Trots vissa likheter i argumentationen mellan Kvinnolobbyn och oss, så skiljer sig slutsatserna åt, skriver forskarna som ifrågasatt Sveriges kvinnolobbys invändningar mot en förändrad könstillhörighetslagstiftning i sin slutreplik.
När Kvinnolobbyn svarar oss är vi överens, på ett ytligt plan. Vi håller förstås med om att ”samhället måste kunna ta emot alla kroppar och individer som de är”. Det är det som är grunden i vårt resonemang. Men menar Kvinnolobbyn att medicinsk eller juridisk transition är något som individer tvingas in i på grund av snäva könsroller?
Det har tidigare varit en vanlig föreställning i cisnormativa feministiska debatter om transfrågor och könsbekräftande vård. Det är dock en förståelse som är både förenklad och vilseledande. Den reducerar komplexiteten i transpersoners liv och nonchalerar den kunskap som finns inom till exempel feministisk och transteoretisk forskning. Transrörelsen har i decennier kämpat mot snäva definitioner av kön inom transvården och i samhället generellt.
Det går inte att förbigå att många transpersoner har behov av medicinskt stöd och juridiskt erkännande. Icke desto mindre behöver vi ställa oss frågan hur transpersoners liv villkoras av lagstiftning och av praxis inom vården. Vården har nämligen en historia av att bemöta transpersoner med patologisering och snäva könsförståelser. Därför ser vi positivt på de förändringar som syftar till mindre byråkrati för juridisk könsbekräftelse och som strävar efter ökat självbestämmande för de som söker vård.
Vi saknar tydligt grundade argument i Kvinnolobbyns replik. Det bärande argumentet tycks vara att vi ska väga in ”hur det ojämställda samhället och dess snäva könsroller påverkar barn som ifrågasätter sin könsidentitet”. Det håller vi med om – och tog upp redan i vår första text. Där påtalade vi att den analys Kvinnolobbyn säger sig sakna faktiskt gjorts.
Könsmaktsordningen och unga transpersoners relation till den behandlas i den större utredning som ligger till grund för lagförslagen Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering (SOU 2014:91). Men vi håller med om att det behövs mer forskning på området; det råder det bred enighet om. Det här är inte – som Kvinnolobbyn antyder – en tabubelagd fråga. Tvärtom är det något som diskuteras brett inom flera discipliner och professioner, såväl i genusvetenskapliga sammanhang som inom den transspecifika vården. Som vi skrev tidigare: ingen önskar en quick-fix mall.
Kanske har vi olika syn på vad feminism är. För oss innefattar den inte enbart (cis)kvinnor, utan innebär en maktanalys utifrån könsrelaterad fördelning av handlingsutrymme och möjligheter. Trots vissa likheter i argumentationen mellan Kvinnolobbyn och oss, så skiljer sig därför slutsatserna åt. Vi fortsätter önska att Kvinnolobbyn skulle förankra sina uttalanden i den forskning som redan finns på området.
Sam Holmqvist, Södertörns högskola
Iwo Nord, Södertörns högskola
Anna Lindqvist, Lunds universitet
Ida Linander, Umeå universitet
Signe Bremer, forskare, fil dr. i etnologi
Erika Alm, Göteborgs universitet
Irina Schmitt, Lunds universitet
Anthony Wagner, Linnéuniversitetet
Matilda Wurm, Örebro universitet
Jens Rydström, Lunds universitet
