”De feminister som är kritiska mot identitetspolitik står förvisso inte i ett vakuum, men de står inte i det sammanhang som här beskrivs, där vi tillskrivs en vilja till absolut sanning och oförmåga att se strukturer. Det är de liberala kritikerna i media Martinsson och de los Reyes beskriver, inte de poststrukturalistiska feministerna.” Det skriver historikern Sara Edenheim i ett svar till Lena Martinsson och Paulina de los Reyes.
Det har utspelat sig en debatt i Feministiskt perspektiv, som tog sin utgångspunkt i en text av Jenny Westerstrand i Dagens Nyheter. Westerstrand menade att många studenter läser ämnen såsom genusvetenskap eller samhällsvetenskap för att ”hitta sig själva” och kände sig otrygga och diskriminerade när de inte fann denna spegelbild i kursinnehållet. Två genusstudenter från Uppsala Universitet, Sarah Häggdahl och Madeleine Eriksson, reagerade starkt på denna bild och svarade utifrån sitt perspektiv och till deras försvar klev sedan Lena Martinsson och Paulina de los Reyes in i debatten.
Sedan en vecka har studenterna dragit sig ur debatten med förhoppning att den nu skulle flytta tillbaka in i akademin, vilket jag helt respekterar. För mig är Westerstrands argument dock främst riktade mot hur lärare och forskare inom genusvetenskap hanterar inte bara krav från en del studenter utan också hur vi själva är medskapare till dessa krav och förväntningar. När Martinsson och de los Reyes i sina svar hanterar Westerstrand som hon vore helt ensam i sina åsikter, känner jag att bilden av en enad genuslärarkår vs Westerstrand behöver brytas upp, både inom och utanför akademin.
Om man frågar genusstudenter varför dom läser genusvetenskap svarar en majoritet att de vill lära sig mer om den feministiska kampen för allas rätt att vara den dom är. För den som läst sin Foucault är det en rätt betänklig orsak – rätten att vara den man är, är ju knappast en neutralt formulerad rättighet som vi som kritiska samhällsanalytiker kan köpa. Jag brukar därför försöka visa hur just denna definition av vad feminismen kämpar för är del av den så kallade liberalfeminismen, och sedan visar jag på andra alternativ där både identitet och makt definieras radikalt annorlunda. Oftast går det sådär. Antingen beror det på att jag, trots femton års undervisningserfarenhet, är kass på att förklara saker, eller så beror det på att det finns fler krafter i omlopp som gör det svårt, nästan omöjligt, att ifrågasätta den liberala identitetspolitiken.
Det är kanske inte heller helt enkelt att behöva ifrågasätta orsaken till varför man läser genusvetenskap eller definierar sig som feminist och istället tvingas ut på okänd mark för att finna nya argument för att kalla sig feminist. Bättre då att stanna kvar i det trygga rummet där alla har rätt att vara den dom är.
Det är utifrån det som jag kände igen mig i Westerstrands erfarenhet som lärare i genusvetenskap. Hennes text gjorde mig påmind om en artikel jag samskrev med en kollega i Tidskrift för genusvetenskap om just behovet att ifrågasätta den kanon som studenterna i genusvetenskap tror att dom vill ha (Edenheim/Persson, ”Enade vi falla, söndrade vi stå! Reflektioner om kontinuitet, kronologi, myter och stringens” i TGV 2-3 , 2006.). För nio år sen, när vi skrev artikeln, fanns tendenserna redan där, men de har förstärkts idag. På samma tid har den mediala bilden av feminismen gått från ”anti-identitet” till ”identitetspolitik”. Det mediala minnet är kort. Men tydligen är även det akademiska minnet mellan föreläsningssalen och debattartikel inte heller särskilt långt.
För visst säger vi alla till våra studenter att det finns mer än en feminism och att det är bra att så är fallet. Sedan när vi går ut i debatt, är det plötsligt bara en feminism som är den rätta och det är den som av media benämns identitetspolitisk. Begreppet är ju inte nytt. Redan för mer än tjugo år sedan ifrågasatte poststrukturalistiska feminister den framväxande identitetspolitiken (mest namnkunniga är Joan Scott, Wendy Brown, Judith Butler och Gayatri Spivak, men det finns många fler). De kritiserade identitetspolitiken dels för att den utgick från färdiggjorda identiteter som kämpar för erkännande och inkludering i den liberala demokratin (”rätten att få vara den man är”), dels för att de såg hur den då dominerande ståndpunktfeminismen ledde till just denna politik, med fastlåsta positioner baserade på erfarenhet.
