Det är kris i den offentliga sektorn. Larmen från arbetsplatser där kvinnodominerade yrkesgrupper varit felavlönade i decennier har kommit allt tätare det senaste året, men trots krisen är positionerna låsta. Lönebildningen betraktas som en separat fråga, och något parterna ska lösa på egen hand – trots att alla är överens om att det rådande systemet upprätthåller lönegapet. – Frågan om lönediskriminering måste politiseras, säger Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt initiativ. Fler måste stå upp och säga att här finns ett motstånd.
Cancerläkare och barnmorskor hör till de som varnar för att patientsäkerheten är hotad och att liv står på spel. Lika allvarliga berättelser kommer från socialtjänsten. Regeringen har som ambition att minska löneskillnaderna mellan könen, men ser det i första hand som en uppgift för parterna på arbetsmarknaden – fack och arbetsgivare. Därför har Medlingsinstitutet fått i uppdrag att titta på lönestatistiken med genusglasögon och analysera kollektivavtalen för att hitta avtalsskrivningar som främjar jämställda löner.
Kurt Eriksson, chefsjurist på Medlingsinstitutet, är inte optimistisk. Han konstaterar i en intervju med tidningen Arbetet, att statistiken är uppdelad efter bransch och inte avtalsområden. Därför tror han att det blir svårt att lyckas med uppdraget. Medlingsinstitutet kommer heller inte att ge några ledtrådar till hur lönediskrimineringen mellan mans- och kvinnodominerade områden på arbetsmarknaden kan motverkas av parterna. Det ingår helt enkelt inte i uppdraget. Därmed ligger initiativet långt ifrån förslagen som fackförbunden Kommunal, Legitimerade Sjukgymnasters Förbund LSR, Akademikerförbundet SSR, Vision och Vårdförbundet lade fram 2012 i sin rapport Hög tid för jämställda löner. Det vill säga de förslag som tar sikte på att kvinnodominerade yrken inom både arbetare- och tjänstemannaorganisationer systematiskt värderas lägre än mansdominerade yrken.
Industrinormen ett hinder för jämställda löner
De kvinnodominerade fackförbunden bakom rapporten konstaterar att industrinormen utgör ett effektivt hinder i arbetet för jämställda löner genom relativa förändringar mellan olika avtalsområden. Sedan starten år 2000 har fackliga röster kritiserat konstruktionen med ett medlingsinstitut som en form av statlig inblandning i lönebildningen. Den kritiken kvarstår på sina håll och LO vill, trots de negativa konsekvenserna för kvinnors löner, inte se några ytterligare ingrepp när det gäller arbetsmarknadsparternas fria förhandlingsrätt. Inte heller inom TCO och Saco är fackförbunden överens. De fackliga centralorganisationerna träffades i januari för att diskutera frågan, som också debatterades av företrädare med olika ståndpunkter i P1 Morgon samma dag. Till Dagens arena säger Kommunals ordförande Annelie Nordström att ”Det känns som det är nu eller aldrig”.
Några krav när det gäller Medlingsinstitutets uppdrag har det heller inte gått att enas om inom ramen för 15:53-kampanjen som drivs av Sveriges kvinnolobby. Den samlar fackförbund, en rad kvinnoorganisationer, riksdagspartiernas kvinnoföreningar, samt Feministiskt initiativ kring tre krav för att komma åt de strukturella löneskillnaderna; jämställd föräldraförsäkring, årliga lönekartläggningar och samma rätt till heltid.
Lenita Granlund, Kommunals andre vice ordförande och avtalssekreterare, vidhåller att industrinormen är ett problem.
Kommunals undersköterskor har ungefär samma utbildning och samma krav som verkstadsarbetare, ändå tjänar undersköterskor 2 800 kronor mindre i månaden i genomsnitt. En lösning, enligt Granlund, vore att kräva löneökningar i kronor i stället för procent för vissa kvinnodominerade grupper för att åstadkomma relativa förskjutningar och luckra upp den cementerande industrinormen.
– Normeringen har blivit så hård, vilket gör att om ökningen ska ske i procent kommer skillnaden fortsätta öka. Vi tycker att det inom normeringen ska gå att lyfta vissa grupper, och att det måste finnas en ventil i det här systemet. Det måste accepteras av arbetsmarknadens parter och måste påbörjas i avtalsrörelsen 2016, säger Lenita Granlund.
Utredning om löneskillnaderna klar i vår
Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, JA-delegationen, kommer i månadsskiftet maj/juni i år att offentliggöra sin utredning och ge förslag på hur kvinnors arbetsdeltagande ska öka och löneskillnader minska.
– Vi har tittat på vad olika parter har för idéer och kommer att skriva om för- och nackdelar med dessa. Det blir som en sammanfattning av JA-delegationens sex forskningsantologier. Vi hoppas på att kunna lägga skarpa förslag, men det är ett svårt ämne som många kloka tänkt på länge utan att komma fram till så mycket, säger Malin Wreder som är huvudsekreterare för JA-delegationen.
En löneökning i kronor i stället för procent för vissa grupper, som Kommunal förespråkar, säger Malin Wreder skulle kunna vara ett sätt att utjämna skillnader, i alla fall på kort sikt. Och hon gissar att frågan om jämställda löner kommer att vara het i avtalsrörelsen.
– Vi får se vad Medlingsinstitutet kommer fram till med sitt nya uppdrag. Mycket beror ju på arbetsmarknadens parter, säger Malin Wreder.
”Löneutvecklingen går åt fel håll”
Irene Wennemo är statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet och tycker att modellen där det är arbetsmarknadens parter som bestämmer löneutvecklingen är bra men ser samtidigt att utvecklingen när det gäller jämställda löner gått åt fel håll.
