När förövare hävdar att kvinnan samtyckt till våld ökar deras möjlighet till friande dom eller lindrigare straff. Den som nekar till våld, och försvarar sig genom att smutskasta kvinnan, fälls oftast. Den uppmärksammade domen i Solna tingsrätt kan förstås som ett undantag, men också som det öppna, råa patriarkatets återkomst. Våldsforskaren Jenny Westerstrand om synen på kön i svenska domstolar.
Nyligen avkunnades en dom i Solna tingsrätt som skapat rättmätig upprördhet. I domen sägs att det inte är ovanligt att kvinnor ljuger om våld för att skaffa sig en lägenhet och att kvinnan kan ha ”utnyttjat mannens kärlek”. Hennes trovärdighet bedöms som lägre för att hon kontaktat polisen i stället för att hon, som domen påstår är det normala som hon borde göra, kontaktat mannens familj om saken.
Den syn på kön som ventileras i domen är knappast obekant för någon. Den ekar av stereotyper som förföljt kvinnor genom religiösa urkunder, litterära verk och konstnärliga uttryck i århundranden. Men denna syn har också bekämpats av decenniers och seklers arbete för kvinnors rättigheter i Sverige och starka reaktioner har följt på domen.
Jag har bedrivit ett projekt om våld och heder och inom ramen för detta gått igenom ett stort antal domar och förundersökningar rörande mäns våld. Jag har också tittat specifikt på ett antal sexualbrottsdomar inom ramen för ett projekt om sex, våld och självbestämmande. I mitt material finns det gott om åtalade män som under rättegång ger liknande berättelser som den som domen i Solna tingsrätt skapar om kön och våld. Men också andra sätt att tala om våld. För att tolka dessa har jag relaterat till arenan där berättelserna ges: straffprocessen och dess ramar.
Den svenska processordningen bärs upp av ett antal principer som ska skydda den enskildes rättssäkerhet och se till att processen förs så effektivt som möjligt. En aspekt av detta är den kontradiktoriska principen. Den innebär att två parter framträder inför domstolen med rätten att höras och föra sin talan. Det sker inför domstolen, som dömer.
För att den som anklagats ska kunna försvara sig på ett adekvat sätt reser processen krav på åklagaren att beskriva de gärningar som åtalet rör på ett rättssäkert sätt. Där ingår att enligt vissa krav placera gärningen i tid och rum. Det kallas att gärningen individualiseras. Om det föranstaltas i Rättegångsbalkens 45 § 4 kap pkt 3. Jag kallar det för att åklagaren har ett krav på sig att situera den tilltalade: placera honom i tid och rum.
En konsekvens av kravet på situering är att den tilltalade ges möjlighet att ifrågasätta och bemöta åklagarens gärningsbeskrivning genom att göra sig själv synlig, närvara i berättelsen, och ge sin version av förloppet. Detta krav krockar dock på ett intressant sätt med delar av de maskulinitetskonstruktioner som framträder i materialet, medan det samspelar med andra.
I materialet har jag funnit tre återkommande typer av berättelser, eller narrativ som jag kallar dem. Det första narrativet har jag kallat en stereotyp berättelse och den är vanligt förekommande i det förundersökningsmaterial som samlats för att fånga så kallad hedersrelaterad våldsutövning (Brå har gjort urvalet) men också i det slumpmässiga material jag tog fram rörande sexualbrott där den tilltalade mannen bar ett utomeuropeiskt namn (15 domar från åren 2009-2013).
Det stereotypa narrativet kan grovt indelas i fem teman som alla kretsar kring klassiska negativa – stereotypa – föreställningar om kvinnor:
-
Den giriga kvinnan, det vill säga kvinnan som ljuger för att få materiella fördelar,
-
den hämndlystna kvinnan, det vill säga kvinnan som är försmådd/svartsjuk och därför anklagar mannen,
-
den sexuellt gränslösa kvinnan, det vill säga kvinnan som försöker dölja egna sexuella ageranden genom att anklaga mannen,
-
den förgiftade kvinnan, det vill säga kvinnan som förletts av sina kvinnliga vänner/släktingar/lesbiska väninnor att vända sig mot mannen,
-
den psykiskt sjuka/självdestruktiva kvinnan, det vill säga kvinnan som är självmordsbenägen/självskadande och nu har vänt sin självdestruktivitet mot mannen.
