Diskrimineringsombudsmannen (DO) driver ett ärende där en kvinna som remitterades till en läkare inte hade några invändningar mot att undersökas av honom vid besöket. Av religiösa skäl valde kvinnan dock att inte ta läkaren i hand, utan lade i stället handen mot sitt bröst och nickade som hälsning. Detta kunde inte läkaren acceptera, han läxade upp kvinnan och vägrade sedan att genomföra undersökningen, enligt DO-anmälan. Hässleholms tingsrätt ansåg att läkarens vägran var diskriminering. Efter överklagande valde dock Hovrätten över Skåne och Blekinge att fria läkaren. Hovrätten menade att DO inte kunde visa att den uteblivna läkarundersökningen hade samband med kvinnans religion eller etniska tillhörighet.

– Hovrätten gick aldrig in i den rättsliga frågan utan ansåg att det inte fanns tillräcklig bevisning. DO har överklagat till högsta domstolen där vi menar att hovrätten har krävt för mycket i bevishänseende. Det ska ju finnas en bevislättnad i diskrimineringsmål, konstaterar Martin Mörk, chef för DO:s processenhet.

Det finns dock ett redan avgjort fall från 2010 om en arbetsförmedling som stängde av en arbetssökande från arbetslöshetsstöd för att han vägrade hälsa genom att ta i hand.

Varför valde DO att driva dessa två fall gällande handskakning?

– DO är en statlig myndighet och vårt ställningstagande är ett rättsligt ställningstagande. Vi tillämpar diskrimineringslagen. I lagen finns ett förbud mot diskriminering kopplat till religion. Utgångspunkten i diskrimineringslagen är inte någon objektiv bedömning av vad en viss religion föreskriver. Utan det handlar om huruvida den personen som har diskriminerat tror att det finns en sådan koppling till religion. Om en arbetsgivare exempelvis tror att en viss klädsel är kopplad till islam eller en annan religion och därför särbehandlar någon negativt, omfattas det av diskrimineringslagen.

– Om en kvinna bär huvudduk men inte av religiösa skäl och diskrimineras på grund av att hon uppfattas vara muslim, omfattas det alltså av diskrimineringslagstiftningen. När det gäller handskakningen kan man resonera på samma sätt. Man kan säga att diskrimineringslagen skyddar enskilda mot att behandlas sämre för att de är till exempel muslimer eller förmodas vara muslimer. Genom det skydd som diskrimineringslagen ger, skyddas också religionsfriheten i Sverige. Målen är viktiga eftersom de kan tydliggöra vad gränsen för det skyddade området ska dras.

Var går religionsfrihetens gränser? När krockar diskrimineringslagen och krav på likabehandling?

– Du får inte behandla någon sämre, det är kontentan, och det är det som är avgörande för bedömningen. För att kunna utöva religionsfrihet måste man öppet kunna uttrycka sin religion i samhället och inte hindras från att delta i samhällslivet. Religionsfriheten handlar inte bara om rätten att tro på vad man vill, utan också att kunna uttrycka sin religion på olika sätt, bland annat genom klädsel och sedvänjor.

– Syftet med skyddslagstiftningen när det gäller just religion har att göra med en historia av förföljelse i Europa och världen att göra, förföljelse av just individer som tillhör olika religiösa minoriteter. Skyddsbehovet har uppstått just eftersom dessa individers livsval och levnadssätt uppfattas som avvikande och kanske till och med som stötande. Det finns därmed ett tryck på anpassning till den rådande majoritetens normer. Och man kan säga att ju mer stötande uttrycken för religionen framstår i majoritetssamhällets ögon, desto starkare blir kraven på anpassning. Oftast handlar det om kläder, matvanor eller sedvänjor eller andra synliga avvikelser som kan ses som en ovilja till anpassning och därmed ge skarpa reaktioner. En sådan reaktion är diskriminering och det är där vi kommer in i bilden. Diskrimineringslagstiftningen, och för övrigt även Europakonventionen och regeringsformen, ger ett skydd mot orimliga krav på anpassning. Sedan blir det en rättslig fråga om vad som är rimligt eller inte och det är ofta beroende av situationen.

