Elsie Johansson föddes 1931 in i ett kärlekslöst äktenskap i Vendels socken i Uppland. I boken uppehåller hon sig länge vid uppväxten präglad av fattigdom och den kärlekslösa relationen mellan hennes föräldrar, vilken hon beskriver som en lång livstragik som kom att bli hennes livs mest gnagande tankeobjekt.
”Det tycks inte ha funnits tillstymmelse ens från allra första början. – Jag vart så illa tvungen. Det var vad hon sa. Det låg som ett flätsår. Ungar och flyttlass och avbetalningsköp. Blåslit och löning och halvliterskvällar. År till år till år Av det utmätta livet.”
ur Potatisballader
Kvinnan blev på smällen och gifte sig, så illa tvungen. Och några chanser att lämna fanns inte. För som Elsie Johansson skriver ”makten satt i plånboken, hur tunn den än var”. ”Akta da”, fick hon höra av sin mamma otaliga gånger under åren.
Trots att sexualiteten var ful och otäck och aldrig omtalades annat än som ”det där”, så hade hon visst förstått. Men ändå fick hon syn på sitt eget 30- och 40-tal på ett nytt sätt när hon många år senare läste Gunilla Thorgrens bok Ottar och kärleken, om journalisten och sexualpolitikern, Elise "Ottar" Ottesen-Jensen, som 1933 bildade Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU). Särskilt kunnig om kampen för kvinnans rätt att själv bestämma över liv och kropp eller intresserad av politik hade hon aldrig varit och därför inte heller sett helhetsbilden så klart tidigare.
Hon konstaterar dock att den som själv har erfarenhet och upplevt inifrån vet att det vill mycket till för att en ostöttad människa ska mäkta med att styra sitt eget öde.
Ändå är det i Elsie Johanssons liv kvinnorna som har stått för styrkan.
Som ung läste Elsie Johansson böcker för brinnande livet, om de fanns att tillgå vill säga. Hon gick dessutom, som tioåring, utan föräldrarnas vetskap med i Missionen. Hon hade blivit frälst. Genom sitt frikyrkliga engagemang fick hon möjlighet till fördjupande studier, att analysera och ta del av ett intellektuellt ifrågasättande.
Frikyrkan var under den här perioden i svensk historia ”rebellen som lyfte småfolket”. I alla fall sammanfattar Anneli Jordahl frikyrkornas roll som motor för organisering, demokratisering och intellektuell och retorisk bildning tillgänglig för enkelt folk i boken Att besegra fru J (2006). Så även för Elsie Johansson.
Vägen ut ur fattigdom gick via engagemanget i Missionen, böckerna, mammans muntliga berättande och en lärarinna som såg till att hon fick studera vidare och ta realexamen i Uppsala. Efter det tog livet vid. Hon blev kär, gifte sig och bestämde sig för att inte studera vidare utan istället börja arbeta. Författardebuten kom 1979 med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. Då var hon 48 år, hade varit gift i nästan trettio år och jobbat som posttjänstekvinna nästan lika länge. Men hon var förberedd - ett flöde av ord, berättelser och grubblerier hade under åren formats i tanken.
Det stora genomslaget fick hon med Glasfåglarna (1996), den första boken i den delvis självbiografiska Nancytrilogin om en arbetarflickas uppväxt i marginalen under 1930- och 40-talet. Efter det har hon ofta beskrivits som vedspisbesjungare.
Att gräva i sitt inre
Läsarna strömmade till. Det fanns ett uppdämt sug efter att läsa berättelser från fattigsverige. Många kände igen sig och drömde sig tillbaka andra ville lära sig mer om sina familjers historia.
Äktenskapet, som visserligen med tiden gav materiellt välstånd, var sårigt och utmattande. Skilsmässan dröjde, men vid 72 års ålder, efter 55 års äktenskap, blev den ett faktum.
I dag lever Elsie Johansson i en nyinredd lägenhet, i princip helt utan spår av det gamla. Trots utvecklingsresan hon har gjort – för klassresan, vilken otaliga tillskriver henne, vill hon protestera mot, eftersom hon anser den både förenklande och jämnstruken. ”Jag har inte gjort någon paketerad klassresa!”, esklamerar hon – har känslan av utsatthet aldrig lämnat henne. Hon har genom livet fortsatt att be om ursäkt, att förklara sig. Att känna skuld.
Men under arbetet med biografin bestämmer hon sig för att, en gång för alla, göra upp med skuldkänslan. Hon sållar. Bort försvinner studierna, att just hon fick läsa vidare medan de övriga syskonen alla blev pigor eller drängar i unga år. Inte heller handlar det om materiella ting eller pengar för det fanns ju inga. Utan hon ser sig själv, individen, som problemet.
Hon konstaterar att hon var annorlunda helt enkelt, men att hon samtidigt fick utrymme att vara det. Det som pågick i tankevärlden kunde hon inte dela med någon och blev därför ensam och utanför.
Det är så här hennes skrivprocess ser ut. Hon gräver i sitt inre. Det handlar inte om någon inspiration som kommer till under skrivandet. I stället väger hon varje ord på guldvåg.
En dag fick Elsie Johansson ett läsarbrev undertecknat Astrid Lindgren. Hon kunde inte tro att det verkligen var från den stora författarinnan och bad en vän undersöka om det stämde att Lindgren bodde på avsändaradressen. Först efter att ha fått det bekräftat skickade Johansson ett tacksvar. Nästa brev som kom inleddes med orden: ””Till den riktiga Elsie från den riktiga Astrid!” Minnet av denna händelse gav upphov till bokens titel.
Själv blir Elsie Johansson lätt uttråkad av att läsa detaljerade beskrivningar från andras liv, och inte minst, av alla namn på personer som omger huvudpersonen och som ofta figurerar i just biografier. Det är också anledningen till att jag i vanliga fall inte läser biografier inser jag i samma stund som henne ord kommer till mig. Återigen lyckas hon sätta ord på en tanke jag har och får mig att vilja läsa mer, att förstå mer, inte minst om mig själv.
Just denna, hennes förmåga att formulera tankar och känslor i ord på ett sätt som etsar sig fast långt utöver själva berättelsen gör hennes författarskap så tilldragande och betydelsefullt. Och därför är även det här en biografi att glädjas över.
