Det var den 15 oktober som skådespelaren Alyssa Milano skrev på Twitter: ”En vän föreslog: Om alla kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp skrev ’Me too’ som status kanske folk skulle få en uppfattning om omfattningen av problemet” och twittrade sedan direkt #metoo själv. Responsen blev överväldigande. Tio dagar senare hade #metoo skrivits 1,7 miljoner gånger, och i 85 länder hade åtminstone tusen tweets skrivits om #metoo.

Bara några dagar efter Milanos tweet hade 12 miljoner poster, reaktioner och kommentarer skrivits om #metoo på Facebook. Genomslaget var massivt i en fråga som feminister och kvinnorörelser världen över arbetat med i åratal, inte minst Tarana Burke som mer än ett årtionde tidigare bildade Metoo-rörelsen för att hjälpa kvinnor – framför allt unga kvinnor som rasifieras och kommer från låginkomstområden – som är överlevare av sexuellt våld att må bättre.

Metoo-rörelsen har byggt vidare på kvinnorörelser i många olika länder, på vissa platser skedde det nästan omedelbart, i andra länder har det tagit några månader för #metoo att få fäste. I februari skrev Alka Kurian, föreläsare vid University of Washington i USA, om hur #metoo i Indien byggt vidare på den rörelse som växte fram efter den uppmärksammade gruppvåldtäkten av en ung kvinna på en buss i Delhi 2012. Hon pekar på att flera skådespelare har berättat om sexuella övergrepp inom landets filmindustri Bollywood: ”Jag skulle påstå att både indiska och amerikanska kvinnor måste förstärka sina röster, markera hur de skiljer sig från tidigare feministiska rörelser och sätta upp ett mål om frihet för alla.”

”Är du kompromissvillig?”

En av de Bollywoodskådespelare som berättat om villkoren inom filmindustrin är Mona Mathews – i en intervju i april i år förklarar hon att det inte är ovanligt att hon får frågan om hon är ”kompromissvillig” – kod för hon är villig att ha sex i utbyte mot roller.

– Folk vill berätta men de är rädda. De vill inte hamna i strålkastarljuset av fel orsaker. Om kvinnor berättar så kommer andra kvinnor att säga: ”Det här är normalt. Varför gör hon en sådan stor sak av det?”.

En skådespelare som har berättat om hur hon själv utsatts för våldtäkt inom Bollywood är Daisy Irani som växte upp som barnstjärna. I en intervju med Mumbai mirror berättade hon i mars i år att hon redan som sexåring blev våldtagen under en filminspelning:

– En natt på hotellrummet så våldtog han mig, slog mig med ett bälte och varnade att han skulle döda mig om jag någonsin berättade för någon om vad som hänt.

Flera månader tidigare, i samband med att #metoo först fick genomslag 2017, skapade också juriststudenten Raya Sarkar debatt genom att publicera en lista med namn på 50 indiska lärare och professorer som hon anklagar för sexuella trakasserier eller övergrepp. Namnpubliceringen har lett till mycket diskussion inte bara om förekomsten av sexuella trakasserier på universiteten utan också om metoden att hänga ut folk som inte dömts för något brott. Författaren, feministen och professorn Nivedita Menon ifrågasatte metoden och menade att det kan leda till att minskad trovärdighet för kampen mot sexuella trakasserier. Andra menade å sin tur att Menons kritik var elitistisk.

Aitana Sánchez Gijón hör till de spanska skådespelare som har berättat om erfarenheter av sexuella trakasserier i samband med #metoo. I Spanien resulterade vittnesmålen inte i någon våg av anmälningar eller att några mäktiga filmproducenter eller regissörer blev utpekade. Däremot gav debatten skjuts åt krav på ökad jämställdhet inom filmen och på spansk filmindustris största gala, Premios Goya, deltog framstående filmpersonligheter i en mobilisering med parollen ”Más mujeres” (fler kvinnor).

Uppslutning under kvinnostrejk

Tidningen Vanguardia frågar Aitana Sánchez Gijón om Weinstein-skandalen i en stor intervju från februari, och undrar hur hon ser på att franska skådespelarkolleger, bland dem Catherine Deneuve, anklagat amerikanskorna för puritanism. Sánchez Gijón betonar då att århundraden av maktmissbruk och dess konsekvenser inte kan minimeras, och att förförelse, som #metoo-rörelsen sägs ha omöjliggjort, är något helt annat än de allvarliga övergrepp och situationer av tvång som avslöjats.

