Claes Ekenstam disputerade med avhandlingen Kroppens idéhistoria: Disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 1750-1950, där han utforskade hur olika föreställningar och normer präglat människan i västvärlden. Därefter har han skrivit en rad artiklar om mansforskning men också verkat inom det psykologiska fältet. Ett bidrag som blev särskilt uppmärksammat var En historia om manlig gråt i antologin Rädd att falla: Studier i manlighet från 1998.
Vi stöter då och då på varandra på cykelbanan på väg till våra respektive jobb, Claes Ekenstam och jag. I regel pratar vi om genusforskning och på senare tid har han ofta kommit in på forskningen om våld mot män i nära relationer. Jag har frågat: när är rapporten klar? Nu är den klar och heter Den mennlige smärte - menns erfaringer med vold i nære relasjoner. Rapporten är gjord på uppdrag av Barne- ungdoms- og familiedirektoratet (Bufdir), den norska motsvarigheten till socialdepartementet. Claes Ekenstam har haft ansvaret för den del av undersökningen som handlar om män som utsatts för incest och sexuella övergrepp i barn- och ungdomsåren. Hans kunskaper om mäns kroppar och själsliv samt hans psykoterapeutiska erfarenheter var centrala i arbetet. Övriga medarbetare i studien är genusforskaren Jørgen Lorentzen, samhällsanalytikern Pia Dybvik Staalesen och projektledare var Marianne Inèz Lien. Utöver de kvalitativa intervjuerna innehåller rapporten en litteraturstudie och översikt av förekomsten av våldet.
En fråga kring vilket det saknas kunskap
Varför skulle den här rapporten göras?
– Norge har ett väl utbyggt nät av krisjourer och en medveten politik om att de ska finnas för kvinnor, män och barn. Det finns tre typer av jourer: krisjourer, familjevärnet – en slags parrådgivning – och centrum för personer drabbade av incest och sexuella övergrepp. Bufdir ville veta var hur dessa fungerar för män. De söker hjälp i mycket mindre grad än våldsutsatta kvinnor. Dels ville direktoratet veta hur våldet ter sig, dels om män känner till krisjourerna och hur bemötandet där ser ut. Hur det fungerar för kvinnor har man bra koll på men det fanns en känsla av att det fungerar mindre bra för män.
Vad överraskade dig mest i arbetet?
– Det är nog att det verkar vara såpass vanligt att män utsatts/utsätts för incest och sexuella övergrepp. I förhållande till kvinnors utsatthet är det inte jättevanligt men jag tror att mörkertalet är stort. Vi vet att under 2015 sökte 2 565 personer hjälp på centrum mot incest och sexuella övergrepp på de 22 orter där de finns. Vissa var anhöriga men av de som utsatts var 16 procent män och 84 procent kvinnor.
Hur vanligt är våld mot män i nära relationer?
– Det är svårt att slå fast något om hur vanligt det är. Ett problem är hur informanter tillfrågas. Ibland är frågan om de upplevt våld under det senaste året. I andra fall ställs frågan om de upplevt våld i en parrelation under sitt liv. I den senaste norska studien från 2014 tillfrågades informanterna om de upplevt våld i en heterosexuell parrelation under livsförloppet. De siffror den visar är att 17.1 procent kvinnor och 17,2 procent män upplevt våld i en heterosexuell parrelation under livet. Ett annat problem när man jämför studier är att olika definitioner på våld används. Därför är det vanskligt att säga exakt hur frekvent det är.
– Vid våld i samkönade relationer är det också svårt att precisera förekomsten men i de studier vi tittat på går det att utläsa att mellan 5-10 procent män i samkönade relationer har utsatts för våld av en partner. Vi har dock koncentrerat vår studie på att undersöka hur våldet och sexuella övergrepp ser ut som fenomen och rapporten är av berättande karaktär.
Fortfarande en fråga om makt och strukturer
Mäns våld mot kvinnor är det dominerande begreppet, åtminstone i Sverige, när det gäller våld i nära relationer och politiken utgår från ett strukturellt könsmaktsperspektiv. I rapporten använder ni begreppet intimterrorism. Terrorism är ett hårt ord. Kan du förklara vad det innebär i det här sammanhanget?
