Arundhati Roy slog igenom med sin första och enda roman, De små tingens gud 1997, och belönades som första indiska med Bookerpriset samma år. Sedan dess har hon etablerat sig som politisk aktivist med fokus på mänskliga rättigheter och miljöfrågor.

I hennes senaste bok, Capitalism – A Ghost Story, ger hon i en rad essäer kapitalismen en rejäl käftsmäll.

Redan i förordet målar Roy upp en så allmängiltig och träffande beskrivning av tillståndet i Indien – som skulle kunna gälla hela världen – att den etsar sig fast i minnet.

”Ministern säger att för Indiens skull borde folket lämna sina byar och flytta till städerna. Han har gått på Harvard och vill att det ska gå snabbt. Han räknar med att runt 500 miljoner migranter skulle vara det bästa för affärerna.

Alla gillar inte idén att fylla städerna med fattiga. En domare i Bombay kallade sluminvånarna för ficktjuvar av stadsmark. Någon annan sade, samtidigt som han beordrade vräkning av de obehöriga, att de som inte har råd att bo i stan inte heller ska bo där.

När de som vräkts återvände dit de kom ifrån hade deras byar förvandlats till dammar eller gruvor. Hemmen ockuperats av poliser. I skogen samlades gerillan. Folket tog sig därför tillbaka till städerna för att bo på gatan.

Ministern sade att de flesta av stadens migranter var kriminella och betedde sig på ett sätt som är oacceptabelt för moderna städer. ”Folket undrade vilket hörn i deras land som var avsett för dem.”

Bakom kulisserna på demokratin

Arundhati Roy går bakom kulisserna på demokratin Indien och därmed egentligen alla demokratier. Hon skriver om hur extremerna i Indien fortsätter att existera i ett land där 830 miljoner människor lever på under tjugo rupier om dagen, och de rikaste hundra personerna äger tillgångar motsvarande en fjärdedel av BNP.

Och om hur en handfull företag styr det mesta i människors liv. Ett av dem är the Tatas, ett av landets äldsta företag som i dag har mer än hundra företag i åttio länder. De äger gruvor, gasfält, stålverk, telefonbolag, kabel-tv och bredbandsbolag som så många andra stora bolag. De tillverkar bilar och te, äger hotellkedjor och styr hela kåkstäder. Deras företagsslogan skulle lätt kunna vara ”du kan inte leva utan oss”, hävdar Roy.

”Eran då allt privatiseras” har gjort Indien till en av världens snabbast växande ekonomier. Framför allt kommer inkomsterna från mineraler och mark. ”Det är en affärsmans dröm att kunna sälja det han inte ens behöver betala för”, skriver Roy.

Över hela världen har svaga, korrupta lokala regeringar hjälpt Wall Streets mäklare att komma över stora landområden och få tillgång till vatten. Under devisen: I allmänhetens bästa.
”Den helgade privata egendomen gäller aldrig de fattiga”, skriver Roy.

Utvecklingen fortgår trots att vi numera vet att kopplingen mellan BNP och tillväxt är en myt, menar Roy och skriver att efter 20 år av tillväxt i Indien är 60 procent av arbetskraften fortfarande självförsörjande och 90 procent arbetar i den oorganiserade sektorn.

Miljoner daliter och adivasis (kastlösa och stamfolk) har fördrivits från sin mark. Polis öppnar eld mot demonstrerande bybor. ”Det betecknas dock aldrig som krig när det handlar om att skapa ett bra investeringsklimat”, konstaterar Roy. Samtidigt som allt tal om omfördelning av land och välfärd är underskattad eller ses som en galen tanke.

”Vi, 300 miljoner i medelklassen, existerar som ett resultat av Internationella valutafondens marknadsreformer och lever sida vid sida med andar från underjorden”, skriver Roy.

