Malin Träff, som sedan i början av hösten är utbildningsansvarig på Bandyförbundet, tar emot på Idrottens hus i Skanstull i Stockholm. Hennes byte av jobb innebar ingen längre flytt, båda förbunden ligger i samma hus. Som sportchef på Danssportförbundet jobbade hon med frågan om vad det innebär att dansen är en idrott. När hon tidigt i höstas slutade som sportchef var det avgörande att hon inte längre kände att hon kunde stå för de prioriteringar som förbundet valt att göra för verksamheten. Exempelvis vill hon ge hög prioritet till glappet mellan värderingarna som ska utmärka ett idrottsförbund och danssportens reglemente, som bland annat innebär en stark uppdelning av utövarna inte bara efter kön utan i tydliga könsroller.

Den svenska idrottens värderingar finns fastställda av Riksidrottsförbundet i idéprogrammet Idrotten vill. Medan olika specialidrottsförbund styr över sina egna verksamheter är värdegrunden för idrotten en och densamma och den talar bland annat om vikten av demokrati och delaktighet, liksom allas rätt att vara med och delta utifrån sina egna förutsättningar. ”Alla som vill, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt fysiska och psykiska förutsättningar, får vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet.”, skriver Riksidrottsförbundet.

– Som idrottsförbund finns en oerhörd potential i att kunna erbjuda dansen att organisera sig, att driva en demokratisk och inkluderande verksamhet. Det är, eller ska vara, centralt i all idrott, säger Malin Träff och fortsätter:

– För att förbundet ska ha den stöttande funktionen den ska ha så måste det drivas fram av idrottens värderingar, det måste vara det som utmärker ett idrottsförbund.

Normer som exkluderar

En stark heteronormativitet inom idrotten i allmänhet är problematisk på flera sätt, då det innebär att många inte känner sig välkomna. Enligt en enkät från Ungdomsstyrelsen från 2009 är andelen unga hbtq-personer som idrottar varje vecka i en förening lägre än bland heterosexuella: I gruppen unga heterosexuella män i åldern 16-25 år uppgav 39 procent att de gjorde det, medan siffran för homo- och bisexuella män låg på 22 procent. Bland unga heterosexuella kvinnor i samma åldersspann uppgav 36 procent att de idrottar varje vecka, siffran för homo- och bisexuella kvinnor låg på 26 procent. Samtidigt är ett viktigt skäl till varför offentliga medel går till idrotten just att den bidrar till en bättre folkhälsa. Ungdomsstyrelsen konstaterar att idrottsrörelsen har stora utmaningar ”att skapa icke-diskriminerande miljöer”.

Malin Träff jobbade innan hon kom till Danssportförbundet som adjunkt på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) där hon undervisade i idrottspsykologi och inom folkhälsa. Hon är idrottsvetare och läste sin master på GIH, har arbetat med dans och dansare i många år, länge inom street dance och på utbildningar för blivande professionella dansare. Hon har även arbetat med scenkonst i klubbmiljö. Under lång tid har också hbtq, queer, genus och inkludering varit frågor som har genomsyrat Malin Träffs arbete.

Som aktiv inom streetkulturen arrangerade Malin Träff festivalen Celebration of womanhood tillsammans med Talia Gallegos Fadda för att lyfta fram kvinnor inom streetkulturen och för att sätta fokus på problem med sexism och exkludering inom hiphopkulturen, samt föra samman hbtq-frågor med hiphopen. Då ledde det till kraftiga reaktioner, få backade upp dem. Nu har det skett en förändring och det är många som jobbar med frågorna förklarar hon.

Antaganden om kön

Erfarenheterna bar Malin Träff med sig när hon senare började arbeta med pardanser som lindy hop, boogie woogie, standard och latin. Tydligast ses heteronormativiteten inom tiodansen, en danskultur som är strikt uppbyggd kring två binära kön och som består av standarddans och latindans – det vill säga modern vals, quickstep, tango, wienervals och slowfoxtrot, liksom cha-cha-cha, samba, rumba, paso doble och jive. Hon reagerade starkt på hur den byggs upp kring en rad föreställningar kring kön och heterosexualitet – utan att detta problematiseras.

Tiodansens regler kring vad en får och inte får ha på sig är många, och detta skiljer sig beroende på kön – reglerna är dessutom betydligt fler vad gäller flickors än pojkars kläder och utseende. Enligt Danssportförbundets tävlingsreglemente från 2017 får pojkar ha långt hår men rekommendationen är att de ska ha kort hår, och om håret är långt ska det vara i hästsvans. Tjejer får inte ha tanga- eller stringtrosor, och vad gäller brösten måste det vara ett mindre avstånd än fem centimeter mellan BH-kuporna. Med bland annat detta som bakgrund har Malin Träff försökt föra samtal kring hur pardansen är uppbyggd och hur det kan stå i konflikt med att dansen ska vara en idrott som välkomnar och inkluderar alla.

