För ett år sedan hölls konferensen Black is the New Black på Svenska Filministutet (SFI) i Stockholm. Där samlades kulturutövare och producenter av flera genrer kring frågan ”vilken är berättelsen om det nya Afrika och dess ättlingar?”. I tisdags, precis ett år senare, följdes programmet upp med heldagen Beyond the New Black, där det konstnärliga skapandets förmåga att ifrågasätta normer sattes i centrum.

En knapp vecka tidigare hade den första Parsekonferensen ägt rum i Göteborg. Parse är en ny, internationell plattform för konstnärlig forskning med bas vid Göteborgs universitets konstnärliga fakultet. Temat för konferensen var tid, ett ämne som på flera sätt berördes av forskare inom ett flerdisciplinärt, konstnärligt eller humanistiskt forskningsfält. Konferensen var dock långtifrån feministisk, och när huvudtalare såsom Bruno Latour och Simon Critchly ”inte behövde presenteras”, ignorerades frågan om representation och positionering i den tid som nu är.

Annorlunda var det på Beyond the New Black, där endast icke-mansidentifierade konstnärer med erfarenhet av rasifiering bjöds upp på scen för att medverka i – eller moderera – samtal. På så vis praktiserade dagen de frågor som lades fram, det vill säga avbildningsproblematik och tolkningsföreträde och på så vis var deltagarna relativt eniga om att ett större flöde av nya perspektiv kommer att innebära att traditionellt vita perspektiv inom kultur snart kommer att vara inaktuella och ointressanta för en publik som inte känner igen sig – om det inte redan är så.

Måste få plats

Liksom förra året är initiativet Baker Karims. Han är filmkonsulent vid SFI och medlem i nätverket Tryck, en politiskt obunden, ideell kulturförening bestående av kulturarbetare ur den afrikanska diasporan. I sin presentation av dagen lyfte han fram begreppet normkreativitet och ”normpunk”, och syftade till en stilbildning som bryter med förlegade tankesätt till fördel för en uppdaterad etik och estetik. Han pekade på såväl grafisk formgivning, som musikvideor och långfilmer.

Går det att skönja en vändning inom en bransch i kris? Sett till deltagarna under konferensen är vändningen i full gång, om inte redan långt förbi. Möjligen uppmärksammas den nu även ekonomiskt, med initieringen av filmlaboratoriet Fusion. Det syftar till forskning och utveckling av nya ”cinematiska former”, subventionerade av Filminstitutet. Sex konstnärliga deltagare som definierar sig som kvinnor med erfarenhet av rasism kommer att tilldelas ett arbetsstipendium om 200 000 kronor, inklusive ett resursstöd i form av expertis, utrustning och produktionsservice.

Projektet lyfter ett flertal nyliberala begrepp såsom kreativitet och innovation, men stödet kräver dock ingen produkt, utan syftar i stället till att stipendiaterna ska kunna ta fram ett pilotprojekt, att sedan pitcha vidare finansiering för. Konsekvenserna för den tilldelade konstnären blir ett ekonomisk underlättande, såväl som ett tillkännagivande av ett konstnärskap. Det separatistiska visar på en omfördelning som ännu inte har skett i svensk film. Det är även något som många deltagare nämner under dagen, där bland andra konstnären Jeannette Ehler understryker att det inte längre går att låta en kolonial historia diskuteras av vita forskare. Med den tysta filmdokumentationen av performancen ”Whip it Good” piskar Ehlers en stor, vit kanvas med en sotad piska. Hennes kropp blir minst lika snärtad som den alltmer sotärrade duken och snart ber hon publiken, som befinner sig i ett gallerirum, att ”avsluta målningen”.

– Slaget ter sig mycket olika beroende på om det är en vit man eller en svart kvinna, som håller i piskan, säger Ehlers och understryker Sveriges koloniala historia, som ännu inte har erkänts. Här, menar hon, skulle verket te sig annorlunda än i ett land som aktivt bearbetar sin historia.

Författaren Alanna Lockward, som beställde verket av Ehlers, fyller i:

– Det går inte att ignorera den vita hegemoni som ännu pågår i moderniteten. På så vis kan den samtida kulturens vithet (åter)upprätta sig själv som norm. Det finns ingen postmodernitet, här, inte, säger hon och tillägger att berättelserna och erfarenheterna ändå finns där. De måste bara få plats.

