För 59:e gången sammanträder Commission on the Status of Women (CSW). I fokus denna gång står Pekingplattformen, den handlingsplan för att nå framsteg i arbetet med den så kallade kvinnokonventionen som antogs på FN:s fjärde internationella kvinnokonferens i Kina 1995. Kvinnokonventionen innebär en skyldighet, för alla stater som anslutit sig till den, att avskaffa alla former av diskriminering mot kvinnor.

Sverige var ett av de första länderna att underteckna konventionen för 35 år sedan. Ändå beskrivs både kvinnokonventionen och Pekingplattformen som föga kända och relativt lite använda som verktyg för att främja kvinnors rättigheter i Sverige. När Sveriges efterlevnad av konventionen granskas vart fjärde år, och när världen varje år samlas för att utvärdera dess verkan, är det mediala intresset svalt, för att inte säga obefintligt.

Argument för lagstiftning

Även om det är svårt att göra någon konkret bedömning av hur lite känd respektive använd kvinnokonventionen faktiskt är i Sverige så går det att dra vissa slutsatser enligt Eva-Maria Svensson, professor i juridik vid Göteborgs universitet.

Hon är utredaren bakom lagförslaget om ett förbud mot könsdiskriminerande reklam, som med regeringsskiftet kan hitta ut igen ur byrålådan där det parkerades av dåvarande jämställdhetsministern Nyamko Sabuni 2008. Svenssons är en av få utredningar som faktiskt lutar sig mot kvinnokonventionen och använder den som ett argument för lagstiftning. Den antogs under hennes studietid, men var okänd även då.

– Kvinnokonventionen var ingenting som överhuvudtaget nämndes på juristutbildningen. Det tog till 1985 innan jag hörde talas om den, och då i helt andra sammanhang än juristkretsar.

Eva-Maria Svensson erinrar sig också hur svårt det var att få tag på konventionstexten på svenska, eftersom den inte gavs ut av regeringskansliet förrän 1993 i serien UD informerar. Bristen på intresse för kvinnokonventionen skiljer den från andra internationella konventioner som Sverige ratificerat.

– Den man särskilt kan jämföra med är barnkonventionen. När den antogs tillsattes snabbt en SOU (statlig utredning) för att ta reda på om man uppfyllde åtagandena. Visserligen kom man snabbt fram till Sverige gjorde det, vilket senare ifrågasattes, men barnkonventionen är ett dokument som är väldigt känt bland flertalet.

Problematiskt kvinnofokus

Den kommitté som vart fjärde år granskar enskilda medlemsstaters efterlevnad av kvinnokonventionen har i sina kommentarer till den svenska regeringens rapporter lyft fram det faktum att få verkar känna till den. Sverige har fått officiell kritik för att inte ha gjort kvinnokonventionen och dess handlingsplan mer kända – speciellt på kommunal nivå.

– Ska man ta kritiken på allvar kan man i alla fall påstå att kvinnokonventionen inte är tillräckligt känd, konstaterar Eva-Maria Svensson.

Och det finns en del troliga förklaringar som hon baserar dels på olika forskningskällor, men också hur jämställdhetsarbete bedrivs i Sverige.

– Vår idé om jämställdhet är inte kvinnobaserad som kvinnokonventionen. Därför bryter den mot vår idé om jämställdhet. Hela kvinnofokuseringen är lite problematisk. Den andra förklaringen är den svenska självbilden, att vi är världsbäst på jämställdhet och då behöver man inte prata så mycket om det.

Stark sprängkraft

Att kvinnokonventionen ses som en främmande fågel i svenskt jämställdhetsarbete bekräftas i en utredning som gjorts på kommun- och landstingsnivå. Där svarade intervjuade tjänstemän att de inte kan använda kvinnokonventionen för att försöka göra något särskilt för kvinnor då det skulle gå emot det dominerande jämställdhetsidealet i Sverige, som hellre talar om kvinnor och män än bara kvinnor. Det är väldigt problematiskt, menar Eva-Maria Svensson, och är något som kan förklara även att intresset från regeringshåll varit så lågt från början.

Idealet går tillbaka till den tid då det borgerliga synsättet, som bygger på att män och kvinnor är lika, vann över arbetarkvinnornas jämställdhetssyn – att kvinnor är annorlunda och behövs för att tillföra något annat än män.

– Likhetsidealet kom att omfattas även av socialdemokratin, det har blivit så vi tänker om relationen kvinnor och män, att vi är lika och därför har det blivit problematiskt att prata om särskilda satsningar på kvinnor.

