Mitt besök vid Västra muren i Jerusalem 2014 lämnade kvar en motstridig minnesbild. Å ena sidan – den tydliga ambitionen att dela upp besökarna efter kön. Åtskild från mina vänner som visades in till den för männen reserverade platsen till vänster om mehitzan, det avdelande staketet, fick jag därför ensam följa efter kvinnoströmmarna in på den högra sidan. Å andra sidan – de praktiska sidoeffekterna av den noggranna indelningen. Väl inne på kvinnornas territorium syntes dussintals gamla och unga som lyfte upp varandra eller hade hittat något föremål att stå på för att kunna luta sig över till männens sektion och filma eller bara höra böneuppläsningarna, knappt urskiljbara på kvinnosidan, lite bättre.
I Mehitza. Seen by women har den Parisfödda konstnären och poeten Myriam Tangi i en serie svartvita fotografier utforskat denna könsuppdelning sedd från kvinnliga besökares perspektiv. Hon påbörjade sitt arbete i Ukraina 1985 där hon fotograferade det hon kunde se från kvinnornas balustrad inne i synagogan: ett panorama över freskerna och så bimahn, den plats varifrån Toran högläses. Inom ramen för projektet har hon sedan besökt en mängd olika platser där någon typ av separation mellan könen förekommit. Hon har fotograferat festivaler, ceremonier och morgonböner i länder som Frankrike, Israel och Marocko. I bilderna syns glimtar av det som den kvinnliga blicken når att se: förhängen, skärmar, avdelare utförda i sten samt skymtar av böneförrättare, siluetter av männen på andra sidan, de andra kvinnorna. Formatet är litet och intimt och visar stundtals bara detaljer, vilket förstärker upplevelsen av att, precis som de närvarande kvinnorna, inte få tillträde till helheten.
Synagoga i Jerusalem – Foto: Myriam Tangi.
Kvinnorna kan inte se allt
”Men ni kan ju inte se något!”. Kommentaren är en manlig betraktares reaktion på Tangis bilder och minnet återges i utställningstexten. Samme man fick senare höra sin rabbi förklara att kvinnorna faktiskt kan se allt, bara det att de själva inte får synas. Att så inte riktigt är fallet är bilderna ett talande exempel på. Dessutom har projektet varit ganska lätt att genomföra just på grund av den skyddade sikten – männen, inklusive böneförrättarna, är knappt urskiljbara på andra sidan mehitzan. Trots fotografiernas dokumentära art är de avbildade personerna svårdefinierade, och Tangi har utan att störa ceremonin eller korsa gränsen mellan sektionerna kunnat passera som en obemärkt iakttagare.
Projektets syfte handlar egentligen inte om att kritisera den könsbaserade uppdelningen i sig. Med sin, som Tangi säger, traditionella bakgrund har hon tvärtom alltid försvarat uppdelningen, men hon reflekterar över den och berättar om hur hon en dag överväldigades av känslor när hon insåg att hon aldrig sett en handskriven Tora på nära håll. Hon pekar i stället på andra lösningar: Sedan 1988 har aktivistgruppen Neshot HaKotel (Murens kvinnor) försökt få rätt att bära bönesjäl och själva läsa ur Toran på sin sida av mehitzan.
Synagoga i Paris – Myriam Tangi.
