Mångkulturellt centrum i Fittja anordnade nyligen ett seminarium på temat visuella rasstereotyper. Tobias Hübinette, fil dr i koreanologi och docent i interkulturell pedagogik, höll en föreläsning om problemet med det svenska och europeiska kulturarvet av rasstereotypa bilder, om svårigheten att tala om ras och avsaknaden av postkolonial skuld i Sverige.

Han menar att självbilden i Sverige som ett öppet, antirasistiskt samhälle – och även antirasismen som kärna i dagens svenskhet – behöver diskuteras.

I länder som USA diskuteras ras och antirasism i relation till vithet på ett annat sätt, enligt Hübinette. Först 2011 exploderade debatten i Sverige, bland annat efter kritiken mot Fazers nidbild av en asiatisk person på sin produkt ”kinapuffar”. Sedan dess har den fortsatt och lyft olika rasstereotypa nidbilder som är normaliserade inom svensk kultur.

Bland exemplen finns Kalle Ankas jul, Pippi Långstrump och Lilla hjärtat. Många anser att både debatten och talet om nidbilder är överdriven. Hübinette menar att detta beror på svenskens starka självbild som antirasist. Han framhåller att kritiken från rasifierade och minoriteter i debatten måste ses som ett försök att göra anspråk på en position de aldrig förr fått tillträde till, att dessa rösters tolkningsföreträde måste beaktas.

I sin workshop lät Saadia Hussain deltagarna diskutera och reflektera över utvalda bilder och vad dessa, samt normaliseringen av bilderna i det svenska samhället, medför i en större kontext. Feministiskt perspektiv fick innan seminariet möjlighet att ställa några frågor till Hussain.

– Bilderna blir en del av en själv, man blir medveten om att man förväntas vara och bete sig på ett visst sätt. Diskussionerna som först på senare år kommit upp har hjälpt oss att börja prata om detta, innan dem har man knappt låtsats om det. Nu har det uppstått en kollektiv katarsis, säger hon.

Enligt Saadia Hussain börjar fler bli mer medvetna om hur bilderna påverkar, och ställa frågor som ”tror vi verkligen på alla människors lika värde?”, ”är vi verkligen antirasister?”. Att synliggöra rasstereotyper och hur dessa hindrar minoritetsgrupper från att leva ett fullt liv som mångdimensionella människor betraktar Hussain som en rättighet, men också en nödvändighet:

– Ingen av oss som i dag jobbar med dessa frågor föddes med en vilja göra det, vi vill kunna göra andra saker med våra liv som vi i dag är hindrade från. Vi förväntas nästan jobba med dessa frågor, vilket ju blir till en reproduktion, vi vill ju att våra barn ska slippa göra det.

– Eftersom vi alla är en del av den kultur som reproducerar bilderna, är det många gånger lätt att skratta med i stereotypiserandet, och kanske börja leva efter stereotyperna. Som exempel nämner Hussein att hur en förortskille kan ”bli” nidbilden av en stereotyp förortskille.

– Dessa reproduktioner tar ifrån oss rätten att få vara komplexa, att få utvecklas och växa. Kritikerna som tycker att man överdriver dessa frågors betydelse har själva aldrig upplevt hur det känns att inte vara självklar i ett samhälle. Förväntningarna man har på sig av majoritetssamhället som del av en minoritet är starka och stereotypa, det handlar förstås om makt.

Även om det finns stereotypa bilder av majoritetsbefolkningen så är de mer eftersträvansvärda, menar Saadia Hussein, och därmed inte lika viktiga att problematisera.

– I och med att debatterna kommit upp nu, i dagens ”goda Sverige”, lyssnar folk bättre. Självbilden om det goda börjar ifrågasättas. Nu tar folk ställning och det blir då lättare att analysera motståndet, och drivkrafterna bakom det.