Två nicaraguanska kvinnorättsaktivister berättar om kvinnorörelsens situation i dag, fyra år senare: den ena från sin exil, den andra från en hemlig tillflyktsort i Nicaragua.

Den 18 april 2018 dök ett meddelande upp i mitt flöde i de sociala medierna:
”Hjälp! Polisen anfaller oss i Camino de Oriente!” Det var kvinnorättsaktivisten Violeta Delgado som postade, och jag förstod  med detsamma att något var riktigt fel.

Några timmar senare gick bilden på Ana Quirós, svårt blödande efter regeringsstyrkornas attack, världen runt. Quirós, kvinnorättsaktivist, var den första personen som skadades av Nicaraguas paramilitära styrkor.

Oroligheterna utvecklade sig till ett inferno som ingen i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig. Nicaragua, som till runt 2010 var en av Sveriges biståndsdarlingar och där tusentals journalister, aktivister, volontärer och biståndsarbetare har lämnat sitt avtryck, är i dag ett land i ruiner. Ekonomin går på knäna, lagarna är ur spel och ingen känner sig säker. Inte ens regeringen, som är paranoid över bakhåll från de egna leden.

Under månaderna efter den 18 april dödades över 300 personer, mest unga och studenter, tusentals skadades, torterades och kastades i fängelse. Sedan dess uppskattas det att cirka 200 000 nicaraguaner har flytt landet – mörkertalet är stort eftersom många flyr illegalt om natten – och ett okänt antal är interna flyktingar eller bor i så kallade skyddade hus.

I dag finns minst 184 politiska fångar i landet, varav 14 är kvinnor. Nästan 200 organisationer och institutioner har fråntagits sin legala status. Till dem hör medier, internationella biståndsorganisationer – bland andra svenska We effect och Diakonia – MR- och kvinnorättsorganisationer samt universitet och feministiska organisationer.

Kvinnorörelsen sympatiserade med de unga

Violeta Delgado, som var på plats den ödesdigra dagen, den 18 april, hade tillsammans med andra kvinnliga aktivister deltagit i en sympatidemonstration utanför universitetet UCA i huvudstaden Managua. Där protesterade studenter mot regeringens bristfälliga miljöpolitik och mot en impopulär reform av pensionslagen.

Men regeringsstyrkorna fördrev demonstranterna från universitetet och angrep dem vid köpcentret Camino de Oriente, några kilometer därifrån. Då skadades de första demonstranterna. Nästa dag dödade regeringsstyrkorna de första studenterna och snöbollen sattes i rörelse. Och den rullar fortfarande.

– Det var de unga, miljöaktivisterna och pensionärerna som gick i bräschen för protesterna som sedan spred sig bland hela befolkningen och över hela landet, säger Violeta Delgado från sin exil i Honduras.

– Men vi hade redan framfört kritik mot regeringen under 15 år och sympatiserade med andra i opposition, berättar Delgado som sedan 1980-talet har varit aktiv inom kvinnorörelsen.

Kvinnorörelsen förföljd

De nicaraguanska kvinnorna började organisera sig på 1970-talet för att hjälpa till att fälla diktatorn Anastasio Somoza. De spelade också en framträdande roll under sandinistrevolutionen och inbördeskriget 1979–1990.

Kvinnors rättigheter var en viktig del av sandinisternas agenda och många progressiva lagar togs fram. Men kvinnorna ansåg inte att initiativen var tillräckliga och många bröt med sandinisterna och bildade egna organisationer, nätverk och rörelser.

1990 förlorade sandinisterna makten till oppositionen, men sandinistkommendanten Daniel Ortega, som varit president under revolutionen, kom åter till makten 2007, bland annat tack vare en pakt med kyrkan om att totalförbjuda abort. Och idag hör Nicaragua till de länder i världen som har strängast abortlagstiftning.

Ortega förhandlade bort kvinnors rätt att välja mot att bli vald till landets viktigaste post, ansåg kvinnorättsorganisationerna. Sedan dess har de kämpat för att återinföra rätten till åtminstone medicinsk abort.

Samtidigt har regeringen blivit alltmer auktoritär och det har blivit svårare, för att inte säga omöjligt, för det civila samhället att verka under förtrycket som bara fortsätter att hårdna. Kvinnorörelsen har varit särskilt utsatt av regeringen.

– Till sist fick vi inte ens demonstrera. Andra som hade med oss att göra trakasserades också, säger Violeta Delgado.

