Ett exempel på de färdiga verk som sprang därur är den svenska koreografen och videkonstnären Gunnilla Heilborn, vars föreställning Giorkij Park II, en fristående fortsättning på 80-talsthrillern Gorky Park, invigde festivalen på onsdagskvällen. Heilborn exemplifierar också den spännvidd som motiverar att dans- och teaterfestivalen rör sig mellan konst och scenkonstsammanhang. Dess konstnärliga ledare, Birgitta Winnberg Rydh, kallar verksamheten för en en ”mötesplats mellan konstnärer och publik”, och i stället för work in progress förekommer i år en mängd ”artist in focus”, där något mer etablerade konstnärer får berätta om sin verksamhet.

2014 års festival rör sig i krisens tecken: europeisk kris, ekonomisk kris och en kulturpolitisk kris. Under gårdagen hölls seminariet ”Utblick/Inblick”, som på internationellt såväl som på nationell nivå behandlade ”konst och festivalers möjlighet att göra skillnad”. Medverkade här gjorde bland annat den avgående chefen för radioteatern; Stina Oscarsson. Genom att följa upp till festivalens tio år gamla programförklaring ställs frågan vad vi ”byter i kulturutbytet och om det är konsten som gör att man överlever kriget?”. På samma vis berör både scenkonst- och seminarieprogram berör frågor om censur och finansiering, partipolitisk verksamhet och aktivism.

Ett av festivalens större namn är den libanesiske konstnären Rabih Mroué, som sedan länge rör sig mellan såväl vita som svarta boxar, där han ställer frågor om mänsklig interaktion med och kommunikation om existensiella frågor krig, liv och död. Ofrånkomligen berör han etiska frågeställningar om berättarpositoner inom och mellan dokumentära och fiktiva landskap. 2012 medverkade han i Documenta 13, då med videoverket The pixelated revolution som i en performativ föreläsning följer upp den mängd filmat material av stridigheterna i Syrien, som civilpersoner har lämnat efter sig när de själva inte har överlevt. Här ställer Mroué frågan varför personerna i fråga väljer att fortsätta filma det vapen som är riktat mot hen, istället för att ta skydd – och kanske överleva.

Likt en omvänd dialektik kring kameralinsens ersättande av skjutvapnet, frågar sig Mroué om personen som filmar verkligen är död, eller om hen lever vidare i den film som absorberar – och kanske således förhindrar – hens död. ”The pixelated revolution” presenteras såväl i vad Mroué vill kalla ”performance lectures” som i dokumenterad form och rör sig därför mellan institutioner för såväl scenkonst som fri konst. 2011 presenterade Mroué utställningen I, the Undersigned. Med en titel lånad från ett videoverk från 2007 där konstnären ber om offentlig ursäkt för vad han gjorde under det civila kriget i Libanon, mellan 1975 och 1990, det vill säga fram till dess att Mroué själv fyllde 23. Denna autentiska, men likväl visuellt och dramaturgiskt bearbetade form är ett lämpligt exempel på konstnärens gränsöverskridande, men alltid så angelägna konstnärliga verksamhet.

Föreställningen Riding on a Cloud, som är ditt egna verk, kretsar kring din bror. Tar han rollen som det subjekt som du annars har när du själv mederkar i dina performance- eller videoverk?

– Det är min bror som är på scen och han spelar sig själv. Det är vad det hela handlar om. Och ja, här är omständigheterna desamma som när jag själv håller en performance lecture: en enkel scen, en talarstol och en powerpoint. Men, i stället för mig är det han som talar. Jag upplåter min plats åt honom för att han ska kunna berätta sin berättelse. Så, det är autentiskt, och det är han som står på scen, men hans framträdande är samtidigt regisserat. Med sin egen kropp ställer han frågan om representation av nu och då, här och nu, och de människor som där ingår.

Varför just din bror?

– Som tonåring förlorade min bror talförmågan, någonting som han nu har fått träna upp igen. Jag intresserar mig av hans förhållande till språket och av representationen av detta. Så, förstås är det teater – teater grundar ju sig i representationer. När någon är på scen och representerar sig själv är han både sin karaktär och sin persona, och det är oklart för publiken vad som är vad. I slutet av föreställningen kommer hans ”riktiga jag” dock tillbaka. Då ansluter också jag själv, som en utveckling av det samtal som min bror har fört med publiken.

Finns det några kopplingar mellan hans, efter förlusten av talförmågan, begränsade kommunikationsmöjligheter, och de mobiltelefoner av en annan sorts begränsad kvalitet som är så centrala i ditt tidigare verk The Pixelated Revolution?

– Det är en ganska långdragen parallell, tycker jag. Visst, de båda verken berör människans förhållande till och gestaltning av död, men Riding on a Cloud kretsar kring händelser i Libanon, The Pixelated Revolution berör i sin tur händelserna i Syrien. I min mening går det inte att generalisera så kring begreppet ”krig” och säga att alla är desamma, för det är de inte.

– Men visst, på olika vis berättar subjekten i de båda verken om deras egna upplevelser av krig och död. Detsamma gäller föreställningen 33rpm and a few seconds, som jag och min partner Lina Saneh har gjort tillsammans.

Vad handlar den om?

