Det sätt på vilket polisens förstörelse av Sorgenfrilägret skildras i medierna utelämnar ansvaret för ovetskapen om andras erfarenheter. Mediehändelser som denna skildras utan relation till den andre. Journalisten är både betraktande och berättande part. Från denna synvinkel är skapandet av mediehändelser en institutionell rit som bekräftar en hierarkisk uppdelning mellan människor. Vad händer om den Andre gör sig själv till subjekt och börjar tala tillbaka? Spräcks då mediehändelsen så att andra berättelser blir möjliga?
På tisdagen togs beslutet. Malmö städas och de boende i Sorgenfrilägret förlorar sina hem. Hem, för vilka kaminer har byggts på kulturföreningen Kontrapunkt, så att kylan hålls borta samtidigt som maten värms. Hem, på en tomt vars ägare har tillåtit boende – tills Miljöförvaltningen hotade med stämningar. På söndag, den 1 november kl. 16 ska lägret vara tomt. Om så inte sker kommer en polisinsats att ”hjälpa” de boende att lämna området innan det jämnas med marken. Social resurs bistår med femtio sängplatser för uppåt 300 personer.
Under presskonferensen den 27 oktober hänvisade Annelie Larsson, chef för sociala resursförvaltningen i Malmö stad, till Katarina Taikons kamp för att förklara varför avhysningen måste ske. Hon menade att människor inte skulle bo i tält, då, och ej heller nu. Vad för andra alternativ som hon föredrar istället nämndes inte. Endast indirekt sades det att ”de som vill åka hem” ska få hjälp med det”. Vad som är mest intressant vid denna tillställning är dock att miljöförvaltningens beslut meddelades i en sluten presskonferens, till vilken ingen av de boende hade tillgång. Likaledes ville Larsson inte lämna stadshuset för att ta emot de 3000 underskrifter som det nya Nätverket för romers rättigheter hade samlat ihop under dygnet efter beskedet. I ett SVT-inslag intervjuas Radu Ciprian och Alicia, som i reportaget inte tilldelas något efternamn, om situationen. Ingen av dem ämnar lämna lägret.
Mediernas rituella makt
Sorgenfrilägret har blivit en mediehändelse och vad som medieforskaren Nick Couldry skulle omnämna som en plats för diskursiv produktion. Där vill han uppmana journalister att titta bortom begäret av ordning som mediernas rituella makt grundar sig på, för att i stället fokusera på ”den konfliktfyllda verkligheten” – det som pågår, men som inte alltid kan sättas ord på. Historikern Sara Edenheim talar i sin tur om ansvar – att ta hänsyn till en ovetskap vi delar. Där ingår temporala tillstånd som inte är våra egna, men som vi likväl är beroende av, då de, som Edenheim skriver, konstituerar oss.
Med andra ord talar Couldry och Edenheim om erfarenhet – något som vi ständigt måste ta ansvar för att vi inte har full tillgång till, men som vi såväl konstituerar, som beror på. Edenheim menar att den narrativa strukturen i historieberättandet skyddar oss från det traumatiska – från det gemensamma ovetandet om varandras erafernheter. Genom att proklamera Taikon, eller att följa en presskonferens dit de berörda inte har tillgång, sker en medialisering som riskerar avhumanisera de snart avhysta EU-migranterna.
Så, vilka alternativ finns? Statsvetaren Wendy Brown talar om råa minnen, som inte placeras i kronologins överlevnadsdiskurser. Som erkänns, men inte definieras. I det råa består traumat – ovetskapen, erfarenheten, vilken lätt behandlas med en quick fix-kategorisering där författaren eller berättaren skriver från sig själv. Det journalistiska narrativet tenderar ofta göra detta, såsom både betraktande och berättande part.
Enligt Couldry går de mediala händelserna bara att läsa i egenskap av reproduktioner av de strukturer som människor anses representera. Han menar dock att det inom dessa händelser alltid finns en möjlighet till uppbrott och omförhandlingar längsmed de liminala passagerna – gränsvistelserna – in och ut ur ritualerna. På så vis kan ritualens utrymme själv ifrågasättas inom ramen för mediehändelserna, och genom mediernas återkommande inverkan på och handlande med skeenden i samhällets.
Glapp mellan talare och omtalade
Om detta skriver även genusforskaren Judith Butler, som menar att talakten och dess konsekvenser inte tvunget hör ihop. I stället fokuserar hon på det glapp mellan dessa båda där den som talas till har möjlighet att ”tala tillbaka”: att ta tillbaka sitt tal, och därmed sin definition. Detta, menar Butler, beror på att när vi talar till en människa är det sällan till personen i sig som vi talar, utan den gestalt/roll eller struktur som den personen tycks eller förvänts representera. Vi talar med andra ord till vad som enligt diskursteorin kallas för subjektspositioner.