– Samtidigt inspirerade vi och stöttade andra rörelser och bidrog till att den regeringskritiska plattformen utvidgades, anser hon.

Strukturella ändringar

När protesterna mot regeringen bröt ut i april 2018 hörde kvinnoorganisationerna till de bäst organiserade i landet, och var bland de största och mest aktiva i hela Centralamerika, enligt Delgado.

– Vi hade också utvecklat en bra analytisk kapacitet, inte bara gällande kvinnorättsfrågor, utan också politik och demokrati i en bredare bemärkelse.

Det anser också kvinnorättsaktivisten Martha Hernández, som av säkerhetsskäl inte vill uppge sitt egentliga namn. Hon är nämligen förföljd i Nicaragua och riskerar att gripas eller utsättas för våld om hon uttalar sig offentligt.

– Vi hörde också till de första som vågade prata om att vi numera lever i en diktatur, säger hon.

Under konfliktens första månader var Hernández, i egenskap av autonom kvinnorättsaktivist, del av en plattform som försökte förhandla med regeringen om en fredlig lösning. Hon anser att kvinnorörelsen under krisen har kommit med många värdefulla bidrag:

– Genom arbetet för kvinnors rättigheter har vi utvecklat ett rättvisetänk och en förståelse för att reperara i stället för att repetera, vi har lyft fram vikten av egenvård och övergångsrättvisa.

Det viktigaste har ändå varit betoningen av att situationen inte är svartvit utan att man befinner sig i gråzoner, anser Hernández:

– Man löser inget genom att bara byta ut makthavarna och de politiska partierna. Det behövs strukturella förändringar och en ny politisk kultur, vi måste skapa ett samhälle som är humant för alla, säger Hernández.

Och detta budskap är något som befolkningen har börjat ta till sig, anser hon.

Politiska fångar och förbjudna organisationer

Men regeringen behåller sitt järngrepp om landet och alla nya tilltag från den befäster det ytterligare:

– President Daniel Ortega har gjort allt för att tysta folket och kritiska röster genom att bura in en stor del av oppositionsledarna och genom att stänga organisationer och institutioner, säger Violeta Delgado.

Till de första organisationerna som förbjöds hör Cinco, där Delgado arbetade som medieanalytiker. Det var i december 2018.

När Delgado och hennes kolleger kom till kontoret, som företaget delade med den anrika tidningen El Confidencial, möttes de av en förödande syn. Polisen hade spärrat porten och innanför var ödeläggelsen total: Dörrar och skåp var uppbrutna, möbler, dokument och tekniskt utstyr låg huller om buller.

Delgado och de flesta av hennes kolleger, liksom El Confidencials journalister, flydde landet och blev del av den enorma flyktvåg som hade inletts några månader tidigare.

Delgado beslöt sig för att återvända till Nicaragua tre år senare i hopp om att presidentvalet i november 2021 skulle öppna dörrarna för en fredlig lösning på konflikten. Hon lyckades komma in i landet men stannade inte länge. I maj förra året började regeringen nämligen gripa personer som kunde äventyra Ortegas chanser att bli omvald.

Violeta Delgado var i riskzonen:

– Jag flydde snabbt igen. Och nu vet jag att jag inte kan återvända förrän det finns en demokratisk öppning i landet, säger hon.

Bland de första som greps var den legendariska sandinistkommendanten och kvinnorättsaktivisten Dora María Téllez som, liksom många andra av de fängslade, hörde till Ortegas närmaste krets under revolutionsåren. Sedan följde ett fyrtiotal andra från regeringsoppositionen, bland dem sju presidentkandidater, inklusive Daniel Ortegas främsta politiska motståndare, Cristiana Chamorro.

Martha Hernández, som är nära vän till flera av de 14 kvinnliga politiska fångarna, tror att det finns fler:

– De är i husarrest och figurerar inte i den officiella statistiken.

Fångenskap – ett politiskt val

Ortega omvaldes den 7 november i ett val som kritiserades hårt av människorättsorganisationer och Organisationen för amerikanska stater (OAS). Många länder, inklusive USA, och EU har avfärdat valet som en fars.

I januari i år inleddes blixträttegångar mot en rad politiska fångar som nu har dömts till 8-15 års fängelse för konspiration, landsförräderi, penningtvätt och andra uppdiktade anklagelser.

De kunde, liksom Violeta Delgado, ha satt sig i säkerhet i utlandet.

– De valde att inte göra det, vilket var ett politiskt val, anser Delgado.