Den ”vanliga” rollen

Genom att uteslutande arbeta med igenkänning angriper regissören och konstnären Roxy Farhat, som är nästföljande talare i dagens många paneler, frågan på ett annat vis. Med artisten Zalas musikvideo förekommer enbart kvinnor med kurdiskt ursprung. Det är ett val som grundar sig i önskan om att känna sig själv representerad i en musikvideo.

– Jag ville göra det som jag själv ville se, säger Farhat och förklarar hur den nya fördelningen resulterade i en mycket familjär stämning, där kvinnor av alla åldrar samlades likt en stor familj, en av filmbranschen tidigare ignorerad community. Samtidigt tillägger hon att det inte alltid är helt enkelt, då även representationen i filmteamet bakom kameran måste omförhandlas, vilket kräver resurser.

Bredvid Farhat sitter regissören Rojda Sekersöz. Hon fyller i att det är alltför ovanligt med filmer som gestaltar berättelser eller erfarenheter från unga kvinnor med ursprung i Mellanöstern som inte utsätts för hedersmord.

– En ska inte behöva bli dödad för att vara med i film, men det är förvånansvärt ofta som institutioner vill döda oss – i filmen, säger hon och förklarar att hon inte sällan ombeds att ta fram just sådana berättelser. Men, i stället har Sekersöz gjort allt för att som regissör ha råd att berätta vad hon själv vill berätta – något som har inneburit att hon, med en mycket stram budget, har stått för såväl manus, som regi, klippning och skådespeleri. Det är inte en hållbar situation.

– Nu kommer jag inte att orka det på ett tag.

Skådespelaren Siham Shurafa instämmer från sin horisont, och förklarar att det är talande vilka berättelser som en förväntas av att berätta genom vilka roller.

– Jag får förstås förfrågningar om att spela både ”vanliga personer”, som stereotyper, men nu är jag mycket noggrann med att kontrollera vad för sammanhang som jag spelar i, och vad för position som rollen försätts i, säger hon och sammanfattar krasst att branschen är inte till för ”oss”.

Att göra sig till subjekt

Den mer lättsamma presentationen av systrarna Elizabeth och Victoria Leijonhiertas instagramkonto med samma namn hakade tag i frågorna som hade ställts under förmiddagen. Genom att normalisera och återskapa sig själva som norm vill systrarna göra sig till subjekt i stället för att hamna i ett fack, vilket inte sällan sker vid en utomstående betraktelse.

– Vi säger som Athena Farrokhzad, att språket sätter ramarna för den värld i vilken människor handlar. Vi använder bildspråket så. Det är vad som är så bra med instagram, att en får välja vad en vill se.

I samtal med journalisten Sara Abdollahi berättar regissören och dramatikern Mellika Melhouani om arbetet i tjänsten som konstnärlig ledare vid Folkoperan, där hon menar att det krävs flera strategier för att möjliggöra en flerdimensionerad repertoar.

Regissören Virlani Hallberg menar att det handlar om att avtäcka berättelser, genom representation av såväl kroppar som av historier.

– Vi måste fucka tillbaka, säger hon och förklarar att det handlar det om repetition och transformation som sker genom att hon som både regissör och skådespelare gå in och ut ur karaktärer väldigt länge. Det, menar hon, är även ett verktyg för att arbeta med våldsamma scener, men de är även något som kräver många människor som provar – vilket enklast underlättas genom samarbete med många.

Just så tar konstkollektivet Mahoyo form. I möte med den urbana hiphopscenen, eller voguerörelsen i Sydafrika, synliggör de ett globalt nätverk. Men, det är fortfarande inte enkelt.

– Är man vit och arbetar med exakt samma frågor som vi gör, så får man hur mycket pengar som helst.

