska anses som gärningsmän. En hårdhänt behandling av sambon är något som inflytelserika personer i samhället inte vill ska leda till för stora konsekvenser eller till ett offerskapande. Detta beror, enligt Christie, på att de ofta kan förstå och relatera till handlingen och situationen då handlingen uppstått. Enligt Christies tes finns det alltså ett intresse för att vissa brott inte bedöms som lika allvarliga som andra brott och för att vissa brottsoffer inte ska få rollen som brottsoffer lika lätt. Om en bredare grupp personer skulle anses som offer skulle det innebära att fler personer därigenom kan bedömas som gärningsmän.

– Indirekt skulle detta i sin tur leda till att personer som kan identifieras med de som innehar makten även kan bli en gärningsman, påpekar Melina Söelund.

Hennes examensarbete baseras på 14 fall från Malmö tingsrätt 2012, sju våldtäktsmål och sju rånmål. Genom en noga redovisad urvalsprocess har hon hittat fall som varit jämförbara och sedan gjort systematiska jämförelser mellan de olika måltyperna gällande exempelvis bevisvärdering och vilket fokus som läggs på offrets beteende efter händelsen. Studien kan ses som en pilotstudie, där det finns en metod redovisad som även kan användas för att gå vidare och i större skala jämföra bevisvärdering mellan olika typer av mål. En mer omfattande studie skulle kunna ge svart på vitt om det är så att svenskt rättsväsende överlag i praktiken har ett höjt beviskrav när det gäller våldtäkt, ett brott som oftast drabbar kvinnor, och där brottsoffret inte sällan upplever rättsprocessen som en andra traumatisering.