”Vi pratar länge om könsbaserat våld, sexuella övergrepp och hur glada de är över att ett arrangemang på internationella kvinnodagen i området drog mer folk än de någonsin kunnat drömma om. Men så var det ju det där med tvätten...” Annette U Wallqvist reflekterar över ett möte med kvinnorättsaktivister i Myanmar.
I militärregimens Burma fanns en ovilja att erkänna kvinnor som starka ledare. Delvis på grund av att militärmakten var rädd för The Lady, Aung San Sui Ky, tror May May Pyone som leder Diakonias samarbetsorganisation NGO GG i landet som officiellt numera heter Myanmar.
När organisationen startade 2008 var det förbjudet att tala om kvinnors rättigheter. NGO GG höll sina möten bakom stängda dörrar, de talade om kvinnors värdighet istället för om kvinnors rättigheter. Först 2012 gick det att tala helt öppet om genusrättvisa och våld mot kvinnor. Det var efter att regeringen ordnade ett stort event om FN:s konvention om avskaffande av diskriminering av kvinnor.
Jag har varit i Yangon för att skriva om ett arbete som NGO GG startat för att komma tillrätta med det faktum att våld mot kvinnor är ett problem som genomsyrar hela landet. Vem jag än frågat, säger de samma sak. Män har en stark ställning i Myanmar. De anses vara familjens överhuvud och ha rätt att bestämma över och kontrollera sina fruar. Kvinnor förväntas stanna hemma och bör inte delta i aktiviteter utanför hemmet utan att först fråga mannen om lov. Våld mot kvinnor har normaliserats och våldtäkter mot minderåriga är allt för vanliga.
NGO GG vill arbeta på gräsrotsnivå. Utbilda volontärer i kvinnors rättigheter och vilka lagar och konventioner som finns till stöd för kvinnor. Volontärerna ska sedan gräva där de står, på olika sätt övertyga människor i sin omgivning. Ordna möten, ta samtal på tehus, på marknaden, hos barberaren eller på skönhetssalongen. Tanken är att kunskapen om kvinnors rättigheter ska spridas som ringar på vattnet.
Volontärerna Ma Mar Mar Sae och Ma Khin Khin Yu har precis påbörjat arbetet i området där de bor. Vi pratar länge om könsbaserat våld, sexuella övergrepp och hur glada de är över att ett arrangemang på internationella kvinnodagen i området drog mer folk än de någonsin kunnat drömma om. Men så var det ju det där med tvätten…
Jag har hört att det i Myanmar är otänkbart att tvätta mäns och kvinnors kläder tillsammans och nu vill jag ta reda på om det är sant.
Stämmer det att ni inte blandar mäns och kvinnors kläder i tvätten, frågar jag.
Muntra skratt utbryter och alla börjar prata i munnen på varandra på burmesiska. Ma Mar Mar Sae tittar generat på mig, och nickar. Jo, blir svaret, det är sant. Fast det gäller bara för kläder som används från midjan och nedåt. Men inte nog med det – kläderna ska hängas upp separat också.
– Min mans och mins sons kläder hänger jag upp ute på balkongen på framsidan. Mina egna hänger jag bakom huset där ingen ser, berättar hon.
Hon slår upp en dörr som leder till baksidan av huset där hennes tvätt hänger på tork. Utrymmet mellan Ma Mar Mar Saes husvägg och grannens mur är inte bredare än fyrtio centimeter. Där på en lina hänger ett par av hennes lungis (saronger) på tork. För att nå längst in måste hon gå sidledes.
Men, varför, undrar jag, är det inte enklare att bara tvätta och hänga allt tillsammans?
Muntra skratt igen, och nu ser kvinnorna ännu mer generade ut. Tolken fnissar medan han ska försöka förklara:
En man föds med ”bhone-kan”, något som kan förklaras som en slags kraft eller makt som gör att han är överlägsen kvinnor. Om man då börjar blanda kläderna, så försvagas mannens makt.
Ma Mar Mar Sae skjuter in:
– Jag skulle aldrig våga tvätta eller hänga min mans och mina lungis tillsammans. Då skulle jag alltid oroa mig för att han skulle drabbas av otur.
Kvinnorna säger att det är en gammal tradition som går tillbaka till buddismen. Buddha var en man, alltså kan bara en man vara helig.
Men hur ska ni någonsin kunna bli jämställda om ni fortsätter att upprätthålla ett system där mannen anses överlägsen, undrar jag till slut.
Kvinnorna blir tysta en stund. Sedan förklarar de att det här är något som alla tror på, att tvätta mäns och kvinnors kläder tillsammans är helt otänkbart. Allt annat vore att utmana ödet. Till slut säger Ma Mar Mar Sae:
– Jag kan göra vad som helst för att vi ska bli mer jämställda i Myanmar. Men inte det.
Plötsligt blir utmaningen som May May Pyone pratat om väldigt konkret. I över en timme har vi samtalat om kvinnors rättigheter, om FN:s kvinnokonvention, om volontärernas arbete med att förebygga våld mot kvinnor och orättvisan i att män ska ha makt att bestämma över kvinnor bara för att det oftast är de som arbetar avlönat. När jag lämnar volontärerna surrar kvinnorörelsens slogan från 1970-talet i mitt huvud: Det privata är politiskt.