Om en man vägrar skaka hand med mig fast han skakar hand med mannen bredvid mig på ett möte, kan jag säga då att hans religionsfrihet kränker jämställdhetsprincipen?

– För det första måste mannen ha en viss position i förhållande till dig för att det ska omfattas av diskrimineringslagen. Diskrimineringslagen föreskriver bara ett skydd inom vissa samhällsområden som varor och tjänster, arbetslivet, bostad, skola, utbildning med mera. Om mannen till exempel skulle vara din arbetsgivare omfattas hans agerande. Och om han bestämt markerar att han inte alls vill hälsa på dig som arbetstagare, ja då kan du ha utsatts för trakasserier. Vi har inte prövat någon sådan fråga ännu, men det kan inte uteslutas att vi kan få skäl att göra det. Om han däremot hälsar fast på ett annat sätt, anser vi att du inte har missgynnats, du har blivit hälsad på i alla fall. Enligt vår bedömning bör man kunna tillåtas att hälsa på personer på olika sätt. Man ska inte tvingas hälsa på ett visst sätt för att kunna få vård, bostad eller ett arbete till exempel. Sedan kan det ju förstås finnas arbeten där beröring av personer av motsatt kön krävs, och då kan det göra att man inte kan få arbetet av det skälet.

– Vår bedömning beträffande handskakning och hälsning är att så länge man hälsar på alla på ett respektfullt sätt omfattas man av lagens skydd. Däremot om man markerar och inte alls hälsar på personer av motsatt kön, är det inte något som vi ser att lagen skyddar. Men det är viktigt att poängtera att frågan är inte avgjord utan föremål för rättslig prövning.

När det gäller politiska partier, kan en som utesluts från ledningen eller inte väljs till ledande poster på grund av utebliven handskakning DO-anmäla fallet?

– Den typen av val inom partier och liknande omfattas inte av diskrimineringslagen i sig. Det är en skillnad mellan politiska uppdrag och en anställning. DO tittar på om man har nekats till exempel arbete eller vård av skäl som har samband med religion.

Om människor på grund av klädsel eller sedvänjor utesluts från till exempel politiska uppdrag, och det i längden går emot ambitionen att alla oavsett religion ska kunna vara delaktiga i det politiska livet, skyddas inte detta av lagen?

– Det blir mer en fråga om tolerans och intolerans i samhällslivet. När det gäller handskakningsfrågan, är det ganska tydligt att det finns olika politiska uppfattningar i saken. Vi har hand om den rättsliga frågan och för vår del handlar det om lagen tvingar till exempel en arbetsgivare att anställa någon som agerar på ett sätt som hon kanske ogillar. I praktiken sker en avvägning mellan arbetsgivarens intresse att inte behöva tolerera ett uttryck för en viss religion, och den enskildes rätt att uttrycka sin religion trots att det väcker negativa känslor hos andra. Man kan sägas att det rättsliga skyddet fastställs utifrån en bedömning om vem som ska behöva anpassa sig till vem. Och när det gäller handskakning är frågan ännu inte avgjord i högre instans.

Kan statsministern DO-anmälas för hans uttalande att ”I Sverige skakar vi hand”?

– Nej, statsministerns uttalande omfattas inte av lagen. Dessutom har vi ju åsikts- och yttrandefrihet att ta hänsyn till. Det är viktigt att vi som statlig myndighet inte föreskriver vad man ska tycka om detta med handskakning.

– Religionsfrihetens kärna är att det inte ankommer på staten att uttala sig om vad som är rätt eller fel i de här sammanhangen, eller om något följer en religion eller inte. Vår bedömning är att den enskilda, till exempel kvinnan som vägrades undersökning, har rätt som alla andra att hänvisa till religion när hon inte skakar hand med en läkare av motsatt kön. Vi anser ju att man som patient skyddas av diskrimineringslagen i den situationen och inte ska behöva skaka hand för att få vård. Sedan är det som sagt också en fråga om bevisning om vad som verkligen hände i undersökningsrummet, och den frågan är inte heller avgjord.

