I dag, fredag, disputerar Julia Bahner med avhandlingen Så nära får ingen gå? En studie om funktionshinder, sexualitet och personlig assistans. Christine Bylund har läst och konstaterar att den berör ”frågor som i högsta grad är funktionshinderpolitiskt sprängstoff – vem har rätt till sin sexualitet, hur möjliggör samhället för det? Och framförallt, vems sexualitet kan regleras i en policy”.
Julia Bahners avhandling Så nära får ingen gå? En studie om funktionshinder, sexualitet och personlig assistans undersöker sexualitet, funktionalitet, makt och professionalitet. Avhandlingens syfte är att undersöka hur assistansanvändare, assistenter, chefer i olika assistansverksamheter,men även Socialstyrelsen och funktionshinderpolitiska ungdomsförbund, förhåller sig till sexualitet, både som praktik och policy.
Bahner menar att sexualitet och normbrytande funktionalitet ses som kulturella och kroppsliga tabun och att samhället, media och enskilda personer har svårt få ihop bilden av en normbrytande funktionalitet och en möjlighet och vilja till sexualitet. Personer med normbrytande funktionalitet porträtteras därför växelvis som köns- och sexualitetslösa eller som personer med överdriven eller pervers sexualitet. Samtidigt menar Bahner att rätten till sexualitet är att betrakta som en medborgerlig rättighet och att den därför bör kunna tillgodoses inom ramen för rätten till personlig assistans. Men hur görs det?
Frågor om sexualitet och funktionalitet riskerar påfallande ofta att enbart hamna i diskussioner om rätten till specifika tjänster för att kunna utöva sin sexualitet, och hur dessa i sådana fall bör organiseras, men sällan om hur rätten och möjligheten till sexualitet och personliga assistans fungerar i praktiken för assistansanvändare och deras assistenter. I flera olika artiklar byggda på intervjuer med assistansanvändare, assistenter och chefer i olika assistansbolag och analyser av policys och handböcker har hon undersökt hur sexualiteten upplevs, förhandlas om och diskuteras i det praktiska arbetet för assistansanvändare och assistenter. Bahner menar att en strukturellt sanktionerad tystnad, kopplad till funktionsmaktordnings idé om personer med normbrytande funktionalitet som könslösa, råder och att den kraftigt begränsar möjligheterna till att bli erkänd som sexuell varelse och kunna utöva sin sexualitet.
Tomrum och tystnad
I analyserna blir uppfattningar om professionalitet mycket viktigt. Eftersom assistans handlar om självbestämmande och makt över eget liv är det också svårt, om inte omöjligt att skapa generella professionella riktlinjer för assistenter utanför just detta – att möjliggöra självbestämmande. Tillsammans med funktionsfullkomliga normer som beskriver personer med normbrytande funktionalitet som hjälplösa och i behov av vård och professionell styrning från någon utomstående är det lätt att återskapa dessa normer i assistansrelationen genom att inte låta assistansanvändaren själv skapa de riktlinjer för professionalitet som hen behöver. Professionalitetsproblemet riskerar inte bara att utmåla assistansanvändaren som passiv mottagare utan hänger också samman med frågor om vad som är professionellt och arbetsmiljömässigt försvarbart när de rör frågor om sexualitet.
Är det professionellt eller oprofessionellt att prata om sexualitet i arbetet som assistent, eller som assistansanvändare? Vad kan assistansanvändaren förvänta sig av sin assistent och vice versa? Bristen på generella riktlinjer kopplade till en förståelse av asisstansanvändaren som någon som i funktionsmaktordningens ögon inte kan vara garant för professionalitet i sitt eget liv, skapar det tomrum och den tystnad som Bahner beskriver.
Därför är det mycket befriande att läsa olika assistansanvändares tankar och beskrivningar av hur de använder sin assistans för att får möjlighet att utöva sin sexualitet. Som i all form av assistans inte utan problem eller förhandling, men ändå.
Jag tänker att sexualitet i hela vårt samhälle är en fråga som anses vara privat och att det inte heller är annorlunda för personer som använder assistans. Att en därför inte talar högt eller offentligt om sitt sexliv som assistansanvändare, kan också betyda att det inte för den skull är obefintlig utan precis som de allra flestas, en privatsak.
Inte bara i sovrummet
Bahner beskriver träffande hur funktionsmaktordningen i samhället och funktionsfullkomliga normer om kön och sexualitet försvårar för personer med normbrytande funktionalitet att utöva sin sexualitet. Här skulle jag ha gärna sett ett utökat resonemang. Hur påverkar till exempel otillgängliga barer och restauranger och bristande välfärdslösningar rätten till att utöva och forma sin sexualitet?
I avhandlingen finns en tendens att beskriva personlig assistans som en insats som främst utförs i hemmet. Men assistansen är grunden för att kunna röra sig i samhället, studera eller arbeta, även de platser där sexualitet är ständigt närvarande och där sexuella relationer ofta inleds. Normer och sexualitet och funktionalitet och dess kopplingar till relationen mellan assistansanvändare och assistent genomsyrar därför hela samhället, inte bara sovrummet.
Avhandlingen undersöker inte bara personliga och intima frågor, utan frågor som i högsta grad är funktionshinderpolitiskt sprängstoff – vem har rätt till sin sexualitet, hur möjliggör samhället för det? Och framförallt, vems sexualitet kan regleras i en policy?