Hat eller vrede

Efter en inblick i den grafiska designens värld, där den grafiska formgivaren
Parasto Backman berättade om sitt eget arbete med att hitta grafisk form och typsnitt skapade av personer från den afrikanska diasporan, såväl som om det nya masterprogrammet i normkreativ formgivning vid Konstfack, där hon är programansvarig, lyfts blicken mot poesin och litteraturen. Författaren, poeten och översättaren Mara Lee talar om hur hat ofta förknippas med ett underdogperspektiv, liksom det inte kan komma från medelklassen. Detta, menar hon, har att göra med kön och klass. I samtal med journalisten Sara Abdollahi talar Lee Gerden om skillnaden mellan hat och om vrede, där vreden kan ses som en överlevnadsstrategi, som kan ta sig olika uttryck.

– Det kan vara att vägra reducera sin smärta, eller att som feministisk inte låta sig sexualiseras. Men, som rasifierad kan det vara en strategi att klä sig iögonfallande för att förskjuta uppmärksamheten av ras, till kläder och smink. Det finns en styrka i att vägra låta makten reducera ens sår, säger Lee Gerden och tillägger att det samtidigt förekommer en dubbel rörelse som samexisterar i samhället. Det ena är ett enormt begär att blotta sina sår, ett annat är att inte höras.

Dessa två utesluter inte varandra – de handlar om samma sak. Frågan är bara vem som får agans när det gäller att tala om sina sår. Det, menar Lee Gerden, görs genom konstnärliga praktiker.
Att skriva om berättelser, liksom alla gör härinne, idag.

Sara Abdollahi uttrycker dock en kritik mot konferensen, och kallar det för en mångfaldsmacka, vilket kanske inte är ett ultimat rum för att omförhandla just frågan om mångfald.

– Går det att töja på estetikbegreppet för att däri inkludera klass? För, det handlar väl inte om att slå sig in i rummen, men att skapa de egna sammanhangen och att istället för att svara på frågor, ställa dem.

Mara Lee Gerden svarar något som skulle kunna riktas även mot konferensens eget språk.

– Vi måste avlägsna konkurrensens språkbruk, det är en terminologi som har pressats på utifrån. Men, självklart måste vi utvidga och omforma, säger hon och läser sedan en dikt från sin avhandling, som berör frågor om rötter och om kött, vars översättningar på franska ter sig liksom engelskans ceiling och roof.

Att ersätta det daterade

Avslutningsvis talar Farnaz Arbabi och Athena Farrokhzad om Arbabis dramatisering av Farrokhzads kritikerrosade diktsvit Vitsvit. De kommer snabbt in på frågan om tolkningsföreträde, där Arbabi understryker hur Unga Klara, där pjäsen sattes upp och där hon är konstnärlig ledare, är den enda svenska teatern att vara en uttalat antirasistisk och jämlik teater. Detta, menar hon innebär återkommande reflektioner av vem som sitter på makt och resurser, liksom vem är upphovsperson och står bakom ett verk. Farrokhzad svarar att dramatiseringen av Vitsvit har vecklat ut den fysiska rörlighet och inneboende karaktär som följer på körverket med ett antal olika familjemedlemmar, som hon kallar det. Detta menar hon understryks i ensemblearbetet, fastän förutsättningen för förståelse förblir ett stort ok.

– Vi borde lämna det och istället tala om det lyriska, säger hon och hejas på av regissören Ester Martin Bergsmark som sitter i publiken:

– Det borde filmen lära sig av!

Farrokhzad svarar dock att även Vitsvit har lästs som personlig och biografisk, och att hon i skrivande stund var väl medveten om vilka berättelser som läses som universella och personliga – enligt normen.

– Självklart var det en sorg, men därför handlar texten om just detta. Den rör sig i en sorts autofiktion som omförhandlar tecken för den egna biografin för att därigenom förekomma receptionen. Men texten består också av många citat och på så vis låter jag den intima berättelsen vara genomkorsad av många citat och referenser.

Farnaz Arbabi svarar att detsamma gäller för den konstnärliga praktiken i stort – om att skapa en egen norm genom att insistera på denna, något som med Farrokhzads ord, och som sammanfattar samtidigt dagen väl, kommer att resultera i att stagnerade tolkningar förlorar sin aktualitet. Därigenom pekar konferensen mot en tid då andra typer av konstnärliga praktiker, kritiker och medier tar plats i de befintliga formernas ställe. Och, på tal om tid, tycks detta redan pågå för fullt.