Utställningen Framing Bodies (Hasselblad Center 30 maj–30 augusti 2015) syftar till att belysa icke-normativa liv, begränsningar och övervakning mellan 1890–2013. Uppklädda småbarn pekar på Marie Høeg och Bolette Berg och funderar ihärdigt: Är det en tjej eller kille? Bilderna av det cross-dressande paret från sent 1800-tal återfanns i en låda markerad ”Privat” ett sekel senare. En vågar lugnt påstå att de genusbråkade. Men barn kan inte beskyllas för normativa frågeställningar. När konferenciern refererar till samma bilder med tanken att: ”Kvinnorna bevisligen var långt före sin tid,” blir jag desto mer bekymrad. ”Folk har gränsöverskridit i alla tider, det är historieskrivningen som mörkat deras existens,” rättar Elsa Modin, bibliotekarie för Hasselbladsstiftelsen. Självklart. Att inte få synas, är inte det samma som att inte finnas.
Vithetsnormens behov av dansande svarta
Utställningens ämnar även synliggöra rasism och kolonialism. I fallen av levd erfarenhet blir tematiseringen särskilt intressant. Ernest Coles ”Gruvarbetare uppför traditionella danser inför publik” gör mig smått obekväm. Av fotot intill, ”Dansföreställning vid gruvan. Vita besökare åtskiljdes från svarta med ett rep” (Sydafrika, 1960-66), förstår jag varför. Det behövs inget rep för att bli varse vitheten i Hasselblads rum. Här står jag, liksom ena halvan av publiken och tittar på den svarta kroppen. Segregationen belyses i form av såväl det faktiska som metafiktiva repet. Subjektet tvingas möta sin objektifierande blick.
Frantz Fanon skriver i Svart hud, vita masker (1953) om hur vithetsnormen kräver bilden av den lyckliga, dansande svarta personen. Och här står jag och äcklar mig med ett glas vitt, på vernissage längst upp på Avenyn, filosoferande över bilden av gruvarbetare i ett extremt rasistiskt samhälle. Coles bild problematiserar betraktarens position. Hur deltar jag i att tvinga andra till marginalen, med en tillfällig inbjudan under rubriken ”icke-normativ”? När är det passande att prata om rasism? Jag förstår Coles agens och konstnärskap genom synliggörandet av de åtskilda rummen.
Utställningens titel tvingar mina läsningar att filtreras genom inramning. Att begränsas, vara fångad. Må det vara i form av konkreta galler (Adriana Lestido, Imprisoned Women, 1991–1993), binära könsroller (Marie Høeg och Bolette Berg, Utan titel, 1895-1903) eller egen inhängning (Annica Karlsson Rixon, Vid tiden för den tredje läsningen, 2013).
Rätt att göra konst av förtryckta människor?
Karlsson Rixons bilder gestaltar ett läger där queera personer kan förenas i en trygghetszon. På en ö mellan Moskva och S:t Petersburg skapas en tillflyktsort från Putinregimens homo- och transfoba politik. Ett utopia att hugga ved i. En plats att pusta ut i armarna på varandra, med ciggen hängande ur mungipan och köksredskapen uppspikade på omgivande nakna trädstammar. Även i dessa bilder funderar jag över min roll som betraktare, liksom Karlsson Rixon begrundade sin position som fotograf under ett seminarium på Göteborgs universitet.
”Hur avbildas mötet utan att utgöra risk för de medverkande? Är det rätt att göra konst av förtryckta människor? Hur undgå von oben?” Konstnären underströk emellertid vikten av att visa solidaritet med den ryska HBTQ-rörelsens kamp genom synliggörande. De höga trädstammarna dömer inte. Övervakar inte. Träden beskyddar. Personerna på bilderna är inte lättklädda skogsnymfer som idkar älskog och yogar. De omges av ölburkar, skräp och rangliga solstolar. De är sargade, men handlingskraftiga. Det finns ingen tillfredsställande jämkande male-gaze bild av ett sexuellt laddat lesbiskt harem. Det är bilder av människor vars kärlek inte får finnas.
Många verk skapar eftertanke och reflektion, men mina avslutande ord berör Ulf Lundins (Pictures of a Family, 1996). Bildtexten beskriver hur det smygfotade objektet varit konstnärens förebild, hur han ständigt sökt efterlikna denne. Härmat. Men någonting tycks förändras när mannen bildar familj. Konstnärsjaget kan inte längre imitera maskulinitet (som i att ”hoppa från femman”), utan lämnas åt ett undersökande av mannens nya roll som familjefar.
Vad ramas in?
Likt Yolanda Bohm formulerat: Vill smygfotaren va' mannen, eller ha mannen? (Eller både och?) Objektet vet att fotografen närvarar, men inte exakt när. En annan tolkning vore storebrorskomplexet. Är kameran en trygghet, eller kontrollmarkör? I tider av allsköns övervakning, är ens hemmet en privat zon? Men symboliken tycks för simpel och det perspektivet ger mig snarare känslan av lillebror eller styvsyskon. En längtan efter att bli inbjuden, men att vara förpassad till buskagen utanför kärnfamiljens murar.
Framing Bodies är en mångdimensionell titel. Vem ramas in och av vad? Vem får synas var, på vems villkor? Det kanske inte är konstens plats att ge svar, men det är definitivt ett utrymme som bör mana till reflektion. I mångt och mycket lyckas utställningen med detta. Och vilket är alternativet? Att i syfte att motverka reproducering exkludera klasskillnader, rasism och sexism från finkulturens rum? Det är inte konstnärerna eller verken som skorrar, utan institutionens egna bidrag till inramningen. Någon tjänar alltid på att andra marginaliseras.
