I Kina har det autonoma jaget förnekats av makt och tradition, och framför allt har kvinnor hindrats att berätta sina egna historier. Men tradition och innovation går hand i hand i den kinesiska litteraturen och hindren till trots har kvinnor trätt fram, tagit ordet och presenterat sig själva.

Under första hälften av 1900-talet var det med självbiografiska skildringar, i vilka de återgav sitt professionella och offentliga liv, som kvinnliga författare presenterade sig. Som kvinnor ansåg de sig behöva stärka just den delen av sin identitet, men detta val var inte endast individuellt utan också politiskt. Genom att definiera sig som aktiva medlemmar av samhället följde författarna plikten gentemot den nya nationen – under en tid då Kina kämpade för sin överlevnad som en modern stat i en tid av inhemska konflikter och imperialism. Sedan den ekonomiska reformpolitiken inleddes på 1980-talet har kvinnor använt omvälvningarna i samhället för att skapa nya utrymmen inom den litterära och akademiska utvecklingen.

Paradigmskifte

En del författare menar att FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995 bidrog till att ge dem en större läsekrets. I Translating Feminisms in China skriver historieprofessorn Wang Zheng att konferensen bidrog till att genusvetenskap blev en akademisk disciplin: Inför konferensen (och som resultat av det samarbete som följde mellan kvinnor från Kina och andra delar av världen) kom en större mängd artiklar och böcker skrivna av kvinnor i Kina till att översättas (till främst engelska). Det medförde bland annat att termen xingbie (reds övers. könad existens) omformades till shehui xingbie (reds övers. socialt kön) och att forskare började studera maktordningar i det kinesiska samhället. Dessa parallella rörelser ledde i sin tur till att fler vågade artikulera sitt sätt att tänka och vara.

Frispråkiga kvinnor, outbildade som välutbildade, skriver nu om sitt Kina och om sina liv. De skriver romaner, memoarer och biografier, och har mycket att säga om livsvillkoren. De vänder sig mot den propaganda som ramar in familjen som en harmonisk social ordning vilken kräver att kvinnor ansluter sig till patriarkala beteendemönster. Några tar upp det förbjudna ämnet – massakern vid Himmelska fridens torg. Deras verk belyser statsmaktens svek mot folket, männens svek mot kvinnorna och ungdomens förlorade idealism. Och ur kvinnornas alla skildringar av Kina i olika tider växer berättelsen om Kinas utveckling fram. Den visar hur man genom tiderna har organiserat samhället runt genus.

Förbjudna romaner

Under andra hälften av 1990-talet, när orienteringen mot kapitalism drev de kinesiska förlagen att leta efter nya marknader, skrevs romaner med individualistiska kvinnliga huvudpersoner som shoppar och är sexuellt aktiva. I Wei Huis Shanghai baobei (Shanghai baby i svensk övers.) ställs huvudkaraktären inför problem som hur hon kan vara framgångsrik karriärist och sexuellt autonom samtidigt som hon förblir sexuellt åtråvärd för män. Samtida med dem är även Mian Mians Táng (Candy i eng. övers.). I den skriver Mian Mian om ungdomar som lever i subkulturer och har upplevt svek från både staten och de vuxna i sin närhet, vilket har lett till hopplöshet, existentiell alienation och misstro mot samhället.

Både Wei Hui och Mian Mian har skrivit utifrån egna erfarenheter och visar på ett annat liv och ett annat Kina än de påbjudna sedelärande berättelserna, där underkastelse framhävs som önskvärt hos en kvinna, samtidigt som kvinnliga karaktärer ofta får negativa personlighetsdrag. Att skildra kvinnors lust och sexuella erfarenhet och samtidigt belysa de negativa följderna av till exempel den konsumtionsinriktade politiken, tycks vara ett normbrott för mycket för statsmakten. Shanghai baobei och Táng har förbjudits och författarna har i kinesisk media presenterats som meinü zuojia (”vacker kvinna”, ”författare”). Det är ett sätt att urholka författarens renommé och trovärdighet. Meinü har nämligen sitt ursprung i det tusenåriga berättandet om ”de fyra skönheterna” – fyra konkubiner som använder sina fysiska attribut till att förgöra kunga- och kejsarriken.

I Yushe (Feathered Serpent i eng. övers.) skriver Xiaobin Xu om massakern på Himmelska fridens torg 1989. Utifrån egen erfarenhet berättar hon om massakern, vars traumatiska följder många lever med i dag, omslutna av en av statsmakten påtvingad glömska. Romanen är en episk familjehistoria i vilken den lilla Yu längtar efter kärlek från sina föräldrar, den unga blir utestängd från familjens gemenskap och den vuxna befinner sig i det som var en fredlig studentdemonstration men slutade i en blodig massaker där hundratals, kanske tusentals, unga dödades eller skadades i huvudstaden. Med magisk realism ger Xiaobin Xu liv åt en politisk satir i vilken minnena av då och nu är sammanflätade, verkligheter och illusioner är sammansmälta och händelser uppstår på icke-definierade platser. På så vis lyckas hon undkomma censuren och få läsaren att känna traumats effekter, istället för att få dem beskrivna.

Kvinnors berättelser bestseller

Även Bai Lin tar upp ämnen som går bortom de begränsande reglerna. Hon är bland de författare som sedan 1980-talet har skrivit ur ett tydligt kvinnoperspektiv och (i en begränsad krets) varit känd för sina självbiografiska berättelser, i vilka hon skriver om sin verklighet, om självtvivel och kvinnlig, ja till och med lesbisk åtrå. 2005 kom Funü xianliaolu (fritt översatt Kvinnors muntliga berättelser) ut. I den skriver Bai Lin om kvinnors hårda villkor på landsbygden. Många fattiga människor på landsbygden tvingas flytta till städerna för att försöka försörja sig. Ofta flyttar männen, medan jordbrukarkvinnorna blir kvar och ensamma får sköta jordbruket, barnen, de gamla och sjuka. I Kvinnors muntliga berättelser återger ≈ landsbygdskvinnors innersta tankar och känslor, baserat på hundratals timmar av samtal om livet, mellan kvinnorna i byn Wangzha, i Hubei-provinsen.

