Vilka mekanismer styr att vissa jobb och kompetenser blir inkluderande eller exkluderande? Sociologen Julia Orupabo blottlägger i sin bok Kvinnejobber, mannsjobber og innvandrerjobber hur det sammansatta samspelet mellan olika faktorer bidrar till en segregerad arbetsmarknad.

Sociologen Julia Orupabo forskar på Institutt för samfunnsforskning vid Oslo universitet. I boken Kvinnejobber, mannsjobber og innvandrerjobber studerar hon hur kön, klass och etnicitet samspelar på både ett missgynnade och gynnande sätt på arbetsmarknaden. Hon utgår från norska förhållanden, men det finns fog för att anta att svenska förhållanden inte är väsensskilda.

Utgångspunkten är djupintervjuer med 36 personer som valt traditionellt kvinno- och mansdominerande yrken: sjuksköterska, it-ingenjör samt det till synes könsneutrala bioingenjör. Först mötte hon studenterna under studietiden och därefter när de var klara med utbildningen och ute i arbetslivet.

Men boken handlar egentligen inte så mycket om dem som personer. Utifrån deras svar analyserar och lyfter Orupabo ut intersektioner för att belysa yrkesval och kompetenshierarkier i de tre yrkena och hur dessa påverkar personers inträde i arbetslivet. Faktorer som bland annat normer, stereotyper, självsocialisering och förväntningar styr studenternas förhoppningar att finna ett arbete och att lyckas i sina karriärer.

Normer förskjuts utan att rubba makten

Orupabo använder begreppet flernivåanalys för att synliggöra intersektionernas påverkan på yrkesval och karriär. Syftet är att visa på samverkande diskriminering, det vill säga dubbel och trippel diskriminering. Kön och etnicitet betraktas som tomma analytiska kategorier som i sig inte förklarar så mycket. De kan dock fyllas med mening, vilket Orupabo gör. Hon resonerar om det dilemma som uppstår när kategorier materialiseras i människors identiteter. Personer socialiseras in i på förhand bestämda kategorier, som exempelvis kvinna och invandrare, som i sin tur präglar den egna identiteten. Människor kan alltså definiera sig som till exempel kvinna eller invandrare utifrån den kategorisering samhället tillskriver dem. Kategorierna kan inte då ses som helt tomma.

Orupabo använder begreppen majoritets- och minoritetsbakgrund oftare än etnicitet. Det kan vara lite otympligt, men synliggör en generell maktdimension i samhället. Det är känt att personer med minoritetsposition tjänar mindre, har otryggare arbetsförhållanden och oftare blir arbetslösa än personer med majoritetsposition. Kvinnor, oavsett position, har allmänt sämre arbetsvillkor än män. Dessa data utgör en fond för Julia Orapabos studie. Social kategorisering i exempelvis statistik och empiriska studier kan synliggöra strukturell diskriminering.

Kvinnor, oavsett position, har allmänt sämre arbetsvillkor än män. Dessa data utgör en fond för Julia Orapabos studie. Social kategorisering i exempelvis statistiska och empiriska studier kan synliggöra strukturell diskriminering.

Sjuksköterskeyrket är sedan lång tid kvinnodominerat. Det är också könskodat i den bemärkelsen att kvinnor har setts som bäst lämpade för relationellt omsorgsarbete. Män som träder in i yrket bryter därmed en könsnorm. Orupabo noterar dock att en förskjutning skett. Kvinnorna hon intervjuade på utbildningen var ointresserade av det som anses vara typiskt kvinnligt. Både kvinnor och män i studien var angelägna om att söka sig till arbetsplatser som kräver en viss grad av tekniskt kunnande. Här bröt kvinnorna en könsnorm, trots att det fanns en stereotyp idé om att maskulinitet är kopplad till teknisk kompetens.

Det fanns en rangordning i synen på yrket. Att arbeta på sjukhus ansågs bättre än att arbeta på sjukhem. Patienterna på sjukhus bedömdes av studenterna ha mer komplicerade och tekniskt krävande åkommor och sjukdomar. På sjukhem handlade det mest om att mata, tvätta och torka rumpor. Det ansågs vara lågstatus och inte vad en ”riktig” sjuksköterska bör aspirera på.

En symbolisk gräns uppstod i synen på karriären som sjuksköterska. Det lågt rankade sjukhemsarbetet blir i realiteten vikt för personer med minoritetsbakgrund, oavsett kön.

Gömda strukturer påverkar arbetshierarki

Män som utbildar sig till sjuksköterska har lättare att bli ledare och få tillgång till att göra karriär i de tekniskt orienterade delarna av sjuksköterskeyrket på ett liknande sätt som i Sverige. Här träder på ett automatiserat sätt en stereotyp i kraft, att män är bättre lämpade som ledare och tekniskt kunniga.

