”Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där och ropar. Hon måste vara galen!” Det skriver författaren och idéhistorikern Karin Johannisson i ”Den sårade divan. Om psykets estetik” – en detaljrik och omfattande bok om var gränsen går mellan att vara normbrytare och galen som kvinna.

I centrum står tre samtida kvinnliga kulturskapare. Författaren Agnes von Krusenstjerna, konstnären Sigrid Hjertén och författaren och nobelpristagaren i litteratur Nelly Sachs. Alla tre kommer från ett privilegierat samhällsskikt och under 1920- och 30-talet diagnosticeras de med var sin psykisk sjukdom. Därefter tillbringar de alla från och till tid på Beckomberga – under en period Europas största dårhus

.

Vem är egentligen galen?

Gränserna för vem som är galen är flytande. Det är också en fråga om makt när det handlar om att definiera galenskapen. Är det läkaren, maken eller allmänheten som har makt att begränsa kvinnans utrymme genom en diagnos?

Frågan vem som har makt gör lätt kvinnan till offer. Johannisson vill undvika detta och gör istället en djupdykning i dessa tre fall för att undersöka vilka möjligheter konstnärerna har haft att själva ta makten över sin diagnos, som inte ifrågasätts, som överlevnadsstrategi.

Hysteri, schizofreni och paranoia är de vanligaste diagnoserna på kvinnor i början av 1900-talet. Att klassificera en person får konsekvenser och medför att den sjuka anpassar sig till diagnosen. Johannisson beskriver hur det ofta sker genom att hon anammar de tidstypiska rollmodeller som erbjuds.

En av dem är divan. Divan innehar en exklusiv roll och är excentrisk. Divan förknippas med en utagerande stil och tragedi och passion avlöser varandra. Hon är hårt arbetande, djupt engagerad i sitt konstnärskap, men också i sitt ego.

Beteckningen diva är i boken kopplad till sjukestetik. Det som höjer och sänker divan är spänningarna i hennes personlighet. Hon förenar det fragila och såriga med det djärva och starka.

Just Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs väljer författaren att kalla för sårade divor när hon undersöker samspelet mellan konstnären och hennes diagnos.

Johannisson visar hur de alla tre till viss del kontrollerar sjukidentiteten genom att stiga in och ut ur den. För dem innebär den psykiska sjukdomen frihet och lättnad och fungerar som bränsle i skapandet.

Övriga roller som stod till buds för den ”nya kvinnan” var: bohemen, dagdriverskan, vampen, divan, den androgyna, flappern, garconnen (ungkarlsflickan) och så vidare. Medan moderniteten signalerade frihet förblev kvinnan inlåst i den kvinnliga mystiken och sin egen depressivitet. Hon sexualiserades alltid och var latent medikaliserad.

Bokens inledning är en idéhistorisk genomgång av psykiatrins varande under tidigt 1900-tal. Detta var en period då den ”nya kvinnan” lanserades som ett politiskt-socialt begrepp. Den moderna kvinnan förknippades med en ny frihet och självständighet, vilket delvis var ett resultat av kvinnorörelsens emancipatoriska strävanden. kamp för rösträtt, rätt till utbildning, yrke och konstnärsliv, möjlighet att läsa vi universitetet och så vidare. Författaren Elin Wägner sammanfattade det såhär: ”slå sig fram till en plats i tillvaron där hon får vara människa”.

Det är även en period då livsstils- och utseendebegrepp växer fram. Konsumenten hamnar i fokus och så även kroppen. Under 20-talet tar shoppingkulturen fart, vilket ger kvinnan möjlighet att röra sig fritt i stadsrummet. Men den konstnärliga jämställdheten är i praktiken begränsad till den sociala sfären: sitta på kaféer och restauranger som musor eller potentiella ragg, delta i ateljéfester som accessoarer och dekorativa konsumtionsgudinnor.

Särskilt problematiskt för kvinnan var den sexuella gränsöverskridningen. Manliga konstnärer använde erotik som inspirationskälla, men kvinnan förväntades inte skapa ur egna kroppsliga erfarenheter.

Ingen av 20-talets män är feminister, konstaterar Johannisson. Kvinnan ses som representant för det andra. Hon är den hysteriska, jaglösa, gränslösa och kaotiska. Men hon förblir alltid i skuggan.

Johannisson är boken igenom generös med exempel och drar otaliga paralleller till många under den tiden levande konstnärer.

Agnes von Krusenstjerna

Agnes von Krusenstjerna var hysterisk och bekväm med diagnosen. Ångesten drev henne ner i de djupaste mörker, men Johannisson beskriver det som att hon omedvetet skapade sin egen metod för ångestförlösning. Sjukdom, hysteri blir hennes vapen och tillflykt men också hennes öde.

Agnes von Krusenstjerna var en oerhört produktiv författare, trots att hon vandrade ut och in på olika dårhus under hela sitt vuxna liv. Det skedde ofta på eget initiativ och ”för att rasa ut”, som hon själv beskrev det. Dårhuset fungerade för henne som flyktplats för utlevelse och återhämtning, ibland avgiftning (hon utvecklade tidigt ett drogmissbruk). När hon var på sjukhus behandlades hon framför allt med långbad, cigaretter – extra ransoner som hon manipulerade sig till – och opiater. Hon skrev också mycket.

Hon skrev till och med sin egen fallberättelse: anamnes, symtombeskrivning och diagnos. Det var som om hon behöll kontrollen genom att hela tiden betrakta sig själv utifrån.

Tvånget till anpassning till överklassens konventionella kvinnoroll övermannade aldrig Agnes von Krusenstjerna som förblev normbrytare, rebell och konstnärligt geni livet igenom.