– Det som kommit ut i ljuset är mycket allvarligt. Ovanpå detta skuldbeläggs de som höjt rösten och kallas opportunister för att de inte talade då. Å andra sidan är det inte nödvändigt att stanna i rollen som offer. Det är väldigt bra att vittnesmålen stoppar potentiella förövare av rädsla för konsekvenserna, men för att förändra den där impulsen och få slut på den uppenbara känslan av att ha rätt att begå övergrepp, som en del har, behöver vi gå längre än så och börja med utbildning, säger hon.

Det finns också de som kopplar den stora uppslutningen vid kvinnostrejken den 8 mars i år, då nära sex miljoner personer demonstrerade för kvinnors rättigheter, till klimatet som uppstått i kölvattnet av #metoo. Men det bygger också vidare på massiva mobiliseringar mot patriarkalt våld av feministrörelsen i Spanien som pågått sedan länge. Förra året ställde sig alla partier bakom en statlig pakt mot våldet, sedan en grupp feminister hungerstrejkade mot bristen på handlingskraft inför en ny våg av mord på kvinnor. Kraven som ställdes vid hungerstrejken är många och ett stort antal åtgärder som arbetades fram utifrån dessa ingår i den statliga pakten. Nu fortsätter mobiliseringarna för att säkerställa att utlovad finansiering också skjuts till. Experter varnar för att viktiga reformer annars kommer att bli verkningslösa.

Cecilia Roth bröt tystnaden

Skådespelaren Cecilia Roth är en av många argentinskor som vittnat om övergrepp, i hennes fall långt tillbaka i tiden, efter den globala uppmärksamheten kring #metoo. Roths berättelse fick stort genomslag då hon två gånger vunnit det prestigefyllda spanska filmpriset Goya. Det var också medan hon bodde i Madrid som övergreppet skedde, men då såg hon det inte som en våldtäkt på grund av att hon kände förövaren. Det var #metoo som fick henne att bryta tystnaden och angående varför hon inte berättat tidigare svarade hon i spanska radiokanalen Metro:

– Jag var säkert rädd att folk skulle säga att det var mitt fel, eller att om jag inte velat hade det inte hänt.

Cecilia Roths och andras vittnesmål ledde i Argentina till att skådespelare, musiker och programledare i radio och tv blev utpekade av kvinnor som de hade utsatt för trakasserier, våld och även övergrepp. Detta i spåren av stora mobiliseringar i protest mot könsrelaterat våld som pågått i landet. 2015 fylldes gator och torg till brädden i rikstäckande demonstrationer med slagordet #NiUnaMenos (ung. inte en färre) som reaktion på en rad feminicidios som morden på kvinnor rubriceras i flera länder i Latinamerika. Enligt en undersökning från slutet av 2016 hade 97 procent av kvinnor och transpersoner utsatts för fysiska eller psykiska trakasserier minst en gång i offentlig eller privat miljö och 17 procent hade våldtagits av sin partner. Protesterna inom ramen för den rörelse som kommit att kallas #NiUnaMenos har upprepats årligen och även fått efterföljare i flera grannländer och i södra Europa.

Brasilianska kvinnors motstånd

Långt innan #metoo-kampanjen nådde Brasilien, 2015, hade brasilianska feminister lanserat en vittnesaktion med hasthaggen #MeuPrimeiroAssedio (ung. mina första trakasserier), med tydlig koppling mellan rasistiska och sexistiska trakasserier. Snart spreds hashtaggen över Latinamerika och på fem dagar hade 82 000 tweets exponerat vidden av trakasserierna. Feminister har blivit allt mer obevekliga i sin kamp för att inte låta övergrepp få passera. Den första kampanjen följdes av fler.

Många av frågorna som uppmärksammats i brasilianska medier, bland annat kritik av den brasilianska industrin kring plastikkirurgi, är sådana som svarta feminister började driva långt tidigare på gatorna. Mobiliseringen av kvinnor som vanligtvis inte deltar i aktivism kulminerade 2015 i svarta feministers första rikstäckande demonstration. Tiotusentals svarta kvinnor i alla åldrar och med olika bakgrund gick ut gatorna i flera städer runtom i landet för att protestera mot våldet de utsätts för, inte bara sexuellt våld, utan även dödliga aborter, massfängslande och bristande vård.

Genom att ställa det här våldet mot rådande normer om vad välstånd innebär, i ett land där ojämlikheten länge ignorerats, gav de röst åt en alternativ vision om ras- och könsrättvisa, konstaterar forskarna Alvaro Jarrín och Kia Lilly Caldwell i en artikel om brasilianska kvinnors motstånd bortom #metoo.

