I förändringarnas instabilitet formas nya entiteter – om det så handlar om en global ekonomi, om kroppscykler eller om tidvatten. Det är mellan det medvetna och det omedvetna som butohdansaren Caroline Lundblads kommande verk tar form inför och tillsammans med publikens egna kroppar.
– Nu har jag lämnat koreografen i studion, säger Caroline Lundblad. Med hjälp av filmkameran som ett yttre öga koreograferar hon sin Frauke, den kropp som hon sedan 2002 blir till genom butoh.
Det är en vecka kvar till premiären för hennes dansverk Emerge moon. Koreografin kontrolleras inte längre och dansaren Frauke tar allt större plats i Lundblads kropp – och tankevärld.
– Det är något som händer med sinnena, det är mer hjärta och jag tänker inte. På så vis känner jag mig mer närvarande, säger hon och förklarar hur hon ofta blir mer känslig för väder och vind under dessa perioder.
På så vis måste hon planera livet inför dessa perioder, så att hon i största möjliga mån kan stanna innanför verket. Efter spelperioderna uppdagar sig räkningarna som måste betalas, och de sociala kontakterna som måste tas upp på nytt.
– Min omgivning har vant sig med att jag försvinner in i Frauke ibland, jag har ju levt såhär i så många år nu.
Ett objekt utan behag
Emerge moon är den första av tre verk, där olika aspekter av månen betraktas, och vars såväl tidsmässiga som sociala betingelser Frauke följer. Den första föreställningen utspelas i ett stort, fyrkantigt kar, där Frauke rör sig likt eller tillsammans med vattenytan, även den påverkad av månen. Inspirerad av japansk estetik, berättar Lundblad om arkitektur som bygger in mörker och framhäver skuggor. Med verkets platsspecificitet till Konstepidemins pannrum i Göteborg – ett mörkt stenrum – är skuggorna centrala och med premiär en vecka före fullmåne arbetar sig Lundblad liksom månen fram under skuggan. I det tidigare verket Godai – how to be invisible arbetade Lundblad med fem element. Denna gång är vattnet det centrala, genom vilket fenomenen tomhet och uppkomst behandlas. Enligt japansk mytologi symboliserar vattnet, mizu, det formlösa, alltifrån kroppsvätskor till sociala skeenden eller känslor. Med mizu som en förlängning av dansen skapas nya former i den instabilitet som det flödande innebär, då det inre blir ett yttre eller då en belyst yta spricker upp och förflyttas.
– För mig har det lika mycket med menstruationscykeln att göra, som med ljusets och mörkrets cirkulation. Jag har varit öppen för allt, säger Lundblad och beskriver researchen inför verket som en period av möten med de många mytologiska och historiska betingelsen som månen har. Genom fullmånesmeditationer och andra fullmåneritualer, har hon lärt känna månens faser, och sina egna. Att arbeta med naturtillstånd är centralt för butoh.
– Det ligger i metodiken, vari alla processer av död och liv, mörker och ljus är ett material och ett innehåll. Vi delar energier med tingens väsen och vi har relationer till det materiella. Jag blir ett objekt på scen.
Med det sagt menar inte Lundblad att hon blir en distanserad individ för åskådning, men att hon ger allt till kroppen när hon är Frauke.
– Jag hänger mig helt och fullt till den, och låter den visa för mig vilka processer som ska byggas och växa. Det är raka motsatsen till att styra kroppen för att behaga någon eller för att berätta något. Jag kan inte kontrollera vad som sker, säger hon och förklarar hur hon måste lämna det logiska tänkandet inför butohn, vilket hon menar uppnås genom att successivt tömma sinnet och kroppen, där Frauke snart ska ta plats.
– Jag behöver tre dagars tomhet inför en föreställning och nästan lika lång tid efteråt, innan jag kan släppa in något eller någon igen. Det är lite som en mörk månad.
Köttsligt motstånd i samhället
Butoh som dansform växte fram i efterkrigstidens och avantgardets Japan och med sina tröga, asketiska rörelsemönster var dansformen ett motstånd mot den då alltmer konforma och kommersialiserade kulturscenen i Japan. Sedan dess har frågorna inte minskat i aktualitet, men till skillnad från annan reaktionär konst vill inte Lundblad beskriva dansformen som politisk – i stället gör den politik genom sin tystnad och med styrka hämtad från den egna kroppen.
– Butoh representerar ingenting, och den vita färgen som kroppen täcks av är en utsuddning av såväl kön som kroppsform, hudfärg, eller kulturell tillhörighet, säger Lundblad och förklarar hur hon i stället för att förkroppsliga åsikter eller hierarkier låter sig bli till lera, sten eller vatten, där ingen kroppsdel är viktigare än den andra. Åskådningen är befriande, men på frågan om hur det vore att alltid vara i butoh svarar Lundblad att ”nej, man kan inte alltid gå runt i en butohkropp.”
– Däremot går det att bära med sig några av dess processer, såsom att vara mer receptiv till sin omgivning och i stället för att intellektualisera kroppen, vara i och med den. Jag är redo att kriga för denna kropp för att få möjlighet att vara i synk med den, att vara närvarande i den, säger Lundblad, som i sin praktik finner argument för att kroppen är livsviktig och att inga dimensioner av ens eget vara ska gå förlorade.