År 1945 opererades hon för en hjärntumör och avled kort efteråt. Hon var då 45 år gammal.

Sigrid Hjertén

Sigrid Hjerténs diagnos var schizofreni, vilken Johannisson beskriver som en delvis vag diagnos som från 1930-talet ersätter hysteri som paraplydiagnos för den psykiskt labila kvinnan. Det är en tyngre diagnos, som uppfattas som hotfullare. Den anses vara kronisk.

Sigrid Hjertén är en framgångsrik modernistisk konstnär och en representant för 20-talets nya kvinna. Hon går på Konstfack och studerar hos Matisse och rör sig i de tidstypiska bohemiska konstnärskretsarna i Paris. Men depressiviteten och misstänksamheten tilltar och läkarna skriver ut tunga droger. Vid 35 års ålder är hon läkemedelsberoende.

Och hon blir sjukare. Tillslut blir hon galen och låses in på mentalsjukhus. Där drar hon sig snart inåt, sluter sig nästan helt inledningsvis.

Att Sigrid Hjertén blir alltmer paranoid och utvecklar en misstänksamhet mot allt och alla, kan det ha berott på att hon faktiskt var övergiven? frågar sig Johannisson. Precis så svåra är gränsdragningarna, vilket hon visar genom att reflektera och ställa egna frågor boken igenom.

Under mitten av 1940-talet och under Sigrid Hjerténs tid på Beckomberga infördes lobotomin som en ny modern behandlingsmetod. Det krävdes anhörigas medgivande.

Lobotomin var starkt kopplad till kön och sexualitet, framför allt masturbation och homosexualitet var vanliga markörer bland dem som valdes ut för behandlingsformen och en överväldigande majoritet av dem som genomgick ingreppet var kvinnor ur de lägre klasserna.

Könad logik gjorde att läkarna kunde koppla ihop galenskap, normbrytande sexualitet och radikalkirurgiska åtgärder riktade mot hjärnan menar Johannisson.

Sigrid Hjertén, som dock tillhörde samhällets övre skikt, lobotomerades också och dog kort efteråt. Året var 1948 och hon var 62 år

.

Nelly Sachs

Nelly Sachs är ängslig och överkänslig. Hon drar sig tidigt i livet inåt, blir isolerad, och omvandlar sorg till självsvält och stumhet. Ångesten dämpar hon genom att skriva.
År 1940 återfinns hon bland de sista judarna som tillåts lämna Tyskland och flyr till Sverige från Berlin, bland annat med hjälp av Selma Lagerlöf. Hon är då 49 år och fortsätter skriva och börjar så småningom även översätta. Under 1950-talet tas hon in i den svenska författareliten och 1966 får hon Nobelpriset i litteratur.

Men hon känner sig alltmer förföljd och övergiven. Paranoian växer och hon blir alltmer anorektisk. Nelly Sachs får diagnosen paranoia, vilken annars oftast är förknippad med det manliga geniet. Hon rör sig in och ut från Beckomberga och behandlas med elchocker och psykofarmaka.

På Beckomberga får Nelly Sachs kontakt med människor och empati. Som den kända intellektuella hon är behandlas hon med respekt och empati. Själv spelar hon med.

Johannisson ställer frågan hur psykotisk Nelly Sachs egentligen är. Hon är alltid närvarande, även då hon tycks frånvarande. Kan det vara så att hon medvetet kan försätta sig i tillstånd då sinnesintrycken vidgas? Samtidigt är hon mer konstnärligt produktiv och nygestaltande än någonsin. Lidande är för henne sysselsättning.

Hon dör 1970, 79 år gammal

Makten över sin egen diagnos

Johannisson har gjort en systematisk och noggrann genomgång. Förutom de tre huvudpersonerna använder författaren flera andra fallberättelser och samtida exempel för att illustrera olika diagnoser och behandlingar och inte minst hur flytande gränserna är. Boken tecknar bilden av psykisk sjukdom som länkad till samtidens estetiska normer.

”Rädslan blir nästan sjukdomen, rädslan för känslan blir större än känslan själv.”

Våra föreställningar om det sjuka är också föreställningarna om det fula. Det finns många beskrivningar av hur den galna kvinnan transformeras från behagfull kvinnlighet till förgrovad karikatyr av samma kvinnlighet: ”Hur djuransiktet visar sig”, ”Hur de kladdar” och så vidare är vanliga beskrivningar i patientjournaler.

Den ingående beskrivningen av behandlingsmetoder, såsom den utbredda användningen av droger och de grymma feberkurerna, insulinchockerna och lobotomiingreppen får dock mig att fundera kring hur det ens är möjligt för någon att tillfriskna efter perioderna på dårhus.

Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs var alla allvarligt sjuka, men fortsätter vara oerhört kreativa och produktiva konstnärer livet igenom. Tack vare att de själva delvis tar makten över sjukdomen kan de fortsätta skriva och måla. Både Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs är högt engagerade i sin egen diagnos och tycker att den ger dem både fördel och lättnad. Författaridentiteten tillåter dem att tänja på mentala gränser. De drömmer om genistatus. Det faktum att de alla föddes in i samhällets övre skikt spelar också en roll för hur deras liv, även som galna, kom att utveckla sig. De tilläts aldrig falla rakt igenom.

Det vi aldrig kan få svar på är hur familjens och omvärldens syn liksom läkarnas behandling av dem influerade deras sjukdomsutveckling. Däremot vet vi att domen blev hårdare för dem i egenskap av kvinnor. För den mytiska kopplingen mellan galenskap och genialitet upphöjer fortfarande bara män med samma symptom, konstaterar Johannisson.