Den stereotypa berättelsen med dess varianter kombineras typiskt med att mannen nekar till anklagelserna. I stället för att invända mot åklagarens påståenden och ge en egen förklaring, nekar mannen. Han talar i stället om vilken dålig person kvinnan är.
Ett liknande resultat avseende nekande nådde Brottsförebyggande rådet i sin studie om hedersrelaterad brottslighet: det var vanligare i dessa ärenden att männen nekade till alla anklagelser än vid annan typ av våldsbrottslighet (2012).
I min avhandling talar jag om maskulinitet som skapad i termer av osynlighet och sammanhållande(/valfrihet). Osynligheten relaterar till att inte vara den vars vandel eller beteende granskas – inte i klädval eller dryckesvanor vid våldtäktsmål, inte i relation till förekomsten av prostitution eller i relation till ”rykten”. Eller som en av männen i materialet skriver till sin fru: ”Du låg med mig innan vi var gifta, din hora!”
Valfriheten innebär frånvaron av en splittring av maskuliniteten. Det finns inget hora/madonna-raster att lägga över männen när de ska tolkas och möta världen. Mannen kan berätta om sexuella möten och önskningar utan att det färgar tanken om honom som ”en sån” sorts man. Enligt samma kosmologi tolkar jag kvinnligheten som skapad splittrad – horan/madonnan (eller oskulden) – och med tillgänglighet som en grundnorm. Tillgängligheten kan vara omsorgsmässig, som i den reproducerande oskulden som föder mannens barn, eller sexuellt, som den tillgängliga horan som tillfredsställer mannens begär.
Med de könsteoretiska redskap jag använder tolkar jag det som att männen som använder det stereotypa narrativet med ett nekande lutar sig mot ett osynlighetsprivilegium. Deras strategi syns vila på tanken att kvinnans status är sådan att hon automatiskt kommer att ges skuld görs hon bara synlig (täckandet av kvinnans kropp kan ses i förlängningen av dessa tankegångar). Alltså talar de om henne i stället för om vad de själva har gjort.
Männen har dock ingen större framgång. I många av de studerade fallen avvisar domstolarna deras berättelser som ”orimliga”, ”torftiga” och det att det inte framgår ”varför målsägande skulle beljuga honom på detta sätt”. Männens fälls. Den stereotypa berättelsen med dess nekande fungerar dåligt som ett adekvat försvar. Solnadomens skiljaktiga mening utgör ett åskådliggörande exempel på dessa mönster.
Ytterligare berättelser märks dock i det material jag studerat: En sådan har jag kallat en engagerad berättelse. Den hittar jag typiskt i domar som rör sexuellt våld utövat av majoritetssvenska män.
Till skillnad från den stereotypa berättelsens fokus på kvinnan utmärks den engagerade berättelsen av ett engagerat tal från den tilltalade, om honom själv, om kvinnan och vad som har hänt. Den engagerade berättaren gör sig synlig och framställer sig som närvarande i förloppet. Han medger handlingar, till skillnad från det stereotypa nekandet, han medger till och med användande av våld (de har haft ”hårdsex”) men han har agerat i enlighet med kvinnans vilja, eller det han menar sig rimligen kunde tro var hennes vilja.
Till skillnad från det stereotypa narrativets nekande tenderar de engagerade invändningarna att leda till att mannen frias. Med mina könsteoretiska redskap kan vi säga att mannen som väljer det engagerade narrativet avstår från sin osynlighet – men i gengäld lyckas i sitt försvar: Han lyckas förskjuta bedömningen av det våld han sägs ha utövat till att bli en fråga om kvinnans vilja. Ett slags förhandlad våldsam maskulinitet?