Det är här som publiken kommer in i bilden, eftersom dörrar till nya rum bara kan öppnas när upplevelsen delas med flera. Alla som närvarar blir del av den rörelse som butoh utgör. Det var denna rörelse som Lundblad själv kände första gången som hon mötte dansen – som publik.
– Jag undrade liksom ”hur gör de?”. Allt som jag visste och tänkte om dans vändes upp och ner. Det var en konfrontation med motståndet i både tanke och i det köttsliga.
I dag ser Lundblad mötet med dansformen som ett uppvaknande. Hon genomgick då en utbildning i modern dans på Laban, en del av Trinity Colleges dans- och musikkonservatorium i London. Nästan femton år sedan mötet med Sankai Juku i London, är hon nu i färd med att arbeta tillsammans med dem i Japan.
– Vi kommer att träna i en vecka och sedan ge en gemensam föreställning. De är män och jag vet inte alls hur de tränar, eller hur vårt arbete kommer att ta form, men det kommer att stärka mig att vara tillsammans med andra butohdansare.
Solo, men inte ensam
Att arbeta som solodansare är inget problem för Lundblad, som tycker om att göra allting själv.
– Det finns en styrka i att utföra sin egen koreografi, säger hon.
Namnet Frauke kommer från hennes farmor, som kom till Sverige med en av Röda korsets vita bussar efter det andra världskriget.
– Jag har alltid känt för hennes livsöde och bär henne alltid med mig, i mig.
Ändå var det i avsaknaden efter denna gemenskap som Lundblad så snart hon kunde efter skolgången, inledde sin verksamhet med att resa till Min Tanaka och hans danskompani. De verkar i den lilla japanska byn Hakushu och på en självproducerande gård har de varken studio med dansmatta eller belysning. I stället tränar de på marken, under solen, eller i mörkret.
– Jag sökte mig dit för att jag ville bort från väst, och vad jag mötte var en chock och en nedbrytningsfast. I den förvirringen hände något, och jag kunde bygga upp den här kroppen. Mycket av det som jag har idag har jag med mig därifrån, säger Lundblad.
Hon förklarar hur butoh, fastän mötet med den var både oväntat och oplanerat, var som att hitta hem.
– En butohkropp kan aldrig vara jättestark eller utöva en ”färdig” dans, men är i ständig tillblivelse.
Ändå har Lundblad arbetat hårt för vad som nu är Frauke, hennes livsvision, och till en början var det svårt efter det att hon återvände från Japan.
– Jag ställde mig frågan varifrån jag egentligen kommer och insåg att jag hade behov av mina rötter. Det var inte rätt att stanna kvar där då. Men att flytta hem till mina föräldrar var ren överlevnad, säger hon.
Hon berättar om de första åren då Frauke tog form i ett ridhus, eftersom hon inte hade någon egen studio. Fotografierna av dansverken tog hennes vänner och hennes pappa körde ljudsystemet till hennes första föreställningar.
– På sätt och vis är jag fortfarande i beroende av andras verksamheter, säger Caroline.
Hon menar att arbetet bakom dansverken så vis är långtifrån ensamt.
– Det är viktigt att bygga upp någonting tillsammans – för att sedan kunna vara självständig.
Hon understryker vikten av tillit till allas förmåga och skapande, där Frauke bara är ett element av många.
– Publiken, ljudet, ljuset, kostymerna är andra delar inom och mellan vilka butoh skapas, säger hon och medger att det på sätt och vis är därför som hon har stannat kvar i Göteborg sedan dess, eftersom Frauke har vuxit fram där, tillsammans med andra.
Ett fortsatt sökande
Det är viktigt för Lundblad att prata om sin verksamhet, något som hon både gör inom samarbeten och genom att ge workshops. Behovet speglar hon i sitt eget sökande i 00-talets London, och på samma vis som hon fann personer att dela sitt intresse för butoh med, vill hon nu själv välkomna människor med liknande frågor som hon en gång hade, och kanske fortfarande har.
– Det går inte riktigt att hitta en utbildning specifikt inriktat på butoh, utan det handlar om att söka sig fram.
Självklart finns det olika inriktningar även inom denna dansform, men det är inte lika lätt att finna orientering däremellan. Det är dock just vad Lundblad tycks ha gjort, men det innebär inte att hon på något vis avbryter sitt sökande. Efter sommarens arbete med Sankai Juku övergår hon i ett residens på Shikoku, för att arbeta i Yorii-za-teatern från 1920-talet. Med berg och vattenfall som omgärdande natur kommer hon där att ta fram den andra delen av Nagaame – A Spell of Long Rain, med premiär i höst. Till skillnad från det med skuggorna inbyggda tehuset i Konstepidemins pannrum, kommer hon där att arbeta med och i stora salar, såsom på det Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn.
Den sista delen av måntrilogin har premiär under våren 2016, och kommer i vargens tecken att presenteras utomhus, förhoppningsvis i Göteborgs botaniska trädgårds spegeldamm, och kanske i månsken.