Nu är det som att den diskussionen aldrig har funnits. I media misshandlas begreppet å det grövsta, dels av de som försvarar det, såsom Judith Kiros i debatten med Åsa Linderborg och Nina Björk, när hon sätter likhetstecken mellan feminism och identitetspolitik och sedan, i sin replik, ger en helt egen och motstridig definition av begreppet; och dels av de liberaler som tror att de kan vinna enkla poänger genom att passa på att kritisera ”feminismen” och ”vänstern” trots att identitetspolitik är en liberal historia (se Scott eller Brown).
Ingen verkar orka läsa vad som redan har skrivits. Det är här vi som har läst kunde ha gjort en insats. Istället suddar även vi ut mer än tjugo års feministisk debatt och går på medias linje: ”Westerstrand talar inte i ett vakuum, kritiken mot det som kallats för identitetspolitiken har varit ett återkommande tema för debattörer som ifrågasätter att maktutövandet kan problematiseras och hanteras utifrån olika erfarenheter av förtryck och underordning. Om detta finns en klar konfliktlinje och en rad olika positioner både politiskt och teoretiskt. Vi behöver inte vara överens men det som förvånar oss är hur viljan till en absolut sanning också medfört ett ständigt förnekande, ja till och med förakt för det förtryck och diskriminering som inte ryms i den egna erfarenhetsvärlden.”, skriver Martinsson och de los Reyes i sitt svar till Westerstrand.
De feminister som är kritiska mot identitetspolitik står förvisso inte i ett vakuum, men de står inte i det sammanhang som här beskrivs, där vi tillskrivs en vilja till absolut sanning och oförmåga att se strukturer. Det är de liberala kritikerna i media Martinsson och de los Reyes beskriver, inte de poststrukturalistiska feministerna. Och visst är det en ståndpunktsfeministisk definition de här ger av makt?
Det är utifrån olika erfarenheter makt ska problematiseras, enligt Martinsson och de los Reyes, vilket är precis vad ståndpunktsfeministen Patricia Hill Collins också skriver: maktutövande kan enbart förstås och hanteras utifrån erfarenhet av förtryck; enbart den förtryckta har tillgång till korrekt kunskap. Och visst säger de att den som inte är för identitetspolitik föraktar de förtryckta? En mycket hård och lösryckt anklagelse som faktiskt gör ont. Och visst har Westerstrand helt rätt i att de blandar samman normativitet med diskriminering (och inte är det en nyhet att det finns feminister som är kritiska mot anti-diskrimineringslagstiftningen? Jag skrev själv en avhandling om det för tio år sedan). Varför beter sig så många av mina kollegor som om de inte vet detta? Som om de inte har läst detta? Som om de inte undervisar om detta?
För visst undervisar ni väl om detta? Eller? Jag blir osäker på vad som händer i era föreläsningssalar. Jag vet att en del har normkritiska övningar på schemat. Kanske en bra idé för en förening eller för personaldagarna, men som del av en betygsgrundande, obligatorisk högskoleverksamhet är det väl en rätt etiskt betänklig sak att utsätta studenterna för. Ja, jag tror inte dom känner att som utsätts; förmodligen är de flesta väldigt nöjda. Men huruvida studenterna är nöjda eller inte är irrelevant i just det här sammanhanget.
Det är inte i första hand aktivister vi ska utbilda studenter till, utan kritiska samhällsanalytiker. Det är inte samma sak, även om en person självfallet kan vara både och. Har detta då något med det nyliberala universitetet att göra. Inte på det sättet som Martinsson och de los Reyes presenterar det. För vad hindrar oss från att inte ge studenterna det dom tror dom vill ha? Att inte bekräfta deras redan färdiga världsbild? Inte låta ”jag har rätt att vara den jag är” passera oproblematiserat? Ja, det skulle kanske kosta oss (en del) studenter. Och studenter, i det nyliberala universitetet, betyder pengar. Pengar betyder lektorstjänster. Lektorstjänster betyder våra jobb. Så det som i slutändan hindrar oss från att kritisera vårt eget ämne är förmodligen det nyliberala universitetet. Är det därför en del av mina kollegor är så rädda för internkritik? Eller har de bara väldigt kort minne?