Är lagarna som vi har i Sverige tillräckliga för den situation som vi befinner oss i, med tanke på att nya invånare med islam som religion kan diskrimineras för saker de anser ingår i deras religionsfrihet?

– Det återstår att se, att lagarna ser ut på ett visst sätt på pappret betyder inte att de kommer att tillämpas på det sättet. Det är tillämpningen av lagarna som är avgörande. Ett skäl till att DO driver frågan om handskakning är att den i grund och botten handlar om var gränsen sätts. Det finns praxis från Europadomstolen som gäller Frankrikes förbud mot att täcka ansiktet, som bland annat omfattar kvinnor som bär burka och niqab. Europadomstolen har ansett att den franska staten har rätt att upprätthålla förbudet med hänvisning till intresset att vi ska kunna leva tillsammans och som en del av det se varandras ansikte. Man kan säga att det finns ett skydd, men de närmare gränserna för hur det skyddet ska se ut, de är i dagsläget oklara. Någonstans måste enskilda ha utrymme att uttrycka sin religionsfrihet. Om ett samhälle ska präglas av tolerans på det sätt som förutsätts av Europadomstolen, måste det också finnas ett utrymme för det som ogillas. Annars är det meningslöst att överhuvudtaget tala om tolerans. Frågan är bara hur stort det utrymmet är. Handskakningsfrågan får i det ljuset en särskild sprängkraft eftersom den innehåller frågan om förhållandet mellan könen, fysisk beröring, religionens plats i samhället och därtill dagsaktuella frågor om integration och assimilering. Samtidigt är det viktigt att förstå att det finns andra problem kring diskriminering av muslimer än det som kopplas till handskakning, och att det bara är vissa muslimer som gör en sådan tolkning av sin tro.

DO valde att inte representera en barnmorska som vägrade utföra abort på grund av sina religiösa övertygelse. Varför?

– Hennes religiösa intresse att inte utföra uppgiften kunde enligt vår bedömning inte försvaras i ljuset av det allmänna intresset att tillhandahålla aborträtten. Skyddet är inte obegränsat, staten har rätt att införa begränsningar, men de ska vara rättfärdigade och de ska vara proportionerliga. Det ska finnas tillräckligt starka skäl.

Ett fall i Frankrike som gick till Europadomstolen gällde en socialsekreterare anställd på ett sjukhus som ville bära huvudduk men inte fick. Detta eftersom en statsanställd enligt den franska staten ska förmedla statens sekularism. Europadomstolen godtog statens krav med hänvisning till att Frankrike har ett intresse av att behålla en sekulär sfär kring staten. Frågan om förhållandet mellan religionsfrihet och till exempel när arbetsgivaren kräver att den anställda utför uppgifter som går emot ens tro eller klär sig på visst sätt har uppmärksammats även i Storbritannien som har starka antidiskrimineringslagar. Martin Mörk, chef för DO:s processenhet, förklarar dessa fall.

– I Storbritannien handlar det om fyra avgörande mål. Två fall med personer som ville bära kors på arbetet och två fall gällde kristna som inte ville utföra arbetsuppgifter gällande homosexuella. Beträffande korset fick en kvinna som arbetade på British Airways rätt att bära sitt kors trots att det stred mot flygbolaget klädkod, men sjuksköterskans rätt kunde begränsas eftersom korset kunde vara problematiskt ur hygiensynpunkt och orsaka skador. En äktenskapsförrättare som vägrade viga samkönade par fick avslag eftersom skyddet mot diskriminering av homosexuella ansågs väga tyngre. Och på samma sätt var det för en parrådgivare som inte ville ge råd till samkönade par. Fallen visar att det ofta måste ske en avvägning mellan olika intressen.