Det som slår mig mest är dansen. Jag kan ingenting om dans. Jag brukar inte se koreografin i föreställningar, men detta känns inte som en koreografi utan som en efterfest, befrielse. Karaktären JT Leroy äger scenen och sin kropp (underbart skådespelad av Helena Sandström Cruz), men hen äger med en slags ömhet, det är denna själva njutningen i att existera som framstår som kaxig. Det är en vacker och träffande bild för den rörelse som brukar sammanfattas som queer, som svarade på hbtq-rörelsens integrerings- och respektablitetsstrategier med skam, revolt, och – inte minst – njutning.
Den amerikanska författaren JT Leroy blev snabbt en fenomen. Ett fenomen som både fångar den nyliberala konsumtionsströmningen i queerrörelsen, men också den enorma och revolutionära längtan som fanns i början av tvåtusentalet efter att få sluta vara ”normala” och ändå ha rätt att leva. Berättelsen om vem författaren var, en könsöverskridande ung människa som sålt sex med sin egen mamma som hallick, konsumerades vilt av den svenska hbtq-rörelsen som ännu inte hade behandlat transfobin, klassojämlikheter och respektabiliteten som präglade den. Denna konsumtion fångas vackert på scenen genom röster som nostalgiskt minns tiden för fenomenet: Å ena sidan exotism, njutning över att konsumera den konstiga och lidande andra. Å andra sidan desperat igenkänning och projektion, en dröm om en annan hbtq-identitet.
Röster utan kroppar är intressanta. Utan att jag ”ska” göra det blir det lätt att jag tänker att det är vita cis-queers i mellanskiktet som pratar. En referens till hiphop gör mig glad – jag tänker att det kanske kan finnas en annan kropp bakom den referensen. När det talas om ”vi” och ”vårt” är det svårt att inte fundera på vem som ingår där. Vilket ”vi” är det som har möjlighet att känna nostalgi?
Ibland förekommer interna Stockholmsreferenser, caféer, saker som alla ”coola” hade koll på då, och det kan kännas något tröttsamt, eller gjort. Men samtidigt finns det verkligen, ibland mellan raderna, ibland utskrivet, en vilja att prata om klass, transfobi och normer, ett hopp om en mer inkluderande hbtq-rörelse.
Och det gör mig glad, detta stycke av levande kulturhistoria som skrivs både genom föreställningen men också av publiken, som skrattar, känner igen sig, queera människor som sällan får vara vi med berättelsen om tiden. Jag minns, även om jag inte var där. Men jag minns känslan av att ta tillbaka det skamliga, jag ser den och känner den när JT Leroy dansar, jag blir så sugen på att dansa själv.
JT Leroy visade sig vara någon annan. Istället för en trasproletär transperson var kroppen en uppdiktad persona, regisserad av Laura Albert som egentligen skrivit böckerna. Ännu en gång används alltså transkroppen av ciskroppen. Samtidigt som Leroys närvaro antagligen gjorde transkroppen lite mera möjlig och levbar.
Föreställningen övergår till en fråga om autenticitet – den briljanta Sandström Cruz visar på det barnsligt fantastiska med skådespeleri, på en sekund byter hon kropp och spelar rollen av Albert, en stressad författare. Det är roligt men inte ironiskt, allting är rörligt, men ändå sant. Alla berättelser gör ont: Alberts, JT Leroy, rösterna som minns stjärnan. Det är på riktigt. Det är ett försvar för att konsten, kanske mer än sanningen, också kan prata om det riktiga. Det är vackert. Det är en tro på estetik, som jag kanske inte alltid delar, men som jag ibland kan drömma om att tro på. Det är ett minne av ett queert liv, fångat genom bilden och fantasin av en kaxig och trasig tonårings revolutionära dans.