I stort är omsorgsyrken i Norge befolkade av personer med minoritetsbakgrund, oavsett kön. Orupabo talar om att omsorgssektorn genomgår en etnifiering, på motsvarande sätt som vissa yrken i bland annat Sverige beskrivs ha genomgått en feminisering, till exempel läraryrket. Maktmässigt legitimerar underordnade gruppers närvaro – givetvis outtalat – att dessa yrken kan kvarhållas på låglönenivåer och ha låg status.

It-ingenjör är ett manligt dominerat yrke. Könssegregationen inom data- och it-teknologi har i Norge ökat sedan 1980-talet trots att avsevärda politiska insatser gjorts för att få kvinnor att söka till dessa utbildningar.

Orupabo finner att klass och kön är betydelsefulla i valet av utbildning. För vissa män är det en viktig identitetsmarkör. Utbildningen ses som en del av deras livsstil eller intresse. De har sedan barnsben grejat med datorer, och sysslat med programmering långt innan utbildningsvalet.

Denna kategori män, oavsett majoritets- eller minoritetsbakgrund, bildar en slags homosocial gemenskap. Utöver att vara ett mansdominerat yrke uttrycks också en maskulin kultur i yrkeskåren. Idén om it-ingenjör hos gruppen bygger på en stereotyp könsuppfattning; män ses som mer intresserade, lämpade och kompetenta för yrket. Över dem i rangordning stod dock visionärerna, it-arkitekterna.

Kvinnor anses ha ett brukarorienterat förhållande till datorer och it, vilket ses som ett mindre kvalificerat och ”mjukt” förhållningssätt till skillnad från männens ”hårda” dito. Kvinnor delade också den stereotypa föreställningen att män är mer tekniska. En symbolisk gräns upprättas till kvinnors nackdel. Synen på yrket som maskulint kan bibehållas.

Språkkrav var kod för ”norskhet”

Av de tre utbildningarna Orupabo undersökt framstår bioingenjör som det mest könsneutrala, men i Norge är yrket kvinnodominerat. På utbildningen fanns också flest personer med minoritetsbakgrund bland de tre utbildningarna. En del av kvinnorna såg så småningom utbildningsvalet var en inledning på en klassresa, ett mobilitetsprojekt. Studenter med arbetarbakgrund blev medvetna om klass och behövde tillägna sig medelklasskoder, något som studenter med medelklassbakgrund inte alls reflekterat över.

Även inom bioingenjörsyrket fanns kompetenshierarkier som studenterna i minoritetsposition talade om som en ”apartheidregim”. Att jobba med blodgivning är längst ner på rangordningen medan analys av biomaterial står högst.

En del av studenterna med en andra generationens minoritetsbakgrund hade föräldrar med hög utbildning. För dem föll det sig naturligt att de skulle välja att utbilda sig på universitet. Både bioingenjör och sjuksköterska sågs som utbildningar som kan fungera internationellt.

Ett antal studenter hade också en förförståelse att det norska arbetslivet är diskriminerande för personer med minoritetsbakgrund. De hade själva blivit utsatta, deras familjemedlemmar eller vänner. Någon beskrev det som att summan av alla små kränkningar bidrar till denna förförståelse.

De var medvetna om att det ofta handlade om språkbarriärer även om det aldrig sades rent ut i anställningsintervjuer. I annonser betonas ofta ”goda kunskaper i norska”. Detta döljer, skriver Orupabo, att med språkkunskaperna följer en sociokulturell kompetens gällande värderingar som ansvarsfull och pålitlig – som i sin tur ses som ”norskhet”. Någon, relativt nyanländ, med hög utbildning pekade på paradoxen med att den utbildningen inte värdesattes – medan norska staten betalar tolv års utbildning för norskfödda.

En kvinna med bioingenjörsutbildning var på många anställningsintervjuer men hade hela tiden en känsla av att hon inte passade in i vad arbetsgivaren sökte. Efter ett tag tog hon av sig hijaben – och då var det inte längre någon svårighet att få arbete. Någon med minoritetsbakgrund höll alltid en låg profil inför chefer och ledare – vilket tolkades som ointresse, trots att personen var mycket duktig i sitt arbete.

Orupabo diskuterar hur den sociokulturella kompetensen förmedlas på ett subtilt sätt. Utöver hög yrkeskompetens gäller det att behärska en etnisk norskhet för att nå framgång i arbetslivet. Förförståelsen och anpassningen till norska arbetsmarknadens koder leder till självsocialisering. Utifrån tidigare erfarenheter varierar tron på hur en kan lyckas med sina möjligheter att få arbete inom sin profession och göra karriär.

Orupabo skriver det inte, men på sikt finns risken för införlivad underskattning. Enskilda och grupper övertar omvärldens föreställningar och attityder och får en nedvärderande syn på sig själva. Det göder känslor av vanmakt.

Kvinnejobber, mannsjobber og innvandrerjobber är till formatet ganska tunn och nätt. Men den är tätt skriven, varje ord är valt med omsorg och är betydelsebärande. Den kräver sin läsare men begripliggör också hur intersektionalitet fungerar i praktiken. Den är därmed ett välkommet tillskott i forskningsfloran.