Svingar hårt mot etablissemanget

Hon svingar hårt både mot FN, utbildningssystemet och kultursektorn, som enligt henne är helt i händerna på världens storföretag. Det sätter dem i en beroendeposition som gör att de inte kan verka för en verklig förändring, utan istället understödjer ett existerande kapitalistiskt system som låser fast världens fattiga.

Under de senaste åren har fler än 250 000 bönder tagit livet av sig. De flesta har varit skuldsatta. Men samtidigt belönas biståndsarbetare och personer som erbjudit mikrokrediter med internationella erkännanden och priser, skriver Roy.

Hon får oss att se hela bilden: hur stora företag finansierar organisationer, utbildningar, och på senare tid även kulturevenemang. Samt kontrollerar medieutbudet. Hon vänder på perspektiven och menar att filantroperna, såsom Bill Gates, som är besatta av att finansiera ny teknik, till exempel att digitalisera Indien är fel ute; ”Som om brist på information och inte kolonialismen ligger bakom världshungern, skuldberget och de skruvade profitorienterade företagsvillkoren”.

Hon belyser FN och menar att både den globala institutionen och dess fokus på mänskliga rättigheter är en uppfinning som stöttats av storföretag från början. Hon problematiserar det vedertagna fokuset på brott mot mänskliga rättigheter, vilket enligt henne innebär ett snävt perspektiv, som inte tillåter att brotten sätts i sin rätta politiska och sociala kontext. Det, i sin tur, förhindrar en nödvändig antikapitalistisk kritik.

Hon slår hål på myten om den goda Nelson Mandela genom att ifrågasätta vad han egentligen gjorde för folket. När Nelson Mandela kom till makten genomförde han, enligt Roy, inga jordbruksreformer, framförde inga krav på skadestånd och ingen nationalisering av Sydafrikas gruvor. Istället rättade han in sig i ledet: privatiseringar och strukturanpassning.

Kapitalismen och konflikter

Arundhati Roy drar sig inte heller för att kalla saker vid dess rätta namn och använder inga förskönande omskrivningar. Hon konstaterar: ”En miljon daliter tjänar fortfarande sitt levebröd på att bära människobajs på huvudet”.

I en essä skriver hon om Kashmir och berättar om en av sina resor dit. Om hur hon har ett pris på sitt huvud för att öppet anklaga regeringen för att militarisera och skrämma befolkningen i ett försök att isolera den lokala befolkningen i Kashmir.

Liksom Naomi Klein skriver Roy dessutom om hur kapitalismen förstör planeten. Och konstaterar att de två trick som tidigare funkade för att ta oss ur kriser – krig och shopping – helt enkelt inte kommer att fungera i framtiden.

Hon tillskriver, också liksom Klein, Occupy Wall Street-rörelsen som symboliskt viktig. Det var en rörelse som tog sin början hösten 2011 i New York och satte fokus på ekonomisk och social ojämlikhet och maktkoncentration i världen.

Enligt Roy återintroducerades med Occupy-rörelsen rätten att drömma inom ett system som försökt omvandla alla till zombies hänförda att likställa tanklös konsumtion med lycka och uppfyllelse.

”Någonstans på vägen kom kapitalismen att reduceras till idén om att rättvisa bara innefattar ”mänskliga rättigheter” samtidigt som idén – och drömmen – om jämlikhet blev hädisk.”

Här skulle texten ha slutat. Men så helt plötsligt framför ögonen på mig i den guatemalanska dagspressen läser jag en historia, som skulle kunna vara tagen ur Arundhati Roys bok. Polisen har vräkt och förstört husen för en grupp familjer som ”invaderat ett markområde”. Detta trots att familjerna uppges ha betalat två tusen kronor för att få bo på platsen. På bilden ser jag deras få hopplockade tillhörigheter i kartonger och potatissäckar, några barn och ett stor grupp människor inklusive poliser i bakgrunden. Texten avslutar med att informera att det är tredje avhysningen på fem år.

Vilket hörn i detta land tillhör dem, undrar jag.

Christin Sandberg, Panajachel Guatemala