Kay Schaffer, professor i genus- och socialvetenskap, och Xianlin Song, forskningsledare vid Centre for Asian Studies vid University of Adelaide, har undersökt kinesiska kvinnors skrivande från 1990-talet till idag. Enligt deras studie Women Writers in Postsocialist China har Kvinnors muntliga berättelser fått ett stort genomslag och blivit en bästsäljare. Av de till engelska översatta delarna ur boken framgår att landsbygdskvinnor lever i begränsande hierarkier som utgår från kön och geografi.

Även de kvinnor som lämnar landsbygden möts av fördomar, diskriminering, förakt och hot. Keyi Shengs Bei Mei (Northern Girls: Life Goes On i eng. övers.) är bland de verk som är skrivna utifrån egen erfarenhet. I den flyttar Xiaohong och Sijiang till Shenzhen – södra Kinas första ekonomiska zon. De tar de arbeten som de kan få: som schamponeringsassistenter, fabriksarbetare, försäljare… Överallt är de utsatta för sexuella inviter från manliga chefer. Om de avböjer riskerar de att bli avskedade, våldtagna och eller mördade, och om de accepterar riskerar de att bli gravida och tvingas till abort och eller bli avskedade. Hur de än gör görs deras kroppar till ett fördärv för deras existens.

Keyi Shengs autofiktiva roman har fått stor spridning vilket i sin tur har lett till att kvinnor har bildat internetgrupper för att rapportera om och skapa nätverk mot företagens vedervärdiga metoder.

Bai Ling och Keyi Sheng strider mot den rådande makten och den patriarkala traditionen när de belyser maktordningar i samhället. Å andra sidan följer de den kommunistiska statsmaktens retorik när de ger röst åt de breda folklagren, vilket har resulterat i att deras romaner, till skillnad från Wei Huis och Mian Mians, inte har förbjudits.

Nya perspektiv på välkänd regent

Historikern Mei Zhao har undersökt skildringar som tillhör kulturarvet och kompletterat tidigare dokumentation om Wu Zetian (624-705): den enda kvinnan som har regerat Kina med samma status som de övriga kejsarna – i en historia på över fem tusen år. Visserligen har det funnits kejsarinnor som har regerat, men en kejsarinnas status har (i det detaljrika hierarkiska systemet där alla och envar har sin bestämda plats) inte varit lika hög som en kejsares. Wu Zetian har därför fascinerat generationer av historiker och föranlett fler biografier än någon annan historisk person i Kina. Biografierna har i sin tur använts som underlag till filmer, tv-dramer och teaterpjäser, och lett till att Wu Zetian är väl känd bland de breda folklagren.

Mei Zhao lösgör regenten från de tidigare biograferna och visar att Wu Zetian klätts i många glåpord men inte återgivits som junzhu (suverän härskare), eftersom det kinesiska jun förutsätter en manlig person. Hon visar också att Wu Zetian inte heller återgivits som fullvärdig kvinna av de andra historikerna eftersom de inte har ansett att Wu Zetian uppfyller deras idé om en kvinna. Kort sagt: är hen en suverän härskare så är hen inte en (anständig) kvinna, enligt de patriarkala föreskrifterna.

Wu Zetian var mor, maka och regent. När hon blev regent bröt hon mot konventionen att kvinnan ska söka sin identifikation genom kvinnlig dygd och genom sin relation till mannen. Och under Wu Zetian fick kvinnor mer tillträde till den offentliga sfären och till poster med avgörande makt. Regenten beskrivs därför i det kinesiska kulturarvet som ”dålig”, ”icke-kvinna”, ”icke-mänsklig” och ”onaturlig person” som ”missbrukade den makt hon aldrig skulle ha haft”.

Bit för bit rekonstruerar Zhao Mei berättelserna om den enda kvinnan i Kinas historia som varit kejsare i sin egen rätt. Hon lyfter även fram regentens intresse för lingvistik – i att finna passande benämningar på företeelser i samtiden: att regenten avskaffade termen huang di (kejsare) och huang hou (kejsarinna) och ersatte de med ”himmelska kejsaren” och ”himmelska kejsarinnan” – eftersom de förstnämnda innebär att kejsarinnan står bakom kejsaren, medan de nya termerna innebär att båda står jämsides under himlen.

Bokens titel är Nüren: Wu Zetian. I Women Writers in Postsocialist China framgår det att Zhao definierar Wu först som nüren (kvinnlig person, kvinna), inte funü (fru och dotter) eller den kollektiva benämningen nüxing (det kvinnliga könet). Sedan – och till skillnad från till exempel Shuan Yang, som i sin biografi från 1996 genomgående refererar till Wu Meiniang (den förförande kvinnliga personen Wu) – använder hon Zetian som är en förkortning för zetian dadi (suverän härskare förordnad av himmelriket) och är det officiella namnet för Wu:s regeringstid.
Tack vare de autofiktiva romanerna och Zhaos biografi om Wu Zetian blir strukturerna i kvinnors liv tydliga.

Fortfarande håller sig Kinas makthavare med patriarkala förmaningar, förbjuder verk och driver smädelsekampanjer, men de kan inte hålla tillbaka kvinnors livshistorier. Med sina skildringar har kvinnor skapat ett nytt kunskapsparadigm i vilket kvinnor både är deltagare i historien och skapare av mening och betydelse.