Jag var inte alltid ledsen, jag var bara känslig. Jag var inte mogen för min lilla ålder, jag var deprimerad. Jag kunde inte relatera till min omgivning, att leka var inte längre något som stimulerade mig lika mycket som att reflektera kring livets bördor och kärleksbekymmer. Jag började utmärka mig, började bli vald sist på bollspel. Ännu en anledning som drev mig till sidolinjen: jag satt på gungan och skrev en poesibok istället.

Jag förstod inte varför jag var annorlunda, mamma brukade säga att jag en dag skulle hitta människor som var som mig: ”Du är speciell, hirça min.” Därför.

Att vara speciell var en pina, varför kunde jag inte passa in. Det såg så enkelt ut. På den tiden var jag inte bara utmärkande i min personlighet men även utseende. Svart hår, hårig, tjocka ögonbryn, födelsemärke över läppen. Alla andra var lena, ljusa och fläckfria. Jag kände mig speciellt ful. Jag frågade chans på en eller två killar, kanske indirekt men jag frågade iallafall. Fick såklart ett nej. Nu i efterhand förstår jag ju, jag var inte alls den man ville bli tillsammans med. Som sagt, jag var inte åtråvärd. Jag visste att jag såg annorlunda ut, att idealet var antingen blonda Johanna eller brunhåriga Malin. Och båda landade varsin snygg tvilling. Senare blev Jakob betuttad i bästisen, som inte hade några problem med att etablera sitt intresse och få vad hon ville. Len, ljus och fläckfri. Jag kunde inte mäta upp, för djup för mitt eget bästa. Jag såg på från utsidan, ville så gärna vara med och samtidigt visste jag att jag ändå inte hörde dit.

Discona var mest bitterljuva. Jag ville inte sitta på bänken, jag ville dansa med hakan på Jakobs axel och känna värmen av våra lätta andetag. Den längtan fäste sig på mitt hjärta och har fortfarande ett grepp om mig.

Aggressionen och sorgen härstammar därifrån, jag vill gå till henne och ta hennes hand. Du är inte speciell, du är precis som man ska vara. Du förtjänar inkluderande vänner och söta pojkar.

Fläcken över läppen 
Blomman på väggen
Monster i sängen
Bubblan spräckte på prinsess-täcket
Ankungen, björnen, elden
Aprilsnön kom före häggen
Går i cirklar på bollrutan,
Förbi killrummen och skolbänken
Dikter om döden medan barnen kör viskleken
Missade min tur och jagar fortfarande efter den
Min kärlek är lösaktig men stolt och rättvis
Jag är fortfarande brunögd och blåsint
Trasslar ihop mig men landar i mitt intellekt igen

Min barndom satte spår för olika teman som skulle fortsätta utspela sig i framtiden. ”Du påminner mig om Amélie från Montmartre” sa en sköldpadda till mig på vägen, men han, i sin gamla ålder, såg något som ännu inte hunnit ikapp mig.

Amélie är högkänslig, introvert och uppfinnig: en kvinna vars världsliga gestalt bär ett ledsamt uttryck, men egentligen tillbringar hon dagarna i fantasin av sitt rika inre liv där nästan allt är möjligt. Hennes levnadskraft är stark men fastbunden av rädslan att bli nekad, därför får hon  utlopp för sin energi endast så den räcker till andra sidan men aldrig tillbaka: hon hjälper ett par finna kärleken, en sjuk mentor se mer av världen, sin pappa gå vidare från dödssorgen, och så vidare. I slutet av dagarna är hon nöjd med sig själv, men ensam och längtande.

Sitter i mitt rosa-vita vuxenrum när jag tar fram min rosa-vita snuttefilt från dagis. Jag sprider ut den på sängen och lägger märke till bilden på filten, en svan omgiven av ankor. Kan inte hjälpa tro att det finns ett större sammanhang. Då minns jag också när jag var sex år och bar min  favoritklänning till skolan. Jag älskade hur den öppnade sig som ett paraply med mina piruetter.

Nästan mer än vad jag älskade klänningen älskade jag ärtor, och när lunchtimmen ankom lyste jag upp av synen på gröna runda drömmar i skålen bredvid potatismoset. Några minuter senare var jag tillbaka till klassrummet och stunden nådde sin klimax: jag vred ena höften till vänster och svängde sedan hela kroppen till höger i en fullt snurrande fart med tallriken i handen.

I min majestät skymtade jag hur klänningen svävar i en perfekt, rund symmetri medan det flyger ärtor runt min siluett som sprider sig över klassrumsgolvet.

När jag öppnar ögonen igen kan jag inget annat säga än ”oj”. Ingen är imponerad, lärarna är irriterade, jag städar upp resterna av mitt lyckorus. Men det gör jag än idag, minus ärtorna (plus kaffet). Jag snurrar i mitt rum, i förtvivlan och förvirring, när allt i världen känns både banalt och livsavgörande.

Även när jag inte är lycklig dansar jag i min sorg, firar min emotionella påtaglighet, för att jag både känner och känner igen. Jag kommer fram till samma sak när jag snurrat klart som när jag började – ”det är både bittert och ljuvt, att dom vackra stunderna aldrig varar för evigt, för det gör inte dom smärtsamma heller”.

Lave Galo är singer-songwriter, socialantropolog och medlem i den kurdiska kvinnorörelsen.