Martha Hernández håller med:

– Många av dem greps i sina egna hem. Jag tror att de också ser det som ett sätt att skapa internationell uppmärksamhet om förtrycket i Nicaragua.

En av de äldre fångarna, Irving Larios, har enligt Hernández sagt att han tog risken att bli gripen. Det var det minsta han kunde göra för de unga som har offrat sig själva och sin framtid under krisen, lär Larios ha sagt.

Hernández förstår de politiska fångarnas attityd.

Hon flydde själv landet i augusti 2018. Hon hade under de första turbulenta månaderna av krisen hjälpt internationella medier och organisationer med information.

– Jag hade ett stort kontaktnät men det var infiltrerat av regeringssympatisörer, arbetet blev för farligt, säger hon.

– Men livet i exil var hårt. Jag älskar att resa men denna gång var det mot min vilja. Du lever i konstant osäkerhet, alla dina projekt – hela ditt liv – sätts på paus.

Hernández återvände till Nicaragua efter ett år, trots den stora risken det innebar. Hon kunde inte flytta in i sitt eget hem – där skulle hon genast ha blivit gripen av polisen – utan flyttar från hus till hus, från säng till säng.

– Det är inte lätt för oss som är ”clandestinas” att hitta ett ställe att bo, eftersom vi utsätter även dem vi bor hos för fara.  Att leva under jorden i en diktatur och mitt i en pandemi gör ditt liv väldigt begränsat. Men jag är frisk, har alltid en säng och är i mitt hemland, fortsätter hon.

Hennes familj och vänner insisterar på att hon åter ska fly landet.

–  Men jag föredrar risken att bli kidnappad, hamna i fängelse och bli orättvist dömd än att inte kunna vara i Nicaragua, sammanfattar hon.

Kvinnorörelsen försvagas

Kvinnorörelsens nätverk har drastiskt reducerats på några år. Detta på grund av de många aktivister som tvingats fly landet eller tillfångatagits och att organisationer har förbjudits att verka.

– Kvinnorörelsen är djupt påverkad av situationen, den är svag och splittrad, säger Hernández.

Minst 20 kvinnoorganisationer har förbjudits sedan 2018.

– En del är feministiska, andra arbetar med kvinnorättsfrågor, en tredje kategori är organisationer med enbart kvinnliga medlemmar och så har vi blandade organisationer som arbetar med jämställdhetsfrågor, säger Hernández.

– De som fortfarande existerar är beredda på att bli förbjudna när som helst, fortsätter Hernández.

Situationen är allvarlig inte bara för organisationerna utan för befolkningen, speciellt kvinnorna:

– Det finns inte längre organisationer som kan stötta offer för sexuella brott eller andra våldsbrott eller hjälpa till med kvinnomedicinska frågor eller pensioner, säger Hernández.

Många organisationer undervisade också i kvinnorättsfrågor och i våldsförebyggande arbete. Andra verkade inom områden som staten borde sköta om såsom hälsa, vattenförsörjning och undervisning.

Sist, men inte minst, kan organisationer och aktivister inte längre uttala sig i medier i frågor som angår kvinnorätt och jämställdhet. Just detta var innan krisen del av Martha Hernández vardag, nu har hon munkavle på.

Ökat förtryck

Varken Hernández eller Delgado tror på en snar förbättring av situationen i Nicaragua.

I mars i år fördömde Nicaraguas ambassadör för Organisationen för amerikanska stater (OAS), offentligt sin egen regering:

– Det är inte lätt att fördöma diktaturen i mitt land, men att fortsätta att vara tyst och försvara det oförsvarbara är omöjligt, sade ambassadören Arturo McFields, och efter det uttalandet.

Hernández tror att regeringen har blivit fångad i sin egen paranoia och varken litar på polisen, militären eller ens sina egna barn:

– Vem som helst kan vara en förrädare nu.

Därför kommer förtrycket, speciellt inom regeringens egna led, att öka, och man kommer att se en ny flyktingvåg, bestående av regeringssympatisörer som inte längre känner sig säkra, tror de två kvinnorättsaktivisterna.

– Situationen är förfärlig och under dessa fyra år har vi sett få öppningar. Men vi accepterar inte förtrycket utan kräver konstant rättvisa och demokrati, annars fortsätter regeringen som om inget hade hänt, tror Delgado.

Fastän hon befinner sig i exil, så är all hennes energi riktad mot Nicaragua.