Sexualpolitiska nyckeltexter, den fristående uppföljaren på Könspolitiska nyckeltexter, kastar ett normkritiskt ljus över historien. Den tar bland annat upp den koloniala struktureringen av statens intervention i regleringen av de intima relationerna i Sápmi. Mehrtab Motavvas har läst.
I måndags gav Klara Arnberg, Pia Laskar och Fia Sundevall ut antologin Sexualpolitiska nyckeltexter, som är en fristående uppföljare till Könspolitiska nyckeltexter från 2012. Den nya bokens syfte är att tillgängliggöra sexualitetshistoriskt källmaterial från 1600-talet till vår samtid och att ge djupare kontextuella analyser av specifika sexualitetshistoriska frågor.
Kapitlen är kronologiskt ordnade och består dels av sexualpolitiska källtexter, dels av åtföljande forskarkommentarer, vilka knyter ihop och breddar texternas historiska sammanhang. Med sitt pedagogiska upplägg och relativt enkla fackspråk bidrar källtexterna och kommentarerna till färska förståelser av gamla åsikter och resonemang rörande människans sexualitet.
Sexualitetens historicitet
Läsarna får bland annat lära sig att själva begreppet ”sexualitet” inte började användas på europeiska språk förrän under andra hälften av 1800-talet och att det var en beteckning för intima och genitalt njutningsfulla handlingar skilda från fortplantning. Innan dess kategoriserades inte sexuella handlingar, sexuella subjektiviteter eller sexuella identiteter som de gör i dagens svenska samhälle. Begrepp som ”hetero-, homo- eller bisexuell” existerade inte. Istället delades sexualiteten in i det önskade och det oönskade, ”där gränsen i princip drogs mellan fortplantning och sterila sexuella handlingar”. Mest tragikomiskt är kanske att begreppet ”heterosexualitet” introducerades för att betona det perversa i att tvåkönade samlag utfördes utan fortplantande avsikt!
Det är tydligt att redaktörerna till Sexualpolitiska nyckeltexter har haft ambitionen att kasta normkritiskt ljus över historien, både vad gäller tid och rum. Så tidigt som i inledningen klargör de att ”det är vid läsning av nyckeltexterna viktigt att fundera över vem som skriver, för vem och om vilka – och när i tiden”. För sexuella tabun och normer ”har inte enbart varierat över tid och rum, utan även utifrån maktfaktorer som genus, klass, etnicitet och ålder”. Vidare menar redaktörerna att det faktum att ”vita, bildade, heteronormativa män från medelklassen är överrepresenterade bland de personer” som boken gett en röst inte ska tolkas som att de agerar megafon åt dessa herrar. Forskarna har snarare ställts inför utmaningen att ”tolka och kontextualisera de bevarade utsagorna utifrån olika kritiska perspektiv”.
Svensk kolonialism
Kapitel 3 berör till exempel svensk kolonialism i Sápmi under 1600-talet och stor del av 1700-talet, en tid då den svenska kronan och kyrkan var djupt engagerade i att reglera såväl för- som utomäktenskaplig sexualitet. Den svenska kronan och kyrkan hade vid den tiden varit närvarande i samiskt land sedan nästan ett sekel tillbaka, och försökt påverka och reglera samiska intima relationer och familjebildning. Gunlög Fur, som är postkolonial professor vid Linnéuniversitetet, hävdar i forskarkommentaren att detta intresse följde på en ”uppfattning om vad som karaktäriserade civilisation till skillnad från hedendom och barbari.”
Tydliga hierarkier ansågs vara en nödvändiga i relationerna mellan samhällets olika stånd, såsom mellan män och kvinnor, och den som bröt mot könsnormerna anklagades för att vara ”okvinnlig” och ”omanlig”. Äktenskapsregleringen ingick enligt henne i ”det nav runt vilket koloniala relationer rörde sig och handlade om hierarki, politisk och religiös ordning och statsformering. Därefter påminner Gunlög Fur läsaren om att idéer om framsteg, civilisation och kolonisation länkades samman genom föreställningar om de som levde bortom det civiliserade samhället – de så kallade ”barbarerna”, eller ”vildarna”.
Begreppen barbarer och vildar var centrala i utvecklingen av en europeisk taxonomi rörande människor och samhällen, ”en utveckling som Linné kom att bli mycket betydelsefull för”. Behovet av att ”civilisera de vilda” utgjorde ett viktigt argument till kolonialismens försvar (vilket i och för sig skedde redan på 1400-talet, då européer som Christofer Columbus ”upptäckte” Amerika), menar hon. Åtskillnaden mellan det barbariska och det civiliserade slog vetenskapliga rötter genom utvecklandet av undersökningar av mänskliga variationer, såsom mellan olika kön och ”raser”.
Det är imponerande att Gunlög Fur tar upp den svenska botanikern Carl von Linnés resa till Lappland som exempel på koloniala resor – med tanke på att hans indelning av människor i hierarkiskt ordnade raser och skallmätningar (av bland annat samer) ofta tonas ner i nutida historieskrivning – fastän de spelade stor roll för rasteorierna under hela 1800-talet och ända fram till sent 1900-tal. Linnés skallmätningsmetod användes bland annat vid världens första rasbiologiska institut, som grundades av Herman Lundborg vid Uppsala universitet. 22 januari i år sände SVT en hårresande dokumentärfilm, ”Hur gör man för att rädda ett folk?”, om institutionens varningar för hotfulla rasblandningar och degenereringar i norr.
Sexualitet och reproduktion
Redaktörernas normkritiska perspektiv på svensk sexualitetshistoria är påtaglig även i urvalet av senare texter. I kapitel 17 kommenterar exempelvis idéhistorikern Erika Alm sterilisering som krav och rättighet i folkhemmets kölvatten. En central del av sexualpolitisk historieskrivning är enligt henne spänningen mellan sexualitet och reproduktion. Vad gäller svensk historieskrivning tar den sig ofta formen av en berättelse om ett samhälles insikt om sina historiska misstag, och om en uppgörelse med de så kallade tvångssteriliseringarna mellan 1934 och 1941. ”Men det finns likheter mellan 1930- och 40-talens diskussioner”, det vill säga mellan diskussionerna om att det var myndigheters ansvar att se till att de medborgare som av staten bedömts som olämpliga föräldrar verkligen blev steriliserade, och diskussionerna som fördes i slutet av 1990-talet och framåt om vilka kriterier som måste uppfyllas för att beviljas ersättning för att ha drabbats av statens tvångssteriliseringar. Erika Alm menar att ”nyckeltexter i steriliseringsfrågan har valts för att belysa denna kontinuitet.”
Sexualpolitiska nyckeltexter innehåller många intressanta perspektiv på svensk sexualitetshistoria och förtjänar att läsas, inte minst idéhistorikern Lena Lennerheds kommentarer till kapitlet om abortdebatterna mellan 1930- och 70-talet. Varje person som kallar sig antirasist, feminist, socialist, postkolonialist eller intersektionell bör tillägna denna bok en första plats på sin ”måste-läsa-lista”. För den är helt enkelt – ett måste. Åtminstone för den som vill vädra ur fördomar om det ”jämställda” Sverige.
