Shadé Jalali säger att anställda tjänstemän inom civilsamhället är en grupp som sällan syns eller hörs.
– Någonstans finns en idé om att de ska vara glada att de kan jobba med något de är engagerade i och de är ofta rädda att om de säger något (om sina arbetsförhållanden reds anm.) kan det förstöra för organisationen i stort.
I och med regeringens nyligen lagda budget där civilsamhället förväntas ta ännu större plats i samhället är det viktigt att inkludera de anställda, att erkänna att de finns anser Shadé Jalali.
Avsaknaden av de jämställda och demokratiska strukturer på arbetsplatsen som enkätdeltagarna i #hållbar feminism uppgav att de behöver, är direkt kopplade till finansieringen av den ideella sektorn menar hon.
– Det finns inga pengar till att gå på kurser för att bli en bra arbetsgivare, eller ens för att lära sig vad det innebär att vara en bra arbetsgivare, alla pengar går till verksamhet.
Även önskan om tryggare anställningsform inom den ideella sektorn kan kopplas till finansieringen av densamma menar Shadé Jalali.
– Självklart ska man även inom civilsamhället ha trygga jobb och veta var man jobbar nästa månad.
Hon menar att det ofta syns redan i rekryteringsprocessen att det är brist på ekonomiska resurser hos många av de ideella organisationerna. I annonser kan det stå 60 procent tjänst men när uppdraget beskrivs så är det uppenbart att det är omöjligt att utföra inom den tidsramen.
– Ytterst läggs då ansvaret på den anställde, att själv se till att arbetet utförs men även reglera sin arbetstid, oftast finns ingen arbetsgivare på plats som kan se till att den anställde inte går in i väggen.
Att de anställda tar stort ansvar, inte bara för sitt arbete, utan för arbetsplatsen märks tydligt i enkäten #hållbar feminism där ”brist på ekonomiska resurser på mitt arbete” anges som en av de tre mest grundläggande anledningarna till utmattning.
Shadé Jalali påpekar också att arbetet för ökad jämställdhet och feminism i sig är tufft, för både anställda och aktivister, och att de därför behöver mycket stöd, av sin närmaste chef, styrelsen eller andra.
– För att kunna ta de smällar som kommer att komma, och kunna känna att det går sakta, sakta framåt.
Låg lönenivå vanligt
Shadé Jalali lyfter även den låga lönenivån som ett problem för anställda inom den ideella sektorn, och berättar att bidragsgivare hört av sig och reagerat på att de anställda vill ha, eller har fått, marknadsmässiga löner. Något som stämmer väl överens med svaren i #hållbar feminism, där brist på ekonomiska resurser som privatperson angavs som en av topp tre orsakerna till utmattning.
För att komma tillrätta med problemen vill Shadé Jalali se att regeringen förtydligar arbetsgivaransvaret gentemot civilsamhället och förändrar finansieringen så att den blir långsiktig och riktad mot hela organisationen, inte som nu mot enskilda projekt.
– Finansieringen kan till exempel grundas på verksamhetsplanen och sedan ska organisationen själv kunna avgöra vad som behövs göras.
Ett nytt bidragssystem skulle dessutom göra organisationerna friare i sitt arbete och inte per automatik styra in verksamheten på sådant som regeringen vill ha hjälp med. Innovationstänket skulle bli mindre hämmat menar Shadé Jalali.
– Civilsamhället ska vara självständigt men samtidigt en konstant samtalspartner för regeringen.
Som svar på frågan om inte den ideella sektorn kan förlora sin särart och legitimitet om fokus riktas från verksamhet och ideellt aktiva svarar hon:
– Det ideella engagemanget är konstant, det är inget som minskar eller ökar på grund av antalet anställda.
Kommentarer från anställda inom ideell sektor i enkäten
Problemen för mig var att jag som feminist anställd i en feministisk organisation förväntades vara tacksam över att få jobba där och därmed acceptera dåliga personalvillkor och att inte skilja på arbete och privatliv (vi skulle alltid vara aktivister och därför alltid jobba). Maktspelen, härskarteknikerna och de oklara strukturerna var vad som gjorde mig utbränd.
Feministiska organisationer med anställda (företrädesvis kvinnor) verkar tyvärr ha en tendens att förstärka traditionellt kvinnliga roller som att uppoffra sig till varje pris, inte erkännas grundläggande trygghet och rättigheter internt som anställd och låga löner/dålig löneutveckling.
Utmattning är på väg att bli det normala när en arbetar i (kvinnodominerade) människovårdande yrken.
Det motstånd som uppstår när man påtalar strukturer, eller bara råkar nämna att man är feminist, resulterar i starka reaktioner mot en som människa. Man får alltså ta emot olika former av våldsamhet hela tiden (med allt vad det gör med en), samtidigt som man ska fortsätta ta hand om andras reaktioner i kampen med att förändra deras synsätt och därmed strukturer. Det i kombination med bristande strukturer (i den egna gruppen) för skickligt stöd kan leda till utmattning eller cynism. Jag önskar egentligen att vi som arbetar med förändringsarbete, oavsett om det är feminism, antirasism eller hbtq – fick handledning i stil med det som terapeuter eller andra som arbetar med människor i kris får.