I materialet märks dock ytterligare ett narrativ. Jag har kallat det en omnipotent berättelse. Till skillnad från de stereotypa och engagerade berättelserna ges det omnipotenta talet sällan direkt till samhället (några fall av hedersrelaterade ärenden undantaget: som polisen som kommer till lägenheten och får veta att svenska lagar inte gäller i hemmet). Den omnipotenta berättelsen återkommer i stället frekvent i kvinnornas berättelser om vad mannen har sagt till henne. Att hon ska hålla käft, hon är hans hora, hans ägodel, hon ska våldtas och skändas, till och med dödas, på olika sätt.
Här kan vi dock se en skillnad mellan de stereotypa och de engagerade berättelserna: I det stereotypa narrativet framställer mannen sig som god och utnyttjad, det är kvinnan som har lurats och besitter en dålig personlighet. Detta avvisar domstolarna som sagt ofta som orimliga påståenden medan de lyssnar till kvinnornas berättelser där mannen framträder som en omnipotent härskare som sätter gränser ibland för liv och död.
I det engagerade narrativet däremot kan mannen själv berätta om omnipotenta praktiker som han har utövat mot kvinnan. Han synliggör därmed sig själv enligt den processrättsliga dramaturgin. ”Han tryckte ner henne i svanken och sa håll käften, för hon gillade det.” Och, ”han skrev, ’jag vill att du stryper dig själv’ för att det var ett spel båda gick igång på”. Detta synliggörande blir vägen till att bli frikänd, eller fälld enligt lindrigare rubricering när grovt, till och med dödligt, våld påstås ha utövats.
Materialet jag har studerat uttrycker på så sätt en paradox: Männen som lutar sig mot ett föreställt osynlighetsprivilegium – den omnipotenta maskulinitetskonstruktionens hederspatriark – tenderar att betraktas som icke trovärdiga av svenska domstolar och de fälls i stor utsträckning i materialet. Deras våld och ansvar blir synligt. En jämställd rättsordning tornar fram. Samma process ger dock utrymme för en mer modererad – engagerad – maskulinitetspresentation att de facto tala om och agera ut ett sexuellt våld.
Detta våld skulle hederspatriarkerna aldrig andas om att de var intresserade av men i kraft av att våldet synliggörs av den engagerade mannen själv förlorar det sin kraft som våld – blir osynligt, och det blir han också. I min tolkning förskjuter det engagerade perspektivet fokus från mannen som våldsaktör till en sexualbejakande, jämställd, fri, kvinna. Hon bär våldet som något hon efterfrågat själv. Bevissvårigheter förhindrar en fällande dom, eller en skarp rubricering.
Domen från Solna tingsrätt andas öppet av stereotypa föreställningar som ofta framförs av tilltalade män men som i svensk rätt modererats – men inte försvunnit! – genom kvinnofridsreformer och ett aktivt jämställdhetsarbete. Det är viktigt att reaktioner mot domen kommer som följer på det öppna utpekandet av kvinnor som falska, dåliga och icke trovärdiga. Men det allvarliga ligger inte bara i hur domskälen skrevs utan att ett stereotypt nekande som typiskt sett inte tenderat att tillmätas trovärdighet (och som avvisas av rättens ordförande) nu har ansetts vara just det, trovärdigt, av de två nämndemännen. Det visar på en allvarlig utmaning för svensk rätt.
För att effektivt möta dessa och andra utmaningar mot kvinnors rättigheter är det dock centralt att vi också ser hur andra berättelser om våld förs fram med samma effekt som det stereotypa narrativet strävar efter att uppnå. Hur ett engagerat tal om jämställt våldsamt sex – med kvinnor som klarar av att utsättas för våld och själva vill det och män som ger dem vad de bett om – är en berättelse som också döljer och därmed legitimerar mäns ansvar för våld de utsätter kvinnor för. Uppmärksammar vi även detta våld märks hur kvinnor i dag är trängda från två håll; återkomsten av det öppna, råa patriarkatet och dess förhandlade variant av jämställt utövat våld.
Lägg till detta att män med utländsk bakgrund i allt högre utsträckning tillgriper det jag kallar engagerade berättelser i mål rörande våldtäkt samt att forskning visar att majoritetssvenska män når – ökande? – framgångar med stereotypa narrativ i mål om våld och vårdnad, och behovet av att närma sig mäns våld med skarpa redskap framträder som akut.