– Den gestaltar berättelsen om en libanesisk aktivist som tog livet av sig, och på samma vis som i The Pixelated Revolution rör sig denna gestaltning ”inuti bilden” – men här i den virtuella världen. Vi ser hur konsekvenserna av hans självmord ter sig i social media och i telefonsvarare, där hans vänner fortsätter att tala med honom. Men vad som skiljer denna föreställning från de tidigare är att den inte har någon skådespelare. Vi ser hans rum, hans möbler, hans tv och hans dator, som även efter hans död vibrerar, är vid liv. Det är lite som att han misslyckades med att lämna den här världen, eftersom alla dessa ”trådar” fortfarande talar med honom som om han ännu vore vid liv. Föreställningen är ett sätt att gestalta de unga libanesiska aktivisternas kamp under den arabiska våren.

Varför gestaltar ni hans berättelse?

– Vi intresserar oss för hur han efter en lång kamp för frihet samtidigt planerar sitt självmord i tre år, detta utan några psykologiska, politiska eller ekonomiska orsaker. I sitt avskedsbrev skriver han att självmordet är ett sökande efter frihet, då han kände sig fängslad av livet. Det är lite av en paradox, eftersom han kämpar så hårt för frihet och ett bättre liv samtidigt som han upplever att livet själv är ett fängelse som undanhåller honom från friheten. Det är i alla fall vad han skrev i sitt avskedsbrev. Att följa upp hans tankegång är att röra sig mot de eviga, filosofiska frågeställningarna om livet.

Varför en föreställning utan skådespelare?

– Det beror på de frågor som jag och min partner (Lina Saneh) har ställt oss sedan vi började samarbeta: representationen av nu och här i förhållande till där och då, och hur dessa begrepp interagerar med varandra. Genom att visa karaktärens rum, men inte honom själv vill vi ställa just de frågorna till publiken. Jag tror att det är viktigt att presentera denna föreställning i teatersammanhang, eftersom den föreslår nya metoder för hur det går att göra teater utan skådespelare. Dramatikern Grotowski förespråkade vad han kallade en ”fattig teater”, där skådespelaren själv var den enda komponenten på scen. Vi vill inte säga att han hade rätt eller fel, men här gör vi det motsatta, vi vill röra oss mot teaterns gräns och öppna en diskussion med publik och teaterverksamma om hur vi kan göra teater med nya teknologier, som Skype till exempel. Det handlar om frågorna ”när” och ”var”. I dag är det möjligt att en föreställning händer här och där och nu och då, samtidigt. Men vad innebär detta, och hur kan publik och konstnärer förhålla sig till detta? Vi vill helt enkelt uppdatera teaterteorin.

Upplever du dessa nya förhållanden hoppfulla?

– Ja, visst, det är väldigt intressant, inte minst när det också för oss till frågan om vad det innebär att vara nu. Vad är presens? För mig är nuet ingenting som du alls kan fånga, för så fort som du säger ”nu”, så är det borta i dåtiden. Det enda sättet att skapa nuet är att representera det, och det är också den viktigaste komponenten i teater.

Men går det att göra några rättvisa representationer av nu, utan att skriva någon annans historia?

– Det handlar om hur vi berättar historier. En berättelse måste inte ha en historia, och det finns det många exempel på. Se på koreografen och dansaren Merce Cunningham, där finns ingen historia. Det kan handla om rörelser eller bilder som ger intryck utan att berätta den berättelse som du i stället får skapa i din egen tankevärld.

Du rör dig inte sällan mellan discipliner – och således grupper av människor. Ser du någon skillnad mellan dessa platser – och grupperingar?

– Nej, faktiskt inte. Jag tänker inte på vad publiken har för bakgrund, och försöker oavsett sammanhang att öppna upp för diskussioner, om så under eller efter föreställningen. På samma sätt är vare sig mitt eller Linas arbete aktivism, varken kulturellt eller politisk. Vi har inte som mål att förändra, lära ut, eller bevisa någonting. För oss är det viktigt hur vi, med våra osäkerheter och frågeställningar, kan plantera idéer och frågor hos publiken. Tvärtom från aktivismen, som inte sällan vill få publiken att agera, vill vi i stället få dem att tänka över vad vi föreslår, för att sedan själv formlera sina egna åsikter. Det är väldigt viktigt för oss.

I en tidigare intervju har du sagt att konstnären finns till för att ställa frågor…

– Ja, det är just vad det här handlar om. Att ställa fråga eller flera och visa sin egen osäkerhet för att sedan öppna upp för att vi ska kunna tänka tillsammans. För om du säger att du är säker på någonting, så återstår det bara för den andre att säga ”ja” eller ”nej”. Vi säger ”kanske”.

Du har länge samarbetat med din partner, Lina Sahle…

– Vi samarbetar sedan vi möttes, och började arbeta tillsammans på universitetet. Sedan dess har vi gjort många teaterproduktioner tillsammans. Men vad som är viktigt är att trots att både hon och jag också arbetar enskilt, så har vi utvecklat denna reflexion kring teaterns representation tillsammans. Även vid tillfällen när vi inte samarbetade så hade vi en pågående diskussion om vad teater är och vad skådespeleri och representation innebär.