Systematiskt våld i Mexiko

När #metoo nådde Mexiko var sociala medier redan ett viktigt verktyg i kampen för många feministgrupperingar. För ett år sedan vittnade hundratals kvinnor om sexuella trakasserier i offentlig miljö under hashtaggen #DenunciaATuAcosador (ung. anmäl din förövare). Detta hände efter vad som kallats den ”lila våren”, då hundratusentals kvinnor demonstrerade mot våldet som kvinnor utsätts för över hela Mexiko. Demonstrationerna sammankallades via sociala medier till den 24 april 2016 och har övergått i #24A-rörelsen, ett nätverk som snart bestämde sig för att vara ledarlöst för att förhindra att intersektionella ambitioner och styrkan av att vara många kidnappas av enskilda personer som är vana att leda och deras intressen.

I februari intervjuade den mexikanska journalisten Carmen Aristegui skådespelaren Karla Souza, känd bland annat från serien How to get away with murder, som då berättade om övergreppen och våldtäkten hon utsattes för i början av sin karriär av en mexikansk regissör. Samma dag avskedades en filmare från mediejätten Televisa, och många kopplade samman de två händelserna. Karla Souza fick starkt stöd efter att hon gått ut med sin berättelse och flera andra skådespelare också gick ut och berättade sina historier och krävde förändring. Men Souza utsattes också för skuldbeläggande och fick kritik för att hon vägrade namnge sin förövare, och därmed lämnade utrymme för spekulationer.

Anaiz Zamora och Lulú Barrera, som driver den feministiska sajten Luchadoras, bemöter i en artikel anklagelserna och ifrågasättandena som riktats mot Karla Souza. De framhåller att mobiliseringarna både via sociala medier och på gatorna med önskvärd tydlighet har visat att övergreppen mot kvinnor sker strukturellt och systematiskt.

”#metoo för nigerianska sjuksköterskor”

Även i Nigeria har #metoo byggt vidare på en inhemsk diskussion om sexuella övergrepp och trakasserier – inte minst den utsatta situationer som kvinnor som studerar vid landets universitet befinner sig i. Sexuella trakasserier och övergrepp har varit så utbrett att många kvinnor sett sig tvungna att avsluta sina studier i förtid. 2016 togs ett lagförslag upp i senaten som skulle innebära ett förbud mot föreläsare och andra lärare på universiteten att ha sexuella relationer med sina studenter med straff på upp till fem års fängelse – detta för att undvika att föreläsare tvingar sig på studenterna. I samband med att lagförslaget togs upp i senaten 2016 protesterade en grupp studenter mot hur de behandlas på universiteten i landet:

– Kvinnliga studenter är rädda för att förödmjukas av föreläsare eller att stigmatiseras av studenter. Och även när hon berättar för skolornas ledningar så görs lite eller ingenting åt det, sade Idongesit Micah då.

Lagen har ännu inte gått igenom men har bidragit till att hålla diskussionen om sexuella trakasserier levande och i november förra året berättade flera nigerianska kvinnor om sexuella övergrepp de utsatts för i den amerikanska tv-kanalen CNN. Eurel Nwafor som arbetar som kock våldtogs på sin arbetsplats när en grupp män som tillhörde ett konkurrerande fack stormade hennes arbetsplats.

– Jag vet inte om han hade en personlig vendetta mot mig, men han slet upp mina kläder, säger hon i intervjun.

Oluwaseun Osowobi från organisationen Stand to end rape berättar om ett övergrepp av en vän, i samband med att han skulle skjutsa henne i sin bil. Hon tror att våldtäkten var en repressalie då hon hade vägrat att ta med underåriga på röstlängden i ett lokalval.

– Han sade: ”Vi är inte nöjda med dig och jag kommer att ta itu med dig.” I det ögonblicket förstod jag att jag var i fara.

Teaterproducenten Brenda Uphopho berättade att det första övergreppet skedde när hon bara var fem år, av en man som arbetade i hennes hem, och att hon därefter utsatts för sexuella övergrepp ytterligare två gångar.

En nigeriansk kvinna som var snabb att plocka upp #metoo är också Faustina Anyanwu. Redan två dagar efter Alyssa Milanos tweet skrev hon på Twitter: ”#metoo för nigerianska sjuksköterskor som utsätts för sexuella trakasserier och övergrepp av sina medicinska chefer, läkare och ibland även patienter #themtoo”. I en intervju med Reuters förklarar hon varför det är så svårt för kvinnor att bryta tystnaden kring sexualbrott:

– Sexuella trakasserier är så vanligt i samhället att det är nästan en rätt för män i Nigeria. Det är nästan omöjligt, faktiskt otänkbart för kvinnor att rapportera sådana fall. Kulturellt blir kvinnan utfryst och kan inte gifta sig, sade hon.