– Sociologen Michael Paul Johnson har utvecklat fyra begrepp för huvudtyper av våld i nära relationer: situationellt partnervåld, intimterrorism, våldsamt motstånd och ömsesidig våldskontroll. Utifrån vårt material passar intimterrorism för att beskriva systematiken och kontrollen i de berättelser om våld vi har mött. Johnsons utgångspunkt är ett könsmaktsperspektiv och han definierar intimterrorism som en relation där en partner brukar grovt fysiskt och/eller sexuellt våld med olika kontrollstrategier som har till syfte att dominera partnern. Ordet terrorism betonar det allvarliga i partnervåld. Dock nyanserar vi Johnsons traditionella könsmaktsteori utifrån den erfarenhetsbaserade kunskap vår rapport pekar på.
Jag funderade just på att ni är nere på individnivå. Finns risken att det strukturella tappas bort och att våldet individualiseras?
– Nej, vi menar att det strukturella perspektivet snarare fördjupas. Den feministiska utgångspunkten präglar våldsforskningen, har gjort så länge, och vi motsäger inte det. På senare år har genusteori och könsmaktsperspektivet både breddats och nyanserats, exempelvis med queera teorier och intersektionalitet. För 20 år sedan var det kanske provocerande att tala om våld mot män i nära relationer men nu tycker jag att det finns en vidare förståelse för att också män har ett själsliv. Hedersproblematik och våld i samkönade relationer är andra exempel på att könsmaktsperspektivet behöver förstås på flera sätt, utifrån flera dimensioner. Förövare och offer av alla kön finns i relationsbaserat våld. Precis som när kvinnors våldserfarenheter synliggjordes vill vi ge röst åt män som inte hörts.
– Under en period var begreppet hegemonisk maskulinitet inflytelserikt för att beskriva manlighet. Men till och med Raewyn Connell – som myntat begreppet – har själv nyanserat sig och menar att män, lika lite som kvinnor, kan ses som en enhetlig kategori. Mäns livsförhållanden visar att vi kan tala om många maskuliniteter, där också män kan vara underordnade andra män. Utifrån ett intersektionellt perspektiv är faktorer som exempelvis klass, etnicitet och sexuell läggning avgörande för var män hamnar i en hierarkisk inbördes ordning. Samtidigt ska vi vara medvetna om att gruppen män, oavsett inbördes statusordning, inte är underordnade kvinnor, samhälleligt sett. På det individuella planet däremot kan det variera mycket och på flera olika sätt.
Hur skär den strukturella och individuella dimensionerna igenom varandra så som ni har mött det?
– Det är intressant för det var verkligen så att ett antal män var överordnade kvinnor på flera plan, ekonomiskt, utbildnings- och arbetsmässigt. Ofta var de ensamförsörjare. På samma gång var de underordnade i privatlivet och utsatta för långvarigt våld. De kvinnliga förövarna hade ett territoriellt övertag i hemmet och därmed hade de kontroll och makt på den arenan.
Många likheter mellan män och kvinnor som utsätts för våld
Ni har mött 28 unika berättelser om våldsutsatthet, incest och sexuella övergrepp. Finns det någon gemensam nämnare?
– Precis som för de flesta kvinnor som upplevt intimterrorism sätter våldet och övergreppen djupa spår. Ångest och självanklagelser är mycket vanligt. Våldet ursäktas och bagatelliseras gång på gång och männen tycker att det är synd om partnern. Denna normaliseringsprocess tycks ha mer med allmänmänsklighet än med kön att göra. En annan likhet är att män ofta stannar kvar en lång period i förhållandet. Det tar tid att erkänna för sig själv att man är eller har varit offer och män söker som sagt hjälp sent eller aldrig. De utsatta, liksom förövarna, fanns i alla samhällsskikt. En av informanterna, en ung kille utan uppehållstillstånd, var utsatt av en man som arbetar med mänskliga rättigheter. Fallet påminner om polischefen i Sverige som ivrade för jämställdhet samtidigt som han begick grova våldtäkter.
– Männen som utsatts för incest och sexuella övergrepp upplever bland annat skuld, skam, depression, koncentrationssvårigheter och ofta finns självmedicinering med i bilden, alkohol och droger. Här finns många likheter med vad kvinnor, utsatta för incest och sexuella övergrepp, upplevt. Samtliga i vår studie hade dålig självkänsla och hade genom livet slitit med känslan av att inte duga. Många hade svårt med nära relationer som vuxna, bland annat på grund av tillitsbrist. En del hade hamnat i destruktiva förhållanden. Övergreppen begicks oftast av män, men även av kvinnor. Förövarna har funnits i familjen, släkten, bland grannar och bekanta. Flera av de utsatta hade upplevt omsorgssvikt, misshandel, instabilitet i familjen och mobbning. Vissa hade bevittnat våld och sexuella övergrepp.
