Carolina Frändes tolkning av Dorothy Lanes musikal Happy End, med inspiration av dokumentären Paris is burning om 80-talets framväxt av vougingkulturen i New York, hade stockholms-premiär i fredags på Kulturhuset/Stadsteatern. Ensemblen består av 13 skådespelare i spridda åldrar som själva fått välja hur de vill uttrycka sig på scenen.

Happy End handlar om ett kriminellt gäng i 1930-talets Chicago. Bill Cracker (Robert Fux) är gängets främste man och Damen i grått (Åke Lundqvist), deras ledare. En dag, mitt under gängets våldsamma uppgörelser på Bills dansklubb, kliver Frälsningsarmé-flickan Lilian Holliday (Daniel Nyström) in genom dörren. Hon hoppas på att kunna omvända de vilsna själarna att leva ett värdigare liv. Mellan henne och Bill inleds ett intrigfyllt kärleksdrama med starka slitningar och moraliska dilemman om ”att vara en god människa”.

Virr-varr av intryck

Till en början är det lite svårt att hänga med i vad som berättas. Den råddigt ihopsatta scenografin ger oss en hint om att det inte är en färdig teaterföreställning vi ska se. Snarare vouging-drottningarnas framlekta tolkning av pjäsen. När de inte är innanför den tejp-avgränsade spelplatsen sitter de själva och tittar på skådespelet i en brun skinnsoffa eller fåtölj. Någon har manuset i knät – redo att sufflera, någon annan gör sig i ordning för nästa entré borta bland de synligt framställda loge-speglarna och scenkostymerna. Med flera nivåer av berättelser samtidigt, och en smått invecklad handling i den framlekta pjäsen, skapas ett störande virr-varr av intryck.

Varje scen presenteras genom att spelet avbryts och någon av, de spelat förvirrade, skådespelarna kommer på att det ju är deras tur att ställa sig vid micken. De ständiga avbrotten, där små sidoblinkningar till vougingkulturen görs, blir till sega övergångar vilka lätt får en att tappa fokus. När Daniel Nyströms Lilian brister ut i sång avstannar dock den sceniska förvirringen och byts ut mot en koncentrerad, intensiv, stillhet. Det är vackert att se och lyssna till. Även några av kärleksscenerna mellan Bill och Lilian får virr-varret att stanna upp. Per Öhagens Frälsningsarmé-syster lyser med komiskt minspel och hängiven inlevelse och Morten Lovstrom Olsen, också Frälsningsarmé-syster, drar blickarna till sig med sin starka, feminina utstrålning. Det är märkligt att han inte fått en större scenisk uppgift, eller ens några repliker. Varje gång han öppnar munnen är allt som kommer ut korta one-liners på tyska.

Vill undersöka identiteter

– Voguingkulturen handlar om längtan. Att vara någon man drömmer om att vara för några ögonblick och att bli accepterad för den man är. Inkluderad när man är van att genom omvärldens blickar bli exkluderad och utesluten, säger Carolina Frände i ett pressmeddelande.

Hon vill undersöka gestaltandet av könsöverskridande identiteter med en enkönad ensemble bestående av cis-identifierade män. Det är denna konstnärliga tankevurpa som är föreställningens största bekymmer. Transpersoner är fortfarande en mycket utsatt grupp i samhället, och aktivismen för att synliggöra transidentiteter har precis börjat få uppmärksamhet i den bredare samhällsdebatten. Då känns det både märkligt och uteslutande att välja bort transidentifierade konstnärer från en pjäs som säger sig vilja kritisera normer ur ett könsidentitets-perspektiv. Undantagen är Fux, Öhagen och Nyström vilka har en bakgrund från den svenska drag-scenen. Dock kommer drag-ikonen Fux´s erfarenheter inte till sin rätt i rollen som macho-gangstern Bill.

Det hade varit intressant att se ensemblen undersöka nya möjligheter till gestaltning. Scenspråket på teatrar idag bygger i stort på den patriarkala idén om att ”äga” publiken. Happy End är tyvärr inget undantag trots ambitionen att kritisera patriarkala idéer. Det räcker inte med att i teorin vilja annorlunda, du behöver också göra annorlunda. På fler plan än det kosmetiska. För att komma ur norm-tänket behöver vi arbeta med oss själva och varandra. Som skådespelare kan detta innebära att försöka nå ut med ett annat uttryck än aggressivt blickande ut i publikhavet och replik-leverans i syfte att erövra territoriet. Vi i publiken vill att skådespelarna ska få oss att sugas in handlingen. För att hålla kvar vårt intresse behövs inte konkurrens-inriktad prestation. Varför undersöks inte de feminina och de passiva kvaliteterna på allvar?

Långt från ok

Flera gånger söker föreställningen enkla skratt på rent transfoba grunder: Peruker rycks av under yviga catfights, en skådespelare blir påsatt av en annan och gråter för att han inte kan bryta sig lös, de överraskar med mörka basröster som komiskt inslag och när Åke Lundqvists karaktär blir kysst av en annan man har vi nått skrattfestens klimax. Vi uppmuntras vid flera tillfällen att se det roliga i att män spelar kvinnor, vilket känns långt ifrån OK.

Om en vill djupdyka ned i transpersoners historia och kritisera normativa föreställningar av människan som en vit, heterosexuell, cis-könad man med vanligt förekommande funktionsuppsättning så stannar Frändes Happy End redan vid första hållplatsen på sin resa mot ett annat samhälle. Det saknas gestaltad smärta av att som transkvinnor vara förpassade till ett liv i utanförskap och anlyser om varför samhället exkluderar. Inför kommande uppsättningar med transtematik bör det vara självklart att casta transkönade artister. Ett tips på litteratur att inspireras av är Susan Strykers Transgender history och Kate Bornsteins Gender outlaw. Även dokumentären Screeming Queens: The riot at Compton´s cafeteria, vilken handlar om de transkvinnor och dragqueens som slog tillbaka mot polisens trakasserier, tre år innan de mer kända Stonewall-kravallerna. Det vore intressant att se dessa analyser och historiska händelser uppmärksammas, och gestaltas med värdighet, på en teaterscen i Sverige. Det är, milt uttryckt, på tiden.