Det är återigen World Economic Forum i Davos. I svenska tidningar gottar man sig åt att det där finns ett visst intresse för Sveriges ”sunda statsfinanser”. Och det är kanske lite behagligt, att bankerna inte brinner som i Grekland, och att de offentliga anslagen inte över en natt skärs ned med tiotals procent, som i Storbritannien. Men världsekonomin har idag tyngdpunkter på platser långt därifrån, som vi alla vet.

I mitt huvud så är jag fortfarande i mångt och mycket kvar i en del av världen som aspirerar på att vara världens tredje största ekonomi: Indien. För jag reste slutligen till Indien, jag med. Tillsammans med Gunilla Blomqvist Sköldberg, som tidigare har forskat om kvinnors arbete i landets fjärde största stad, Chennai.

Nu var vi där för att tala med forskare som studerar kvinnors arbete, men också med aktivister, fackföreningsfolk och tjänstemän i delstatsadministrationen. Samtalsämnet var trender när det gäller arbete i den så kallade informella sektorn, och vad det innebär för framförallt kvinnorna att få sin försörjning genom informellt arbete. Nu beräknas den absolut största delen av allt arbete överhuvudtaget vara ”informellt” i Indien, dvs. utföras utan formella anställningsrelationer; på någon annans uppdrag eller på helt eget initiativ. Det är inte samma sak som att jobba svart i Sverige, men i praktiken har det länge inneburit att de som jobbar på det viset har haft mycket liten tillgång till sjukförmåner, försäkringar, pension osv. Så länge man kan bära, cykla, dra, rulla beedies, tvätta andras tvätt, sy detaljer till konfektionsfabriken, sälja grönsaker och mat osv. så har man själv mat för dagen. Men det blir inte mycket över till den stund då kroppen tar slut. Den sortens arbetsliv verkar inte minska i betydelse, utan fortsätter att vara mycket vanligt – det är de fattigas arbetsliv. Men det händer saker, man försöker nu att skapa välfärdslösningar också för dem som inte har en formell arbetsköpare som betalar in avgifter för den arbetskraft de använder.

Besöket var för min del fullt av intryck. I (ibland irriterande) hög grad uppfylldes den förväntning som jag fått genom andras skildringar: Indien innehåller det mesta på en gång: de fattigaste och de rikaste, det senaste och det allra mest traditionella. Reklamen skriker om att facebookstatusen nu kan uppdateras med röstklipp. I morgontidningen kan jag läsa om hur byråd förbjuder kvinnor att gå i jeans (traditionellt och agrart), och alldeles intill rapporteras det om att kvinnliga forskare i högre grad än manliga hindras i karriären av att ha barn (modernt och urbant). Kvinnoarbetet är, i likhet med i övriga världen, mer präglat av omsorgsarbetets krav än vad männens är. Å andra sidan hade de två barn i 1 – 2-årsåldern som slets i bitar av vilda hundar när de sov i skjul på byggarbetsplatser båda sina föräldrar i närheten. Både mödrar och fäder sliter med att bära tegel, grus och bygga upp nya hus. Inga dagis fanns just där. Men det finns organiserad barnomsorg i Indien, även för dem som är fattiga och jobbar på byggen. Långt ifrån full behovstäckning – men exempelvis organiserar man rullande dagis, som är tänkta att fungera just för barn till byggnadsarbetare. Det indiska samhället ligger inte efter det svenska, det finns naturligtvis här och nu, alldeles samtidigt.

Den subventionerade, kollektiva barnomsorgen som både är pedagogiskt och arbetslivsinriktad var kanske en av de viktigaste innovationerna för svensk ekonomi under 1900-talet. Inte nödvändigtvis svensk ekonomi definierat som ett landslag inbegripet i ett ständigt tillväxtrace, men svensk ekonomi som ett samhälle där det åtminstone under en rätt lång period fanns en tendens att integrera både kvinnor och män i arbete som ger lön, i arbete som kvalificerar för sociala rättigheter. Svensk ekonomi definierad som en gemensam försörjningsbas och ett verktyg för välfärd för både barn och vuxna. Och det kanske bästa med den innovationen är att det inte går att ta patent på den. Alla kan sno de idéer de vill ha, förändra och förbättra dem efter eget huvud.