– Sedan kan det vara så att kvinnokonventionen har sådan sprängkraft att om vi verkligen skulle ta den på allvar, skulle den bryta mot bilden av hur jämställda vi har blivit.

Diskussion som inte förs

Och faktum är att kvinnokonventionen går längre än det som oftast avses med jämställdhetslagstiftning. De anslutna ländernas åtaganden enligt kvinnokonventionen omfattar tre olika nivåer av jämställdhet. Den första nivån uppfyller de flesta länder och handlar om formellt lika rättigheter, och är inte längre ett problem i Sverige, enligt Svensson. Den andra ligger på en substantiell nivå, med sikte på att kön inte ska tillåtas styra resultat – vilket ger utrymme för krav på särskilda åtgärder, som positiv särbehandling eller kvotering.

– Redan där märker man hur det hela tiden blir kontroversiellt i den svenska kontexten. Det har inte gått att införa kvotering till bolagsstyrelser som man gjorde i Norge. Fler kvinnliga professorer är alltid känsligt, för man kan inte bygga ett ställningstagande på kön, med hänvisning till att man ska gå på kompetens. Då bortser man från
att så som det ser ut i dag inte är baserat på kompetens, utan gynnar det kön som redan har makten.

Den tredje nivån är transformativ och innebär en skyldighet att modifiera könsstereotypa föreställningar.

– Det handlar om att bygga ett samhälle som inte diskriminerar. Den verkliga sprängkraften finns i kraven på modifiera för att komma åt strukturell diskriminering. Den diskussionen förs ju inte ens. Och den andra nivån, huruvida man kan sätta in särskilda åtgärder för att rätta till en ojämställdhet, är otroligt kontroversiell bara den.

Offensiv med förhinder

Trots sina 20 år på nacken anser Eva-Maria Svensson att Pekingplattformen fortfarande måste betraktas som ett framtidsdokument. Risken för bakslag om dokumentet skulle öppnas för nya förhandlingar satte stopp för en femte internationell kvinnokonferens på regeringsnivå, som tidigare var inplanerad till jubileet.

I stället utlyste Sveriges kvinnolobby en offensiv regional konferens – Nordiskt forum – som hölls i Malmö i somras. Men det slutdokument som konferensen producerade har fått kritik från flera håll. Nu senast från Maud Eduards, professor emerita i statsvetenskap, som i sin jämförande läsning finner att Pekingplattformen bland annat har ett betydligt bredare perspektiv på våld i krig jämfört med Feministiska överenskommelser och krav. Den nordiska kvinnorörelsens slutdokument för Nordiskt Forum Malmö 2014.

Under avsnittet Fred och säkerhet anges att de nordiska regeringarna gått från att ”vara ledande i fredsinitiativ” till att i ökande grad ”fokusera” på militära insatser internationellt, vilket enligt Eduards stämmer med mönstret i övriga världen, att fredsbevarande insatser blir färre: ”Samtidigt återges okritiskt de nordiska regeringarnas syn på sig själva som ’kraftfulla främjare av kvinnors deltagande i fredsprocesser’, med reservationen att ambitionen inte förverkligats. Hur går denna ekvation ihop? Vem talar å vems vägnar i detta dokument?”
skriver hon.

Det nordiska dokumentet skulle bli en plattform för framsteg, men tycks i flera avseenden ha gått på defensiven. Vad kan det bero på?

– Den svenska jämställdhetspolitiken var väldigt radikal och vi höll oss på första position i de internationella jämförelserna i många år. Den allmänna stämningen är att nu håller det på att nedmonteras och att det gäller att hålla fast vid det som finns. Kvinnorörelsen har ett komplicerat förhållande till fokus på kvinnor. På senare tid har det varit mer fokus på vad män vinner på jämställdhet. Man vågar inte prata rakt, utan talar om att män vinner också på det här, medan kvinnokonventionen talar mer om en förändring av maktrelationer.

Eva-Maria Svensson påpekar att diskrimineringslagar är instrument för att individer ska kunna föra sin talan. Det går att driva fall där diskrimineringen sker på strukturell nivå också, men oavsett så är det enskilda individer som måste göra anspråk på icke-diskriminering.

– Kvinnokonventionen innehåller den individuella nivån, men går längre och kräver att stater vidtar åtgärder på ett helt annat sätt. Men det måste vara folk som hela tiden pratar om det och ställer de obekväma frågorna till makthavare om varför det inte händer mer. På nationell nivå tycker jag att man kan börja använda Pekingplattformen mycket mer.