Att återta ordet innebär alltså att omdefiniera denna position, att göra om bilden av sig själv, så att det som sägs inte längre har någon mottagare. Möjligtvis skulle Butler betrakta de eu-migranterna utanför Malmö stadshus som en omförhandlad position.. Risken finns dock att denna omförhandling är tillfällig, eftersom den inte inbegrips i återkommande bevakning och då enligt Brune ”tar slut”. Därför skulle migranternas lämnande av rollen som den Andre med Victor Turners och Nick Couldrys ord kallas för en gränsvistelse och en ”period utanför det vanliga”, som föregår återskapandet av social ordning, då det åter är institutionerna och vi:et som talar. Att skriva gemensamma upprop, att tala med och inte om, och att dröja sig kvar i händelsen kan töja på denna gränsvistelse, och tills slut etablera den som en plats, liksom konstnären och författaren Jalal Toufic skriver i boken ”Undeserving Lebanon”: ”The revolution has nothing to do with the future. It has to do with the present. The revolutionary is of his or her time”.
Nackdelen är att de mediala ritualerna utspelar sig på en konsensusbetingad plats – ett utrymme som organiseras enligt en tydlig hierarki där vissa människor eller föremål ingår i den mediala ritualen och andra inte. Det är därför som journalistikens ”vallfärd” till mediehändelsen och selektiva urval av fakta därifrån värdesätts. En ”vanlig människa” som gör det samma nedvärderas som fanatisk, menar Couldry. Exempel på en sådan person är till exempel den aktivist som sluter sig till de avhysningshotade människorna i Sorgenfrilägret. Skillnaden mellan de båda vallfärderna är att journalisten verkar utifrån yrkesideal om objektivitet och saklighet som i stället för enligt personliga eller uttalat politiska ideal. Därför kan den mediala vallfärden kallas för en institutionell rit som själv understryker denna uppdelning av människor.
Couldry understryker dock att de mediala utrymmen dit journalist eller privatperson vallfärdar inte är statiska: de förflyttas i och med den mediala ritualens fortsatta utförande. Sett till hur det har utförts flera manifestationer i fråga om vistelse på en plats eller uppehållstillstånd i Sverige, är det här möjligt att tolka mediehändelsen som en rörlig sådan, där subjektspositioner och de Andra byts ut i och med att mediehändelsen förflyttas.
”Verkliga platser”
Det korresponderar väl med hur Nick Couldry beskriver den journalistiska ritualen som ett system för produktion, distribution och konsumtion som både avlägsnar människor från och drar dem närmre ritualens maktcentra, det vill säga den mediala institutionen med konstruktion och tolkningsföreträde av mediehändelsen. Liksom en normativ nyhetsvärdering förespråkar geografisk och social närhet, representerar mediehändelsen främst närheten och tillgänglighet till komplexitet hos de ”verkliga platser” där myten om en medierat centra reproduceras. En sådan plats kan vara en stad, där journalister och tilltänkt mediepublik själva bor och verkar. Denna makt menar Couldry inte har fördelat makten bättre – snarare möjliggör det en expansion av ritualen, och i stället för att ersätta det mediala utrymmet, understryker webbsidan snarare dess realitet och dess originalitet. De flesta som har klickat på en länk eller delat en artikel skulle instämma.
Att utgöra den plats dit en medial vallfärd görs kan betraktas som en omvänd vallfärd, där intervjupersonen ”tvingas att tala till världen”. Då markeras denna person som en ”vanlig person”, som själv inte har tillgång till den mediala makten – journalisten. Men, går det alls att att vistas i en mediehändelse som den Andre, det vill säga inte ens ”vanlig”? I detta fall gör de boende utanför stadshuset i Malmö sig själva till subjekt, och har därför inverkan i den mediala händelsens fortgång.
Här vidgas ritualens gränser, och möjligheten till nya berättelser läcker fram. I denna nya berättelse utgör de boende inte längre objekt för en nyheteberättelse berättad både av och för textens ”vi” – normen. Därmed förändras hela mediehändelsen, som i sin narrativa konstruktion endast inbegriper subjektspositioner och där den Andre som mest rör sig längsmed gränsen till denna, och talar strax där bredvid, som Trinh-t Min-ha skulle säga. Men, när gränsen spricker läcker berättelserna fram. De råa minnen för vilka alla måste ta ansvar, och ställa oss frågan formulerad av dramatikern Nasim Aghili i Feministiskt perspektiv: ”Kommer du ihåg Lasermannen som nyhet eller som verklighet?”
