Det var i det osynliggörande talet kring #metoo som idén till Skamlösa-podden tog form. I samma veva hade Maria Nyman lärt sig poddformatet och föreslog att hon och Inger Grahn skulle spela in ett avsnitt. Formatet visade sig vara en form som passade dem båda:

– Det talas i allmänhet om ”före” #metoo, som om hösten 2017 inte föregåtts av decennier av opinionsbildning och kunskapspridning. Vi har letat efter sätt göra våra erfarenheter tillgängliga för dem som inte var med då.

Som exempel tar Maria Nyman upp Här bor jag. Kvinnors berättelser om incest, rituella och andra sexuella övergrepp, en antologi med texter av 28 utsatta kvinnor som hon redigerade 2002. Boken gavs ut på ett kvalitetsförlag, men fick ingen respons alls på landets kultursidor.

– Att skriva om sexuella övergrepp var kanske möjligt i en social eller psykiatrisk kontext, men inte på en kultursida. Framförallt saknades hos kritikerkåren en kompetens att diskutera både ämnet och det litterära utförandet. Efter #metoo på sociala medier 2017 gjordes snabbt ett par liknande antologier. Dessa recenserades på kultursidorna, helt utan referenser till vår välgjorda antologi, som var den första av sitt slag i Sverige.

Alltid #metoo

Alltsedan deras första möte har Nyman och Grahn fört ett kontinuerligt samtal om sina egna erfarenheter och hur de ska kunna påverka samhället. Och de har båda lång erfarenhet av att ge stöd till andra som utsatts. Inger Grahn har bland annat varit med och startat Stödcentrum Beda, en kvinnojour i Göteborg, där Maria Nyman gick med 2000. Det var där de möttes första gången, vilket de berättar om i andra avsnittet av Skamlösa.

– Att stödja andra är också att bearbeta egna övergrepp, att ge är också att få. Att dela med sig ger aha-upplevelser både för den som delar och den som tar emot. Det blir ett kunskapande som är dynamiskt, framåtskridande och utvecklande. I stödet till andra har vi också gång på gång fått se hur vård och rättsväsende misslyckas med att skydda utsatta.

Maria Nyman konstaterar att det inte bara talas om ett före #metoo, utan även ett efter.

– Det känns väldigt konstigt. För oss är det alltid #metoo, så länge som övergreppen pågår och utsatta försöker berätta. Vi har länge arbetat utåtriktat för andra utsatta och för att väcka politisk medvetenhet. Podden är en del av vårt långa arbete för att medvetandegöra allmänheten. Vi ville alltså råda bot på en historielöshet och så ville vi ha roligt tillsammans.

Hur stor betydelse har #metoo haft för att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp?

– #metoo har haft en enorm betydelse, på grund av hastigheten och genomslaget i sociala medier. Äntligen ser vi resultatet av trettio års arbete. Det som tagit decennier att säga och göra gick nu på några veckor, bland annat tack vare en ny teknik. Innehållet i utsattas berättelser har hela tiden varit detsamma, men nu kunde yttervärlden inte längre stå emot.

För Maria Nyman personligen innebar det att inte längre vara stigmatiserad och marginaliserad. Nu kan hon tala friare om sig själv och känner att människor har en beredskap för att höra att hon varit utsatt.

– Kunskapen om att det sexuella våldet finns i vår närhet är nu mainstream. Det gick från en dag till en annan, att det gick lättare att andas och tala friare. Men medvetenheten om övergrepp på barn har inte vuxit på samma sätt. Övergreppen på barn får fortfarande inte alls den uppmärksamhet som är motiverad, med tanke på att minst vart femte barn är utsatt. De kom i skymundan i #metoo.

– Förtalsdomarna efter #metoo 2017 har också på ett smärtsamt sätt synliggjort vad som händer när utsatta berättar. Hotet om förtalsdom har hela tiden funnits, nu när de verkställs åskådliggörs förtrycket.

Vad borde göras med förövarnas förnekelser och samhällets uteblivna ansvarsutkrävande?

– Det är en politiskt fråga. Vi hoppas att människor med makt och inflytande lyssnar, så att vi kan förändra hur det här grova brottet hanteras i våra olika samhällsfunktioner. Vi har länge krävt att anställda inom, vård, omsorg, utbildning, rättsväsende och media ska utbildas i ämnet sexuellt våld, så att de får en ny syn på vad en expert är.

– Visst kan socialarbetare, poliser och andra bidra med sina perspektiv, men den djupa kunskapen om sexuella övergrepp besitter vi som utsatts, och det ska vara legitimt att använda sin utsatthet som kunskapskälla i sin profession. Den som fjärmar sig från sin egen utsatthet i sin professionsutövning riskerar att inte bottna i utövningen och att ställa fel frågor. Vi var inne på detta i när vi talade om psykologernas icke-deltagande i #metoo.