– Annan forskning har visat samband mellan att bevittna och själv utsättas för olika typer av våld, vilket brukar omtalas som polyviktiminsering. De som i barndomen försökt uppmärksamma det som skedde möttes i regel av tystnad och passivitet från vuxenvärlden. Vi diskuterar deras situation utifrån ett traumaperspektiv, därför att symptomen samstämmer i många fall med PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Exempel på ett sådant symptom är dissociering, det vill säga att händelserna trängts bort och känslolivet i allmänhet stängs av. Ett annat exempel är ”hyperviligance”, ständig alarmberedskap med kontinuerligt stresspåslag. Vanligt är också ångest, panikångest och självmordstankar.
Vad skiljer sig från mäns våld mot kvinnor?
– Jag skulle vilja säga att likheterna är större än skillnaderna. Våra informanter var dock oftare utsatta för verbalt och psykologiskt våld än kvinnor som är mer utsatta för fysiskt och sexuellt våld, enligt den forskning och erfarenhet som finns. Ett fåtal hade upplevt sexuellt våld och de var nästan uteslutande homosexuella män. Män med invandrarbakgrund är dubbelt utsatta. Skammen är större och social bestraffning i den egna gruppen är inte ovanlig. De som ännu inte har uppehållstillstånd är särskilt sårbara. De anmäler inte övergrepp av rädsla för att inte få stanna, för att sändas tillbaka. Män, oberoende av sexuell läggning, utan uppehållstillstånd lever i stort sett totalt utelämnade till den misshandlande partnern.
En föreställning är att maskulinitet går förlorad när män utsätts för våld från en partner, särskilt av en kvinna. Att det skulle vara än mer tabubelagt och skamligt att erkänna en offerposition. Hur resonerade männen i er studie om det?
– Intressant nog stämmer inte det bland männen vi träffat. Visserligen fanns skam men i stället för att tappa maskulinitet ansåg de att de bevarat sin – genom att inte slå tillbaka, genom att de fortsatt velat skydda sin partner. Det går på tvärs emot föreställningen om att män enbart är aktiva våldsutövare, men även emot föreställningen om kvinnor att enbart är passiva offer. Det var också så att en del män inte förstått att de var våldsutsatta, utan sett det som att deras partner var sur, ur balans eller liknande beskrivningar. Många gånger har det därför tagit lång tid för dem att själva identifiera våldet och de har inte haft tillit till sin egen upplevelse. Utöver det fanns exempel på att män saknade ett språk för att kunna beskriva vad de varit med om.
Normer påverkar möjligheten att få hjälp
Männen ger uttryck för en grymhet som samhället kanske inte riktigt är berett på; män som offer för våld i parförhållanden. En erfarenhet jag har utifrån min inblick i hbtq-samhället här i Göteborg är att bemötandet från instanser som ska ge hjälp till exempelvis homosexuella män kan vara trubbigt och direkt kränkande. Är det något ni stött på?
– Så är det verkligen. I exempelvis möten med psykolog, läkare eller parrådgivning fanns flera våldsutsatta män som upplevde att de inte togs på allvar. De som skulle vara till hjälp utgick från en närmast fastlåst könsbinärt synsätt. Det fick männen att mista tilltro till systemet. Vi hittade också ett märklighet i samband med det. I vissa fall kunde kvinnor utnyttja det gängse sättet att se partnervåld som mäns våld mot kvinnor. I de fallen vände kvinnorna helt på resonemanget och fick männen att framstå som våldsutövaren i förhållandet. De män som utsatts för fysiskt våld hade ofta åsikten att de ville hantera det själva. Andra män sökte inte hjälp på grund av skamkänslor. Många av våra informanter kände till att det finns kriscenter men trodde att de inte tog emot män.
– De som utsatts för incest och sexuella övergrepp hade övervägande positiva erfarenheter från center mot incest och sexuella övergrepp. För vissa blev det första gången de satte ord på sina upplevelser. De menar att de möttes av förståelse och fick sina hjälpbehov tillgodosedda. Oftast hade de hittat ett center via nätet, tips från en anhörig, genom sin läkare eller genom en tidningsartikel.
Slutligen, samtidigt som våldsutsatta män synliggörs i er rapport blir kvinnor som förövare synliga. Finns det någon beredskap i det norska samhället för det?
– Vi diskuterade inte det i samband med den här rapporten. Det vi kan säga är att upprättelse i form av åtal och fällande dom betonades av de som arbetar på kriscentrum och av en del av männen.