– Danssporten har byggt in antaganden om vad en kvinna och en flicka är, och vad en man och en pojke är och vad det innebär. Vi har byggt in att det finns en kontrast och en attraktion mellan dessa. Ofta kan det vara svårt att ta på normer, men här är det väldigt tydligt, säger hon och förklarar att ett argument som ibland läggs fram mot en uppluckring av könsindelningen skulle leda till risker och orättvisa på grund av olika fysiska förutsättningar bland annat. Hon föreslår ett tankeexperiment – skulle nya typer av kategorier kunna funka bättre, och utan exkludering?

– Där vi delar in utövare efter faktiska, mätbara fysiska skillnader. Kanske ska vi ha viktklasser i stället? Eller ska vi gå på längd? Muskelmassa? Det skulle få andra konsekvenser, som vi kan se inom andra idrotter. Jag tror att det skulle kunna vara ett relevant samtal att ha, för att på så vis sätta fingret på vad det är vi pratar om när vi pratar om att dela in i olika träningsgrupper eller tävlingsklasser.

Malin Träff.

Charlie DecaVita och Rebecka DecaVita i Hellzapoppinfinalen i New York 2014. Foto: Oliver Nash

I dagsläget finns det möjlighet att dansa samkönat på nybörjarnivå, men den möjligheten försvinner längre upp i klasserna. Detta, menar Malin Träff, kan ge en signal om att samkönat är ok, men bara så länge det inte är på allvar. Detta har lett till att en del dansare har försökt ifrågasätta nuvarande regler:

– I de fallen har jag rekommenderat paren att söka dispens för att ändå få tävla, till dess att en förändring av reglementet har genomförts.

För att hantera dessa frågor tittade Malin Träff under sin tid som sportchef på reglementen och träffade nyckelpersoner inom olika danser. Att göra danserna mer könsneutrala – för att därmed inte göra lika tydliga antaganden kring kön – kan verka enkelt till en början. Men det skulle också kräva förändringar på flera nivåer, det finns ett internationellt reglemente att ta hänsyn till, och svårigheten att överblicka exakt vilka förändringar som skulle krävas kan också bidra till tveksamheten som många fortfarande känner:

– Det räcker inte att bara göra det könsneutralt med innebörden att ändra orden i reglementet från ”han och hon” till ”förare och följare”, det ligger fortfarande antaganden kvar om att den som för är en man, om dynamiken mellan maskulint och feminint, om att någon ska vara dominant och få den andra att följa, och så vidare. Det är avgörande att ifrågasätta den typen av antaganden. Danssporten måste utbilda tränare i detta, och utmana vad det innebär att föra och följa – går det exempelvis att tänka sig ett mer aktivt följande?, säger hon.

Öppna upp för alla

Danssportförbundet grundades 1968 och har i dag 30 000 medlemmar. Att vissa förändringar går långsamt kan också förklaras av att en demokratisk organisation av naturliga skäl har en viss tröghet inbyggd – det är medlemmarna som utgör förbundet. En del av motståndet handlar också om en oro för att förändringar skulle till ett urholkande av dansernas karaktär, att en strävan efter mer könsneutralitet skulle sudda ut något grundläggande och väsentligt. En annan oro som Malin Träff har stött på har handlat om rädsla att förlora dansare, framför allt pojkar eftersom de är i minoritet inom många danser.

Hon tror också att det finns en oro för att föräldrar inte ska vilja sätta barn i en förening med samkönad pardans, men Malin Träff tror att det lika gärna kan vara tvärtom, att det finns föräldrar som inte vill låta sina barn utöva idrott med starka könsroller. Hon betonar att hon trots sin övertygelse om vikten att förändra könsuppdelning och heteronormativa föreställningar vill värna danserna, men påminner om att just sådana föreställningar utesluter många som hoppar av eller kanske aldrig ens vågar prova dans av just de skälen. Att öppna upp skulle helt enkelt vara i linje med idrottens värdegrund om att alla får vara med:

– Vi måste våga lita på att den danstekniska kompetensen och kärleken till dansen är tillräckligt stark för att vi tillsammans ska kunna vårda dansen som kulturarv, trots att den förändras. Jag skulle till exempel personligen gärna dansa latin men tilltalas inte av den stereotypa framställningen av heterosexuell förförelse som knappast går att välja bort om du vill träna och tävla inom idrottsförbundet i dag, säger hon och pekar på exempel på dansare som går bortom könsrollerna och som på grund av det står utanför dansens tävlingsstruktur:

– Vi behöver våga låta dansen bli verkligt kreativ och nyskapande. Vad kan vi exempelvis lära av Charlie DecaVita och Rebecka DecaVita som, trots att de tillhör en internationell lindy hop-elit, inte kan tävla inom den svenska idrottsrörelsen eftersom de är av samma kön och dansar med varandra?