– Socialtjänsten har svårt att ta barns perspektiv. I dag tvingas barn att umgås med sina förövare. Det säger något om vad som gäller i ett samhälle. Nu har vi antagit barnkonventionen och den ska tillämpas. Men hur, om socialarbetarna saknar adekvat utbildning?

Och när det gäller patologiseringen av förövare anser Maria Nyman och Inger Grahn att medierna har ett stort ansvar: att sluta upp med den.

– Vi använder själva aldrig ordet pedofil, för att det innebär en diagnos, utan vi säger förövare, för att enbart koppla till handlingen. Att säga pedofil är också en exotisering, pedofilen är alltid någon annanstans, långt bort från den egna kretsen. Det gäller för media att sluta spekulera i övergreppsberättelser.

Det här med att bryta tystnaden, det verkar vara både det viktigaste och svåraste. Ni säger ”om du inte orkar – skit i det”. Vad är det som ni vill förmedla med det?

– Ta hand om dina egna behov först av allt, moralisera inte över dig själv när du vill försöka ha det bra, göra saker i din egen takt och på ditt eget sätt! Ställ inte så höga krav på sig själv och känn ingen press att vara duktig och ställa upp för att andra vittnar!

Bakslagen för #metoo har främst handlat om uthängningar och att kvinnor som vittnat, även i slutna grupper, dömts för förtal. Ett moment 22 som även innebär inskränkningar i Maria Nymans yttrandefrihet. Hur bryta tystnaden om sådant som enligt lag inte får sägas?

– Om inte kvinnor och barn har rätt till sina egna kroppar får vi aldrig en fungerande demokrati. Yttrandefriheten och tryckfriheten är grundläggande friheter som vi fortfarande måste kämpa för.

Efter vittnandet

Maria Nyman lever under hot om åtal för förtal, vilket påverkar hennes eget tal- och handlingsutrymme. Som skrivande människa och opinionsbildare kan hon hitta allmänna vägar att gestalta utsatthet, men tillämpar självcensur i sin personliga berättelse. Samtidigt har Inger Grahn haft nästintill oinskränkt möjlighet att tala öppet om övergreppen i sin barndom.

– Hon har ett fantastiskt sätt att berätta om dem och om sitt arbete mot sexuella övergrepp. Jag har prövat olika sätt att dokumentera hennes liv och gärning. Ett tag var jag inne på att göra en bok och besökte Inger i hennes torp i Dalsland, där jag spelade in långa intervjuer, som jag skulle renskriva och transformera till skriven text, berättar Maria Nyman.

Ändå har Inger Grahns berättelse stoppats med hänvisning till förtalsrisken, vilket framgår i förra fredagens avsnitt av podden. Likväl har hon fortsatt kräva att få berätta öppet och gjort det bland annat i kortdokumentären Hemlängtan, som visades i riksdagen 2002.

– Alla måste inte göra som hon, men det är ändå inspirerande. Vi önskar att andra fortsätter att berätta. Men det är också viktigt att det inte stannar vid den enskilda berättelsen, anser Maria Nyman och kommer återigen in på samhällets ansvar:

– Vi ska akta oss för rena hjälte- och snyfthistorier. Frågan som följer på ett vittnande måste alltid vara: Vad kan vi lära oss av detta? Vad behöver göras för att det inte ska ske igen?

Vilka vill ni främst nå med podden?

– Främst vill vi nå alla som utsatts, och det är ju många. Och så vill vi nå människor som har en roll i systemet och få dem att reflektera över sin yrkesutövning i mötet med utsatta. Vi vill vara ett varmt, allvarligt och roligt sällskap att känna sig stärkt av.

Ser ni risker med att blanda in humor och vilka resonemang har ni fört kring det?

– Den stora risken är inte att använda humor, utan att överhuvudtaget gå ut med egna erfarenheter och själva ämnet. Vi har en humor som ingår naturligt i vårt sätt att vara och uttrycka oss, en humor som gör att allvaret blir tydligare. För människor som inte är vana vid att uppfatta samhället som ett övergreppssamhälle, kan det kanske vara svårt att hänga med ibland.

Om Maria Nyman hör något i redigeringen som hon tror kan få fel klang, så klipper hon bort det. Och av lyssnarreaktionerna hittills att döma har Skamlösa-podden hittat en balans som både når fram och berör.

Maria Nyman och Inger Grahn håller avstånd. Bild: Privat