Tabu och stigma världen över

I mitten av april briserade vad som kallats Japans #metoo när landets vice finansminister avgick efter anklagelser om sexuella trakasserier mot flera journalister. Junichi Fukuda anklagades av en tidning, som också publicerade ljudklipp från händelsen, för sexuella trakasserier mot en journalist i en bar. Fukuda ska ha sagt att han ville kyssa henne, ta henne på brösten och binda henne och ha förslagit en affär dem emellan ”efter att budgeten gått igenom”.

Enligt tidningen ska han också ha sexuellt trakasserat andra kvinnor som bevakat finansdepartementet. Fukuda säger sig inte ha något minne av händelsen. Finansministern Taro Aso har i sin tur kritiserats för att han inte gav sin vice-minister sparken, rapporterar the Guardian. Aso har sagt att så länge inte journalisten träder fram så går det inte att avgöra om Fukuda är skyldig till sexuella trakasserier igen. Men även i Japan är det svårt för utsatta för sexualbrott att tala öppet om det.

Tabut och stigmat kring sexuella trakasserier är också något som journalisten Rym Tina Ghazal, baserad i Förenade arabemiraten, pekar på i en artikel publicerad på internationella kvinnodagen i år som förklaring till varför så få profiler i arabvärlden delat #metoo-berättelser, samtidigt som tusentals arabiska kvinnor har gjort det under den arabiska hashtaggen ”ana kaman”. Flera berättade om sexuellt våld från familjemedlemmar som tystats ned, andra berättade om rädslan att kritiseras inte minst av andra kvinnor, inklusive sina mammor eller systrar om de pratar om frågorna. Hon pekar också på att många berättelser kom från Egypten och berättar att hon själv blev vittne till flera brutala sexuella övergrepp i samband med den arabiska våren.

En kvinna som både har berättat om övergrepp hon själv utsatts för och som uppmanat arabiska och muslimska kvinnor att bryta tystnaden är den muslimska feministen och skribenten Mona Eltahawy från Egypten. I en intervju med Slate förklarar hon varför det är särskilt svårt för muslimska kvinnor att tala om sexuella övergrepp och trakasserier – eftersom det utnyttjas av islamofober. Det i sin tur leder till hårdare kritik från andra muslimer eftersom kvinnorna som berättar om övergrepp anses ge islamofoberna mer ammunition.

Maktens män och #metoo

Detta illustrerades i den hashtagg som Eltahawy skapade i februari i år då hon uppmanade andra kvinnor att dela sina berättelser under hashtaggen #mosquemetoo. ”Jag har delat min erfarenhet av att bli utsatt för sexuellt övergrepp under hajj 1982 när jag var 15 med förhoppningen om att det kommer att hjälpa andra muslimska kvinnor att bryta tystnaden och tabut kring deras erfarenheter av sexuella trakasserier/övergrepp under hajj/umra eller heliga platser. Låt oss använda #mosquemetoo”, skrev hon då och fick stort gensvar – inom ett dygn hade hashtaggen delats 2 000 gånger och började snabbt trenda på persiska.

En kvinna som var bland de första att berätta om hur filmproducenten Harvard Weinstein våldtagit henne var italienska skådespelaren Asia Argento. I en intervju med journalisten Ronan Farrow i the New Yorker berättar hon gripande om övergreppet men också om det komplexa efterspelet. Genom hennes berättelse fick Weinsteinskandalen en direkt koppling till Italien, men i sitt hemland har hon utsatts för hat och hot sedan dess. I en artikel i the Guardian skriver hon själv om hur hon kallats hora, lögnare, förrädare och opportunistisk: ”Italien var det enda stället där min berättelse inte accepterades eller troddes på. I stället förtalades jag, min berättelser förvrängdes”.

Hon pekar på att i Italien kunde en våldtäktsman slippa straff om våldtäktsoffret gick med på att gifta sig med förövaren fram till 1981, en man som dödade sin fru om han misstänkte att hon var otrogen fick lindrigare straff, och drar paralleller mellan Berlusconi, Trump och Weinstein: ”Alla är mäktiga män och en nu alldeles för välkänd typ, som ser kvinnor som boskap till för att serva deras sexuella lustar och blåsa upp deras bräckliga egon… Utnyttjandet av kvinnor har varit centralt till deras väg till makten.”

Asia Argentos kraftfulla tal under filmfestivalen i Cannes 2018.