– Den stora löneskillnaden beror först och främst på olika sektorer och yrken. Så en diskrimineringslagstiftning är inget som råder bot på det. Man måste försöka hantera skillnaderna genom successiva förändringar på lång sikt. Under de senaste decennierna har utvecklingen gått i fel riktning, trots att kvinnor har högre utbildning nu, säger Irene Wennemo.
Hon lägger till att lönediskrimineringen även gäller kvinnor i TCO-och SACO grupper. Att de trots långa utbildningar har lönenivåer som inte är rimliga.
Hon betonar att relativa löneförskjutningar kräver att alla parter är överens för att ge långsiktiga effekter, oavsett hur åtgärderna utformas.
– Den svenska lönebildningen fungerar bra om man jämför internationellt, även om skillnaderna är stora, är de inte lika stora. Den låga inflationen gör att det bli svårt att göra relativa löneförskjutningar, då ingen accepterar lönesänkningar.
– Den svenska industrin ska fortsätta vara konkurrenskraftig så lönerna måste vara konkurrenskraftiga så att många vill jobba där. Därför finns det skäl att industrinormen ska fortsätta. Men det är också därför det skapas spänning med de felavlönade kvinnoyrkena, säger Irene Wennemo.
Vad ska regeringen göra?
– Vi ska hålla oss till den förhandlingsmodell vi har, men det är oerhört viktigt att kvinnliga rörelser inom facket jobbar för att tillåta relativlöneförskjutningar. Vi i regeringen vill göra en specialdestinerad satsning för att höja lärarlönerna, men det måste ske på rätt sätt. För om lärarna får detta vill socialsekreterarna ha det och sjuksköterskorna också. Och då har vi inte vunnit något, därför ska inte politiken bestämma allt, säger Irene Wennemo.
Hur ska parterna klara att samtidigt höja löner och öka personaltätheten i de yrken inom offentlig sektor som folk flyr efter år av försummelse? Kan de verkligen vänta till avtalsrörelsen när resultatet redan står för dörren med såväl läkare som socialsekreterare, sjuksköterskor och barnmorskor som slår larm om att liv står på spel på grund av långa köer till cancervård, brist på BB-platser och barnmisshandels-ärenden som faller mellan stolar?
– Jag tror man måste skilja på löne- och bemanningsfrågorna. Den senare handlar om vilken kvalitet som krävs i verksamheten och att det måste vara möjligt att attrahera kvalificerad personal. Vad gäller lönerna anser vi dock att det är viktigt att staten inte griper in i det som är parternas ansvar. Den modell som vi har i Sveriges fungerar på ett övergripande sätt bra även om det självklart vore bra om lönerna snabbare kunde bli mer jämställda mellan kvinnor och män.
Tidplan saknas för jämställda löner
En som inte tror på idén att skilja på löne- och bemanningsfrågor är Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt initiativ.
– Jag har ju hört allt det här i decennier, väldigt många har haft väldigt lång tid på sig att göra något om man hade velat. Alla säger att vi ska ha jämställda löner och eftersom man är överens om det behöver man inte hålla på med det, det är som med alla jämställdhetsmålen – om alla skulle ta dem på lika stort allvar som miljömålen skulle det pågå ett febrilt arbete.
Gudrun Schyman konstaterar att lönediskrimineringen är väl belagd på alla avtalsområden och mellan sektorer och ställer till problem i många verksamheter. Just nu skjuter kvinnors sjukskrivningar i höjden, och en nyligen presenterad analys av Försäkringskassans visar att män som tar huvudansvar för barn och hem också blir sjukskrivna.
– Hela komplexet kostar människor och liv, hälsa och pengar. Jag kan ibland bli så frustrerad över det här så man vet inte var man ska ta vägen. Den här frågan måste politiseras. Fler måste stå upp och säga att här finns ett motstånd. Det är förunderligt att de nationella jämställdhetsmålen antogs 2006. Där finns ekonomisk självständighet livet ut med, inklusive pension, men jag har inte sett en enda tidtabell på när det där ska vara klart. Det har att göra med att arbetet med de här målen har varit så illa organiserat.
Att en regering med feministiska ambitioner inte tillsätter en jämställdhetsminister, vars enda uppgift är att arbeta med jämställdhetsmålen, och en myndighet som kan arbeta aktivt ute i samhället är både obegripligt och en besvikelse, anser Schyman. För henne är det en självklarhet att lönebildningen måste moderniseras bortom den nuvarande modellen, och att ett led i det är skarpare krav på Medlingsinstitutet.
– Kravspecifikationen är inte tillräckligt stark, och den måste politiken stå för. Det är klart att det kommer vara utmanande, men det måste göras. Den gamla lönebildningen med män som norm och industrin som löneledande måste utmanas och det kan inte enskilda fackförbund göra, utan det måste göras samlat. Politiken måste lägga sig i det, för diskrimineringen får ju fruktansvärda konsekvenser, men det finns en feghet.
Gudrun Schyman påpekar också att de mansdominerade facken redan gått ut och varnat för kompensationskrav om industrinormen ruckas, för de ”accepterar inte att vara en språngbräda för andra”.
Marknadskrafter räcker inte
Att kommuner och landsting på sina håll nu tvingas tillmötesgå kampanjer som drivs av socialarbetare, sjuksköterskor och barnmorskor är marknadskrafternas förtjänst, men rår enligt Gudrun Schyman inte på strukturerna:
– Det får inga långsiktiga effekter, men fungerar så länge det är arbetsbrist och skapar stora regionala skillnader. Men det är inte att förakta. Det är väldigt mycket bättre än att det inte händer någonting, så det är bara att heja på. Om det fortsätter att vara ett så här låst läge och alla tassar på tå runt den här konflikten kommer det att bli mer av den typen av lokala och regional kampanjer.
